Veckans gästkrönikör: Isa Diamant "Motsatsen till hemlängtan"

Veckans gästkrönikör / Isa Diamant / Permalink / 0
Det är svårt att beskriva hur det är att flytta utomlands, men en aspekt av det är enklare att sätta ord på. Att känna sig ensam på en söndag med ömmande bihålor och bakfyllan bultande mot pannbenet är liksom någonting alla kan föreställa sig. Samma sak med att känna sig liten, osäker och ångestfylld när bilarna kör snabbt och kylen luktar konstigt utan att man vet varifrån lukten kommer. Alla har väl någon gång saknat vänner och familj när man har varit på olika platser; hemlängtan och ensamhetskänslor kan de flesta relatera till. Det är det där andra, motsatsen till hemlängtan, som är svårare att formulera. Jag tror inte ens att svenskan har ett ord för det.
           Eller har vi det? Har vi ett ord för den där nästan fysiska styrkan man känner när man bevisar för sig själv att man klarar av saker utan hjälp av någon annan? För hur det känns att skriva ett lägenhetskontrakt stödd mot en soptunna i Chueca efter bara några dagar i Madrid? För hur hjärtat slår ett extraslag när datorn känner igen nätverket på biblioteket och kopplar upp sig av sig själv?
           Klockan ringer vid sju och ögonen är grusiga efter rödvinet på La Bicicleta igår. Jag åker till en tunnelbanestation jag aldrig varit vid tidigare och letar mig fram till adressen jag skrivit in i Google Maps. Ställer mig i kön till myndigheten där utlänningar skaffar sig motsvarande ett personnummer i Spanien. Personen bakom mig i kön är spanjor, och tydligen personen bakom honom också. Jag frågar vad de har för ärenden här, de är ju medborgare och har väl redan ett personnummer. De svarar att de är anställda av utlänningar till att fixa papperna åt dem eftersom det är så svårt att tackla Spaniens byråkrati. Jag sväljer en gång och säger okej, ja vi får väl se hur det här går då.
           Klockan nio släpps vi in och jag får blanketter att fylla i, blir skickad till banken i kvarteret bredvid och från banken tillbaka till det första stället igen. Det går som en svag stöt genom kroppen när myndighetspersonalen drar ut en låda och plockar fram en tung, blå stämpel. Ett, två, tre papper stämplar hon och ger tillbaka ett av dem till mig.
           ”Fue todo? Var det allt?”
           ”Sí, fue todo. Ja, det var allt.”
           Jag strålar hela vägen hem, köper en flaska vin och en citronmelissplanta på Supercor med adrenalinet pumpande i ådrorna. Den där motsatsen-till-hemlängtan-känslan bubblar i mig och jag älskar den. Den finns ju där hela tiden men ibland tar den över hela mig, på ett bra sätt. Första gången man byter tunnelbanelinje utan att behöva titta på skyltarna får benen en extra studs upp för rulltrappan, Annika Norlin låter så mjukt när alla runt en pratar på ett språk man inte riktigt behärskar och citronmelissen trivs bra i en gammal kikärtsburk på balkongen.
           Ibland vill chefen inte ge en lön men då kan man boka en guidad tur runt stan, träffa några nya roliga personer och bli eftermiddagstipsy på en torsdag. Ibland får man ögoninflammation efter en kväll på klubben, ringer hem till Sverige berusad och ynklig men på måndagen är doktorn snäll och ögondropparna billiga. Ibland känns det som att man inte hör hemma på smala trottoarer där folk går snabbt med stora paraplyer men ibland går man bredvid någon som tar ens hand. Finns det ett ord för det?
 
 

TYCKER DU OM KRÖNIKAN, KLICKA GÄRNA PÅ GILLA-KNAPPEN NEDAN OCH/ELLER GE RESPONS PÅ TEXTEN I KOMMENTARSFÄLTET!

För att lyssna på krönikan som podcast klicka här (Youtube) eller här (Soundcloud)!
Glöm inte att följa vardagskrönikören på FacebookYoutube och Twitter!

För att driva in lite pengar på hemsidan, gör jag reklam för olika företag. Genom att klicka på länkarna nedan får jag någon krona per klick, och förhoppningsvis får ni lite inspiration. Så kika gärna in någon av länkarna för att bidra till Vardagskrönikören. Självklart behöver ni inte köpa något, det räcker med att klicka på länken.

Länk till Zalando.se: Klicka här

Länk till Hotels.com: Klicka här

Länk till Xbeauty.se: Klicka här

 

Veckans gästkrönikör: Philippa Göranson ”En bibliofils betraktelser”

Veckans gästkrönikör / Bibliofil, Böcker, Philippa Göranson, veckans gästkrönikör / Permalink / 0

Mitt barndomshem var fullt med böcker. Avståndet mellan mig och min faders bibliotek som upptog stora delar av hemmet, var stort. Böckerna var inga pekpinnar som tvingade sig på mig, utan biblioteket tedde sig tyst och tillbakadraget. Hur många barn tar sig egentligen in i de vuxnas bibliotek? Troligen inte så många. Det räcker att läsa baksidan på den franska utgåvan av Jean-Paul Sartres roman ”Orden” för att begripa det. Sartre berättar hur hans liv omges av böcker redan innan han kan läsa och han föreställer sig att han en dag kommer att sluta sitt liv ibland dem. Jag tror inte att han bokstavligt menade att han skulle avlida bland böcker, vilket min far en dag gjorde, utan han såg det snarare som en upphöjd tanke att dö med böckerna nära i medvetandet.

Ibland undrar jag om det är jag som lever med böckerna eller om det är böckerna som lever med mig. Jag kan önska att en bok vore levande och reagerade tillbaka. Att den kunde visa vad den kände och att vi kunde diskutera saker. Men samtidigt är det kanske bra att de är endast är böcker då man inte kommer i konflikt med dem, rent konkret. De är ofarliga. Jag kan stänga en bok när jag vill utan att den blir upprörd, och jag är alltid välkommen tillbaka, när jag vill.

Läsandet är för mig en typ av sökande. Ett sökande som tar vid i läsfåtöljen men samtidigt letar sig in i hela mitt vardagsliv. Man kan säga att jag skapar ett eget universum innanför det vi redan lever i. Med mina böcker, bygger jag en mur mot verkligheten när jag inte står ut med min dagliga tillvaro. Det finns en pendelrörelse mellan att söka livet och en vilja att ta död på det, genom läsningen. Böckerna är oerhört tillåtande. De erbjuder en typ av frånvaro som samtidigt utgör en annan typ av närvaro jag behöver för att ta mig fram i livet.

Mitt förhållande till böcker har samtidigt varit ett sätt att hålla minnet av min far vid liv. Tanken på böcker och honom etsat sig fast eftersom att han, under sitt arbetsliv, i andra vardagar och länder var något av en kultfigur. För att lyckas i affärer på ett kulturellt plan läste han in sig på de olika ländernas skönlitteratur. Han dog tyvärr innan jag hann ställa de rätta frågorna. Detta fick mig att djupdyka i skönlitteraturen. Jag började att likt min far, läsa mig in på författare från världen alla länder. Dessa böcker med alla olika kontraster har sedan blivit en urkälla som fyllt mig med idéer om hur jag vill att min vardag ska se ut. Jag upptäckte att jag kunde använda litteraturen som en kompass i mitt liv.

I min familj är det jag som allra mest förknippas med min bibliofile far. Och det var nog också jag som reagerade starkast när jag såg hans dödsbädd. Han bodde ensam i slutet av sitt liv. Hans dödsbädd bestod av en krans böcker som samlats runt hans kropp. Böckerna var hans sista vänner, de mest trogna. Att plocka fram hans böcker i efterhand har varit en underlig process. Det var något jag kom att göra sent, efter jag byggt upp ett eget hemförråd av böcker. Till min förvåning slogs jag av hur kusligt lika vår boksamling var.

Läsandet är även en längtansprocess för mig, till ett tillstånd av lycka. Ofta längtar jag tillbaka till min tid i Paris när jag studerade filosofi och läste om världsalltet, vetenskapens utveckling och hur världsordningen ställdes på ända. Så, när jag behöver dra igång mig själv igen som ett gammaldags mekaniskt ur, tar jag fram mina gamla böcker och reser tillbaka till en plats jag aldrig borde ha förts bort från. När jag exempelvis läser om den förvetenskapliga tiden är jag återigen på min favoritplats på jorden, i ett klassrum i Paris med en fantastisk lärare, och i ett tillstånd jag önskar jag hade kunnat kapsla in. Böckerna låter mig göra just det. Dessa resor gör att jag uthärdar dagar jag annars inte hade stått ut med. Och om böckerna levde skulle de fascineras över vilken inverkan de har på mitt liv. Utan dem skulle jag inte överleva.

 

TYCKER DU OM KRÖNIKAN, KLICKA GÄRNA PÅ GILLA-KNAPPEN NEDAN OCH/ELLER GE RESPONS PÅ TEXTEN I KOMMENTARSFÄLTET!

För att driva in lite pengar på hemsidan, gör jag reklam för olika företag. Genom att klicka på länkarna nedan får jag någon krona per klick, och förhoppningsvis får ni lite inspiration. Så kika gärna in någon av länkarna för att bidra till Vardagskrönikören. Självklart behöver ni inte köpa något, det räcker med att klicka på länken.

Länk till Zalando.se: Klicka här

Länk till Hotels.com: Klicka här

Länk till Xbeauty.se: Klicka här

 

 

 

Liknande inlägg

Veckans vardagskrönika: Våra I-landsproblem fyller en existentiell funktion för oss

Veckans vardagskrönika / Existentialism, Filosofi, I-landsproblem, Psykologi, Veckans vardagskrönika / Permalink / 1

Sverige är ett av de tryggaste länderna i världen. Här slipper vi handskas med krig, korruption eller maktgalna diktatorer. Samtidigt har vi tillgång till gratis utbildning, sjukvård, bidrag för behövande. Vattnet är både rent och gratis, vilket globalt sätt är ett undantag. Tryck- och yttrandefrihet är rättigheter vi tar för givna, trots att de inte är några självklarheter. Listan kan göras lång. Vi är ett så kallat I-land. Trots att vi slipper ducka för krypskyttar när vi promenerar på Götgatan, slipper pantsätta tomten på Lidingö för att ha råd med kurslitteraturen eller en livsavgörande operation, gå mil för att hämta smutsigt dricksvatten, eller censurera våra inlägg på Facebook för att undvika att fängslas, tycks vi ändå vara mästare på att fylla vår tillvaro med problem vi så gärna basunerar ut. Vi är en klagokör som enar våra stämmar i vardagen. Överallt skanderar vi ut våra betryckande I-landsproblem:

                      ”Idag åt jag en Pasta Carbonara på Vapiano och gissa vad, Pappardellen var överkokt!”

                      ”Nä usch vad hemskt! Men vet ni vad som hände mig igår kväll? I förra veckan lade jag in mina sängkläder på kemtvätt och igår när jag fick tillbaka dem, var de inte alls silkeslena, utan alldeles sträva. Det var som att sova i en mormorsstickad tvångströja!”

                      ”Stackars er! Men jag tror nog det är mest synd om mig. På väg till jobbet idag, tittade jag, i sedvanlig ordning, på Therese Lindgrens senaste Vlogg där hon berättade om en ny sminkprodukt hon lanserat, men mitt i videon, just när hon skulle visa upp hudkrämen, tog mitt internet slut och klippet bröts! I de resterande tio minuterna fick jag tvingas att möta främlingars blickar. Det var hemskt!”

                      Medan tårarna rinner längs med våra kinder, gruppkramar vi varandra och trycker i oss varsin Maraboukaka för att stilla vår sorg. Kontrasten mellan våra pseudoproblem och andras människors verkliga problem är både komisk och tragisk.

                      Men oavsett hur patetiska våra problem ter sig, tror jag de fyller en viktig funktion för oss. Betydelsen är av existentiell karaktär. Vi behöver problem för att våra liv ska kännas meningsfulla. Utan dem skulle vi gå under.

                      Våra upplevelser, positiva och negativa, är inte isolerade fenomen som kommer styckvis, utan sammanflätas i en dold symbios. De har en dynamisk karaktär, där de positiva förnimmelserna förutsätter de negativa och vice versa. För att kunna förstå eller snarare känna innebörden av glädje, måste vi ha en känslomässig erfarenhet av de motsatta känslorna. De uppstår i relation till varandra. Sedan utgör tillvaron omkring oss ett buffébord där vi plockar ut händelser vi använder för att rationalisera vårt kroniska behov av motgångar. I en dysfunktionell kontext såsom i ett fattigt krigsdrabbat land, sker detta naturligt. Att svälta och oroa sig för sitt liv, är erfarenheter som automatiskt upplevs negativt. Men i ett land som Sverige där de flesta av oss egentligen inte har något att oroa oss för, måste dessa motgångar konstrueras. Den överkokta pastan, de sträva sängkläderna och den surflösa mobilen är några exempel på detta. Alla kan vi nog komma på problem vi ofta skapar för oss själva, som egentligen är icke-problem.

                      Motgångarna i livet – problemen vi konstant producerar för vårt inre – kan alltså ses som en drivkraft i vårt identitetssökande och formande av ett meningsfullt liv. Hade tillvaron endast bestått av en villkorslös glädje, hade vi som biologiska och existentiella varelser, stagnerat. Vi hade aldrig funnit en anledning till att förändra vår situation. Vi hade förvandlats till behovslösa lyckostatyer som snabbt vittrat sönder. Aldrig hade vi behövt göra ett val, sträva mot något, få till en förändring. Att läsa en bra bok hade saknat mening, att gå i skolan och söka arbeta hade saknat mening, att söka efter sin livsfrände hade saknat mening, att ducka från vinande kulor hade saknat mening, till och med att äta och dricka hade saknat mening. De hade saknat mening i den betydelse att de inte hade kunnat ge något tillskott till den totala och villkorslösa glädje vi hade känt. Vi hade därav upphört att existera. Vår existens ligger nämligen i alla de val vi gör. Genom att vi agerar och reagerar upprätthåller vi hela tiden vår livsprocess. Skulle glädjen vara villkorslös, skulle vi aldrig behöva röra ett finger, bokstavligt talat.

                      Så trots att våra I-landsproblem ofta framstår som patetiska och i kontrast till utsatta människor, respektlösa, tror jag det är omöjligt att få dem att försvinna. Dessa mekanismer utgör en viktig del i vår biologiska och existentiella natur. Det vi däremot kan göra när vi konstruerar våra problem, är att vi väljer händelser ur tillvaron som inte är lika patetiska som exemplen ovan. Vi kan med andra ord försöka ha lite klass när vi klagar. Att kritisera en dålig bok känns mer legitimt än att gnälla över pastan på Vapiano! Dock måste jag erkänna att den där pastan förstörde min eftermiddag.

 

TYCKER DU OM KRÖNIKAN, KLICKA GÄRNA PÅ GILLA-KNAPPEN NEDAN OCH/ELLER GE RESPONS PÅ TEXTEN I KOMMENTARSFÄLTET!

För att lyssna på krönikan som podcast klicka här (Youtube) eller här (Soundcloud)!
Glöm inte att följa vardagskrönikören på FacebookYoutube och Twitter!

För att driva in lite pengar på hemsidan, gör jag reklam för olika företag. Genom att klicka på länkarna nedan får jag någon krona per klick, och förhoppningsvis får ni lite inspiration. Så kika gärna in någon av länkarna för att bidra till Vardagskrönikören. Självklart behöver ni inte köpa något, det räcker med att klicka på länken.

Länk till Zalando.se: Klicka här

Länk till Hotels.com: Klicka här

Länk till Xbeauty.se: Klicka här

 
 

 

 

Till top