VILL DU BIDRA EKONOMISKT?

Donera via Swish / Permalink / 0

Vardagskrönikören drivs ideellt och uppskattningsvis läggs 10 timmar/vecka på hemsidan. Utöver det tidsmässiga engagemanget, kostar även arbetet i form av utrustning till Podcastsinspelningar, kostnader för Blogg.se och Soundcloud och marknadsföring på Facebook. Uppskattar du Vardagskrönikörens innehåll, har du därför en möjlighet att bidra ekonomiskt och underlätta driftkostnaderna. Är det något du har lust till, swishar du valfri summa till 073-986 12 73. Tagga meddelandet med ”V.K.” och ditt namn. Du väljer själv hur mycket du vill donera; alla bidrag är uppskattade!  

 

Veckans vardagskrönika: Ett vidsträckt spektrum av nyanser

Veckans vardagskrönika / Stockholm, Vardag, solsken / Permalink / 0

Det är förundrande hur vardagens små skiftningar kan ha en så pass stor påverkan på ens mående. Små saker som lämnar intryck som håller sig kvar under hela dagen. Känslan av att för första gången använda ett nytt klädesplagg, eller känslan av att blicka ut över en nystädad lägenhet, det sträva tyget av en nytvättad handduk mot sin kropp, eller myllret av dofter som övermannar en de första vårdagarna

                      Häromdagen hade jag jobbat morgonpasset på Polarbröds pop-up-café på Centralstationen. Klockan fem hade jag varit tvungen att gå upp, och när jag klev utanför dörren möttes jag av en vägg av mörker. Under resan till jobbet, låg jag på gränsen mellan sömn och vakenhet. Flera gånger vaknade jag av att jag slog i huvudet på fönstret på tunnelbanan. Jag tillhör med andra ord inte kategorin ”morgonmänniskor”. Det tog mig tre koppar kaffe, en halvsmält kexchoklad och en barnvagn med två skrikande småbarn, för att jag skulle bli halvvaken. Men under hela arbetspasset låg en trötthet över mig som inte ville släppa taget. När jag slutade klockan tolv hade jag bara en sak i tankarna: min säng.

                      Men till skillnad från andra dagar då samma slags trötthet tvingat mig att ta en oskyldig power-nap som övergått i djupsömn och ett ångestfullt uppvaknade på kvällen åtta timmar senare, var det en av dessa vardagliga överraskningar som gav mig en våg av energi. När jag klev ut på Vasagatan möttes jag av en klarblå himmel och ett bländande solsken. Det var som om någon tryckte på en knapp inom mig, för plötsligt kände jag mig piggare än någonsin. Allting omkring mig fick ett annat skimmer; taxibilarna som stod tätt parkerade nästan glittrade, den gråa asfalten fick en guldaktig ton och det gröna koppartaket på S.ta Clara kyrka reflekterade ljuset till den grad att den gröna nyansen övergick i vitt. Och den bitande kylan jag möttes av på morgonen några timmar tidigare, kändes i solskenet som tio plusgrader, trots att temperaturen var densamma. De passerande främlingarna såg lika upprymda ut som jag. Deras ansikten utstrålade välmående. Det var en fascinerande kontrast med tanke på den stress och trötthet som annars alltid låg som ett tjockt täcke över centralstationen.

                      Som vanligt hade jag fyllt dagen med ett antal fiktiva ”måsten”; jag var tvungen att boka en tvättid, laga en middag, skriva en kompensationsuppgift för ett missat seminarium och gärna läsa några kapitel ur en påbörjad bok. Vardagensschemat var fullproppat och jag hade ingen tid att stå på Vasagatan och njuta av solskenet. Men jag var uppslukad. Jag klev ur mitt hamsterhjul och satte mig vid fontänen utanför huvudentrén. Överallt stannade människor upp, blundade och lät sig värmas av solen. Det rådde en slags kollektiv harmoni. Det var underbart.

                      Efter en kvart i solen begav jag mig hemåt och kände mig mer balanserad än jag varit på länge. På tunnelbanan kom jag att tänka på hur trött jag hade känt mig strax innan jag slutat arbetspasset. Det var svårt att föreställa sig, trots att det bara förflutit 45 minuter. Solskenet hade lagt sig som en kil mellan förmiddagen och eftermiddagen och slitit isär dagen i två delar. Att en så enkel och naturlig sak som att himlen spruckit upp kunde få min sinnesstämning att göra en helomvändning på bara ett ögonblick, var fascinerande.

                      Tunnelbanan rasslade till när den kom ut på Skanstullsbron. Nedanför låg Hammarby Sjöstad som ett sagolandskap; det klarblå vattnet glittrade, människor satt på kajkanterna och lapade solsken, båtarna låg som ett pärlhalsband längs med kajen, och de brunorangea husfasaderna ramade in utsikten.

                      ”Vardagen är bannemej ett norrsken.” tänkte jag. ”Ett vidsträckt spektrum av nyanser.”

                      Jag insåg hur klyschigt det lät och skrattade till.

                      ”Det kanske räcker med ’vackert’” slog jag fast och fortsatta att njuta av värmen. 

 
 

Veckans gästkrönikör: Jim Smith Erlandsson "Det finns bara en Isak, och han är gnagare!"

Veckans gästkrönikör / AIK, Alexander Isak, Fotboll / Permalink / 0

För ungefär ett år sedan dök ett nytt namn upp i AIK:s A-lag:

          ”Alexander Isak… Vem är det?”, tänkte jag.

          I januari 2017 blev det klart. Den sjuttonårige supertalangen såldes från AIK till den tyska toppklubben Dortmund för över 83 miljoner kronor. Det är Allsvenskans största spelarförsäljning någonsin; det tidigare rekordet var Zlatans övergång från Malmö till Ajax för 82,5 miljoner kronor.

          Jag minns när jag såg honom spela för första gången. Det var den sjunde april 2016 och AIK mötte Östersund på bortaplan. Laget var piskat att vinna efter en undermålig premiär hemma på Friends Arena, där man endast fått ett oavgjort resultat. Isak startade tillsammans med Carlos Strandberg, lånet från CSKA Moskva. Att det var någonting speciellt med den här grabben hade jag på känn. Får man som sextonåring spela från start för ett guldtippat lag i allsvenskan, måste man ha gjort ett mycket imponerande resultat på träningarna. Men jag visste inte helt säkert hur bra han var. Att han fick starta var också oroväckande; det signalerade att de tilltänkta startanfallarna, de som skulle ösa in mål, inte var bra nog.

          Det blev avspark, och AIK var det spelförande laget. Östersund visade dock prov på kvalitet och listighet, och slutresultatet kändes som en öppen historia. Det såg Isak till att ändra på! Sextonåringen låg bakom AIK:s ledningsmål genom att kyligt hålla i bollen på egen planhalva, för att sedan slå en perfekt djupledspassning till yttermittfältaren Blomberg, varpå Carlos Strandberg enkelt kunde göra 1-0-målet.

          I halvtid kunde jag och mina AIK-kamrater pusta ut en aning, det kändes som att AIK skulle lämna Norrland med de tre poängen. Imponerande för Isak så här långt. I andra halvlek fullbordades en makalös debut; Ishizaki slog en djupledsboll till Yasin som fångade upp bollen i hörnet av straffområdet och spelade ut den till ytterbacken Hauksson. Bollen slogs in mot Isak i den främre delen av straffområdet – och debutmålet i den svartgula tröjan var ett faktum! Med en perfekt halvvolley fastställde Isak 2-0 till AIK.

          Isaks första år i den svenska toppfotbollen var en dundersuccé! Han gjorde tio mål under säsongen, spelade som om han aldrig hade gjort något annat i livet, han visste exakt vad han gjorde med bollen och hur han skulle löpa när han inte hade bollen.

          Min absoluta höjdpunkt var när AIK mötte Djurgården i höstas, på Alexander Isaks sjuttonde födelsedag. Just denna gång var det mycket mer än bara ett hatderby. Det var kampen mellan AIK-anfallaren Alexander Isak mot Dif-målvakten ”Isak”. Jag såg det som en match där den unge och oerfarne pojken mötte den gamla, rutinerade stjärnan. Den matchen vann Alexander Isak, som stänkte in två mål i Isakssons kasse, och AIK vann med 3-0. AIK-klackens ”Ja må han leva” efter slutsignalen var en genuin och kärleksfull hyllning till födelsedagsbarnet och derbykungen. Det finns bara en Isak, och han är Gnagare!

          2016 var ärligt talat något av det sjukaste och mest magiska jag bevittnat i fotbollssammanhang. Om Isak kunde göra ett sådant genombrott, då kanske 2Pac kan återuppstå från de döda? Det kom inte direkt som en chock när Isak såldes. Och visst var det trist att AIK förlorade en av sina viktigaste anfallspjäser. Men i en tid av ”modern fotboll”, eller nyliberal fotbollskapitalism om man så vill, vore allt annat konstigt. Nu hoppas jag att Isak gör som Zlatan och hans föregångare Napoleon: går ut och erövrar Europa! 

 
 
Till top