Dags för skrivartävlingar på Vardagskrönikören

Tävlingar / Permalink / 0

Hej alla läsare!

Nu kommer Vardagskrönikören att börja anordna tävlingar varje månad för att ytterligare uppmuntra er att ta fram pennan! Er uppgift är att skriva en vardagskrönika utifrån olika teman. Varje månad belönas vinnaren med 400 kr och andraplatsen med 100 kr.

Nästa vecka kommer information om den första tävlingen. Vässa pennorna och gör er redo för att skapa mästerverk!

//V.K.

 

Veckans gästkrönikör: Káktos A. Jansson "Varför klev du upp ur sängen i morse?"

Veckans gästkrönika / Permalink / 0

Kvart över åtta väcks jag av mitt alarm. Persiennerna håller inte längre tätt för morgonljuset och trafiken susar utanför. En vanlig fredagsmorgon, men idag har vi inga föreläsningar och kalendern ekar tom. Mitt alarm är därför inte mer än ett försök att upprätthålla någon sorts rutiner. Dagens första handling är prokrastinering – jag ber mobilen att återkomma om tio minuter och försjunker i snoozedvala. Det har jag råd med idag.

Proceduren att vakna, snooza, sova upprepas ett par gånger till och för varje gång blir jag mer medveten om att jag verkligen borde resa mig upp. Samtidigt: varför skulle jag? Ingen skulle egentligen sakna mig om jag låg kvar här hela dagen. Här är tryggt och varmt. Har jag ens något verkligt viktigt att göra idag? Nej. Vem bryr sig om jag pluggar eller inte? Jag skulle vilja be att få ta en paus från att finnas idag.  

Jag ligger kvar i sängen och frågar mig varför vi egentligen fortsätter så enträget med den här vanan att gå upp ur sängen på morgonen? Ibland har jag ställt frågan till bekanta och fått svar som ”för att stänga av alarmet på mobilen som låg på skrivbordet”, ”för att ta hand om mina barn”, ”för att det finns så mycket i livet jag ännu inte upptäckt.” Skälen varierar och inget är bättre eller sämre än något annat. Gemensamt för dem är att de fyller individens liv med mening.  

Existentialisterna gör sig påminda och jag tänker på vad Camus, och andra med honom, sa: att livet är meningslöst. På frågan om livets mening finns inget svar, för det finns ingen inneboende mening. Dystert, kan tyckas, men poängen är att man själv måste skapa sin mening. Varje individ måste hitta det som driver henne framåt och ger lust att möta dagen. Kanske ligger det något i det, kanske missar de något, men det är en intressant tanke. 

Så, vad händer då med den människa som lider total avsaknad av meningsfullhet i sitt liv, som inte har lyckats med det som existentialisterna uppmanar oss till? En vild gissning är att depression, frustration, flyktbeteenden, isolering och känslor av inre tomhet och ensamhet ligger nära till hands. Jag tänker på alla de äldre som jag mött inom hemtjänsten, och hur milsvid skillnad inställningen till livet kan göra. Vissa vaknar glatt, vill upp och vara med och bre smörgåsar, trots att de egentligen inte orkar. Andra sitter försjunka i fåtöljen, slutar äta, ber om att få dö. Ofta, men inte alltid, är det de som inte längre har någon som hälsar på. I enlighet med psykiatrerna C.G. Jung och Viktor Frankl, bland andra, misstänker jag att en så simpel sak som meningsfullhet många gånger utgör upprinnelsen till psykisk ohälsa - som sedan kanske behandlas med medicin. Vilket preparat hjälper mot det? Utan någon form av inre eld lär vi inte röra oss ur fläcken. 

Att behålla känslan av att det fortfarande finns en poäng med att leva när alla de yttre faktorer man tidigare tillskrivit mening försvinner: arbete, livskamrat, vänner och familj – kan nog vara ack så svårt. Mina livströtta äldre bekanta vet jag inte hur jag ska trösta, men även den som anser sig vara mitt i livet kan ställas inför känslan av tillvarons outsägliga tomhet. Ibland tänker jag på livet som en simtur mellan små öar av meningsfullhet. Här har vi ett jobb, där har vi en fest, och här har vi en förälskelse – men vad händer när man hamnar utanför alla trygga sammanhang, i det stora havet mellan öarna? Kanske har vi då bara två val: antingen att skräckslaget och med dödsångest i ögonhålorna crawla mot närmaste ö, eller att lära oss flyta på vattnet tills nästa ö uppenbarar sig. Det sistnämnda implicerar att meningsfullheten finns i något större och mer övergripande än de tillfälliga visiterna på torra land och ger oss en sorts stabilitet oberoende av var vi befinner oss. Det innebär nog inte att man måste sprudla av glädje när klockan ringer om morgonen, men förhoppningsvis underlättar det om livet i sig känns värdefullt. 

Men vad innebär detta abstrakta, att livets mening kan finnas i något ”större”? Gud? Själva livets skönhet? Inte nödvändigtvis. På detta har jag inget svar, det är troligtvis en av de saker som varje människa måste upptäcka själv. Samtal och diskussion med andra kan säkerligen ge perspektiv och nya tankar, men den egna lusten måste väckas inifrån. Och kanske är känslan av total meningslöshet ett ypperligt tillfälle för en sådan lust att födas? 

Ja, här har vi alltså vardagen på sin spets. Kampen ur sängen kan ses som den handling som är hela vardagens orsak. Jag rekommenderar inte att försätta sig själv i existentiell kris på daglig basis, men visst är det sådant som kan vara värt att fundera över en helt vanlig fredagsmorgon. Att jag själv till slut kastade av mig täcket i morse, som så många gånger förr, ja, det har jag mina egna skäl till. Vad är ditt?

 

Liknande inlägg

Veckans vardagskrönika: Drömmen om VM

Veckans vardagskrönika / Permalink / 0

Måndag. I vanliga fall, skulle det här bara ha varit en tråkig och trög första dag på veckan – en meningslös men oundviklig etapp mot något bättre. Men den här måndagen är något helt annat. Det är dagen då slutstriden om VM kommer att äga rum, när Sverige kommer att kriga mot Italien.

                      Adrenalinhalten i blodet har fortfarande inte hunnit jämna ut sig efter matchen i fredags. Efter att inte ha blivit insläppta på O´learys, hade vi fått springa längs med Sveavägen bort mot Retro för att även där inse att det var för fullt. Runt hörnet låg som tur var en dart-pub som visade matchen. Andfådda hade vi satt oss längst bak i baren med varsin öl. Vi var förväntansfulla men samtidigt försiktiga med att låta tanken göra för många hopp framåt i tiden. Det var ju ändå Italien vi mötte på Friends. Och även om det skulle kännas surt att återigen falla på målsnöret och missa VM, var Sveriges väg till Play-off en lätt tröst. För vilken jäkla insats! Vi trycker dit 2-1 mot Frankrike i sista minuten, vi kör ångvält över Luxemburg och sen skickar vi hem Arjen Robben och hans Holland med färdtjänst.

                      Ölen fortsatte att stilla den allt ökande nervositeten ju längre matchen led. Bara vi kunde hålla nollan! Men så plötsligt, i 61:a minuten vallade Jakob Johansson in bollen i mål. Glädjeexplosionen i baren fick fanszonen på Allsång På Skansen under en Ulrik Munther-konsert, att framstå som de tysta läsrummen på Stadsbiblioteket. Och när domaren blåste av matchen efter fem långsamma minuter, kände jag att det här faktiskt kunde gå hela vägen, på riktigt!

                      Och nu är det bara ett par timmar kvar innan allting avgörs. Ska vinsten hemma på Friends bara innebära ett tomt drömmeri som sedan krossas hänsynslöst eller ska drömmen om VM bli verklighet? Det är ingen idé att drömma, man blir bara besviken ifall det går åt helvete, kanske vissa tänker. Det är bättre att vara lätt pessimistiska och bli positivt överraskade. Men jag kan inte låta bli att drömma. Bilden av den blågula massan som fyller gator och torg i Moskva är glasklar.

                      Jag ser framför mig hur det på en av kupolerna på Vasilijkatedralen i Moskva hänger en stor flagga. Nedanför står två poliser och tittar upp, medan en tredje polisman klättrar uppför en stege som står lutad mot tegelfasaden.

                      ”Inte igen…jävla svenskar! Vi jobbar för polisen, inte för någon städfirma.”

                      Den andra polisen skakar på huvudet.

                      ”Jag förstår att de är glada. Det de gjorde i Milano var otroligt. Men måste de hålla på och hänga upp flaggor i katedralen?”.

                      En halvmåne av turister har samlats intill och kamerorna smattrar hånfullt medan polismannen knyter loss flaggan.

                      ”Vad fan står det?” frågar den ena polisen efter att de lyckats få ner flaggan.

                      ”Ingen aning, jag kan inte svenska.”

                      Med versaler har någon skrivit:

                      ’SKULLE GÅTT TILL SPECSAVERS!’ //BUFFON

                      ”Ja, ja, det är väl en tröst att vi slipper möta dem i gruppspelet.” muttrar de medan de går bort mot polisbilen.

                      Några kvarter bort har gatan mot Luzjniki-stadion stängts av för all biltrafik. Där vandrar nu tiotusentals svenska supportrar mot sin första match i VM. Några i främre ledet stämmer upp i Markoolios låt ”Mera mål” och det tar inte lång tid innan hela den blågula massa skanderar:

                      ”Vi vill ha mål, mål, mål, mera mål, och mål det kommer det att bli!
Vi vill ha mål, mål, mål, flera mål, se upp nu attackerar vi!”

 

                     

                     

                      

Till top