Veckans vardagskrönika: Förnekelsementaliteten inom oss

”Helvete! Där är en tiggare, byt gata!” tänkte han och hoppade snabbt till den andra trottoaren.

                             ”Fan och där är en jäkla Amnesty-rekryterare, tillbaka till andra sidan!”

                             Han hann knappt pusta ut förrän han såg två hemlösa lite längre ner på gatan, sitta och dricka öl på en bänk.

”Fan, fan, fan!” Flåsande sprang han ytterligare en gång över till den andra trottoaren.

Han tog in höger på närmaste café och satt sig utslagen på vid ett bord. Även denna gång hade han behållit sin bubbla intakt. Men han hade varit illa ute. En svag känsla av skuld trängde sig uppåt inom honom, men med alla medel tryckte han tillbaka den. Han blinkade till extra hårt ett par gånger, och så var han åter tillbaka i sin felfria värld, där alla var lyckliga och ingen for illa.

 

De flesta har nog stött på rekryterare från välgörenhetsorganisationer och lika många har nog snabbt skannat av den närmaste flyktvägen ifall de inte hamnat i skottlinjen och då snabbt tvingats formulera ett undflyende svar i stil med ”Jag är sen till jobbet.” eller ”Jag är redan medlem.”.

                             Och alla har förmodligen stött på någon som tigger vid tågstationen eller utanför matbutiken. Aldrig kan man se så många flackande blickar som intill en tiggare. Trots att det i storstaden kanske passerar tusentals personer varje dag, är det säkert bara en procent som lyfter blicken och får ögonkontakt.

                             Likt en slalomåkare sicksackar vi fram mellan hemlösa, tiggare, välgörenhetsrekryterare; vi är ett slags förnekelsementalitetens Anja Pärson. Vi verkar vara rädda för att se misären i ögat, som om den vore ett hot mot oss själva. Jag tror det handlar om att människors utsatthet påminner om vår egen sårbarhet; så länge vi läser om andras plågor i tidningen kan vi hålla det på behörig distans, men när den får fysisk form blir den för obehaglig att se. Då känns det som att vi står på en knivsegg och blickar ut över en misärens avgrund på båda sidor om oss. Minsta felsteg kan få oss att falla lika djupt. Men så länge vi lever i vår trygghetsbubbla känns det som om ingenting kan komma åt oss – vi är osårbara.

                             Dock tror jag ingen kan skapa den perfekta bubblan som är totalt avkopplad omvärlden. När vi sicksackar fram längs med gatorna, gör vi det ändå med en bismak av skuld. Någonstans inom oss är vi medvetna om vår förnekelsementalitet och inser att den är osund. Vi skäms över att vi tvingas ta till en primitiv flyktmekanism och inte kan förhålla oss på ett avspänt sätt.

Men att blunda för andras problem är långt mycket jobbigare än att se problemen för vad de är. Hela tiden måste man upprätthålla den falska bilden av en perfekt värld och omstrukturera alla intryck så att de inte skaver mot ens sköra väggar; minsta lilla skärva kan spräcka bubblan. Aldrig får man vila. Och samtidigt som man måste ödsla energi på att ljuga inför sig själv, fryser man ute alla de personer som lider. När man är på samhällets botten, behöver man mer än någonsin bli sedd och bekräftad. Men då alla medmänniskor undviker att se på en, ökar känslan av utanförskap och vägen tillbaka blir allt tyngre. Vi behöver inte lägga en tia i tiggarens kopp eller köpa Situation Stockholm för att bekräfta deras existens, det räcker med att möta deras blick och ge dem ett välmenande leende. Alla människor förtjänar att bli sedda, oavsett hur långt upp eller ner man tagit på samhällsstegen.

 

Han slickade sig om läpparna när han klev ut igen från caféet. Lite glasyr från morotskakan hade fastnat sig på överlappen och han log när han kände den söta smaken. Han tog upp sin mobiltelefon för att se efter om det satt kvar mer glasyr.

                             ”Hej, hej!” framför honom stod en ung kvinna och sträckte fram en kaffemugg mot honom.

                             ”Hej.” svarade han och tog ner mobilen. Det tog någon sekund innan han förstod att det var en tiggare. När han insåg det blev han mållös; han kunde inte gå därifrån. När han såg på henne slog det honom att det var en människa. Självklart förstod han att det var en människa, men när han tvingades se henne i ögonen fick begreppet en bredare betydelse än det rent teoretiska. Han kände att hon var människa. Hon var inget dött objekt, inget språkligt koncept. Han log mot henne och startade en knagglig konversation på engelska. De hälsade på varandra och pratade en stund innan har var tvungen att gå vidare.

                             I tunnelbanan insåg han att han hade glömt att ge henne pengar och hon hade glömt att fråga. De hade sugits in i samtalet till den grad att de hade glömt att se varandra som ”tiggare” och ”givare”. De blev två helt vanliga människor som stod och pratade utanför tunnelbanan på Götgatsbacken. Den tidigare svaga skuldkänslan som satt sig kvar i kroppen, hade nu försvunnit. 

 
 
Veckans gästkrönikör: Maria Segerfeldt "Den sjungande fisken på väggen"

”Here's a little song I wrote, you might wanna sing it not or not... Don't worry, be haaaappy!
Don't worry, be happy now. Uuuuh u-u-u-uh uuhhuhhh”

”En gång till!” Så tryckte jag och min barndomsvän Lisa på den sjungande fiskleksaken igen. Och igen och igen…Vi hade just gått ut första klass och jag tror inte vi förstod vad fisken sjöng, men ordet ”Happy” hade vi greppat. Och glada var vi när vi satt där i det stora sommarhuset på Åland med fönster som släppte in sommaren och havsutsikten samtidigt som vi gång på gång spelade upp fiskens melodi.

Minnet är nog en aning romantiserat eftersom jag har spelat upp det för mitt inre så många gånger att jag tappat räkningen. Men oavsett om det är romantiserat eller inte, skulle nog varenda människa må bra om hon hade sommarlov, var tillsammans med sin bästa vän nära havet under en sommarsol, samtidigt som hon lyssnade på en riktig toppenlåt.

Du som läser har säkert minnen som får dig att känna dig lättare och gladare när du tänker på dem. Känn efter om du hittar något positivt minne. Får du hjärnstopp, kan du testa att låta dig inspireras av någon gammal bild och påminnas av just den stunden! Det kanske är en galen fest, en bra vän eller något annat som får dig att må bra.

Den sjungande fisken har följt med i mitt liv; varje gång jag lyssnar på melodin blir jag lugn och de gånger jag dragits för djupt ner av mina tankar får den mig att komma upp till ytan igen. Men förutom att få mig att känna in nuet och bli nöjd med mig själv, har låtens budskap om att inte oroa sig, å andra sidan också fått mig att hamna i stressade situationer. Man kan säga att jag ibland har varit för nöjd och oroat mig för lite. Det har i dessa stunder varit lätt att skjuta upp saker som tar tid och är ansträngande. På ett sätt passar ”Don't worry be happy-livsstilen” egentligen bäst på en karibisk ö, där man kan äta fallfrukt, dricka Pina Coladas och bada.

När jag levde enligt denna livsstil som allra mest, insåg jag alltså att det inte fungerade. När man slutar att oroa sig helt och hållet gränsar det lätt till att sluta bry sig och detta kan gå ut över andra människor. Man får inte glömma bort hur viktigt det är att samtidigt också se sina medmänniskor. Vi är ett flockdjur och är programmerade att ge mer till vår omgivning än vad vi tar ifrån den. Samtidigt som vi själva ska må bra, måste vi också hålla ihop gruppen.

Men samtidigt har den sjungande fisken på väggen ändå en viktig poäng. Man ska inte oroa sig för mycket, då kan man också må dåligt. Allt handlar om att ha balans mellan de båda motsatserna. Tyvärr har det också hänt att pendeln slagit över åt det andra hållet för mig.

Under en period i mitt liv mådde jag väldigt dåligt. Då hade jag helt glömt bort låten som fisken sjungit så glatt för mig. Mina mörka tankar om mig själv överröstade den glada tonen. Jag oroade mig för att inte räcka till på alla möjliga sätt. Och samtidigt öppnade jag inte upp mig för andra; jag kände att jag inte ville belasta någon med mitt mående. Sakta kände jag hur mina tankar åt upp mitt annars glada sinne. Folk omkring mig undrade vad som hade hänt, men jag visste inte vem jag kunde prata med. Jag vågade inte lämna ut mig själv för att jag var livrädd att personen skulle gå när den inte orkade lyssna längre.

Efter att ha tagit igenom sig den tunga perioden, insåg jag att, på samma sätt som fisken inte kan sjunga sin melodi utan att byta batterier, kan inte heller jag det. Varken jag eller fisken sjunger utan pauser. Det är omöjligt att spela den glada melodin hela tiden, ibland måste man byta batteri. Jag lärde mig också att man mår bättre efter man har bytt batteri; man ser klarare.

Samtidigt fick jag också se vilka personer i min närhet som stannade kvar och finns där för mig, när reparationen skedde. Och de som inte stannade, fick simma vidare och förhoppningsvis hitta ett nytt stim. Jag lät fiskarna som ville mig illa vara och istället sökte jag upp ett stim människor som vill mig väl. Jag hoppas du gör detsamma!

Man kan säga att huvudingrediensen i denna livets fiskgryta är några teskedar lugn och tillit men också några kryddmått oro och självrannsakan. 


För att lyssna på krönikan som podcast klicka här (Youtube) eller här (Soundcloud)!
Glöm inte att följa vardagskrönikören på FacebookYoutube och Twitter!

 
 
Veckans vardagskrönika: Äcklet - en frihetsmanifestation

Att känna sig äcklig kan vara underbart. Jag tror att endast ett fåtal skulle erkänna det om de fick frågan, men majoriteten av oss, njuter nog i hemlighet av dessa stunder av äckel. Det gör i alla fall jag!

                             Jag hade en av dessa äckeldagar under jullovet. Det var två dagar innan julafton och jag låg hemma själv i min lägenhet i Årsta. Studierna hade jag pausat, nästa arbetspass var inte förrän en vecka senare och julklapparna var redan inhandlade. Jag var helt ensam och hade ingenting att göra. Alarmet var avstängt och jag hade inte vaknat förrän vid halv ett.

                             På väg till köket möttes jag av Stockholms största bergskedja med två toppar som utgjordes av disk- och tvätthögen. Mellan topparna sträckte sig ett pärlhalsband med mindre kullar av räkningar, någon bok, en tom kartong och en använd strumpa.

                             Ur kylskåpet tog jag fram en doggiebag med gårdagens gyrostallrik.

                             ”Ska jag värma det i mikron?” tänkte jag. ”Äsch, det får vara.” Latheten låg som ett varmt klibbigt täcke över mitt medvetande.

                             När jag gick in i vardagsrummet såg jag en öppnad Alladin-ask på soffan; det översta lagret var uppätet bortsett från ett par praliner med mörk choklad jag avskydde.

                             ”Yes!” tänkte jag när jag såg asken. Jag satt mig ner i soffan och la gyrostallriken åt sidan. Sakta drog jag bort plasten som skilde de båda lagren åt och när jag såg det orörda chokladlandskapet därunder kände jag ett välbehag fylla kroppen. Snabbt tryckte jag in tre praliner i munnen och lät chokladen smälta på tungan.

                             ”Mmm!” utbrast jag och förvånades över hur jag kunde må så bra av några praliner.

                             Så fick jag syn på gyrostallriken och kände på nytt sugets kraft skölja över mig. I samma hastighet jag tryckt in chokladpralinerna, åt jag upp gyrostallriken. En halvminut senare var portionen uppäten. Grillkryddan och smaken från såsen fyllde hela munnen och jag lade märke till en svag underton av choklad.

                             Plötsligt föreställde jag mig hur min flickväns familj skulle reagera ifall de fick syn på mig. Jag skrattade till av tanken. Det var otänkbart, jag hade aldrig kunnat se dem i ögonen igen. Samtidigt föreställde jag mig hur också de hade sina äckelstunder. Hur de frossade i en påse chips en dag efter jobbet, hur de njöt av känslan att ha tryckt i sig en pizzaslice för mycket eller hur skönt de tyckte det var att kolla på någon meningslös serie istället för att ta hand om disken.

                             ”Att få känna sig äcklig, är fan en frihetsmanifestation!” tänkte jag. ”Hela tiden ska vi vara så jäkla anständiga; effektiva på jobbet, sociala i skolan, uppklädda på bjudningar osv. Det är inte konstigt att vi njuter så mycket av att få vara lite självdestruktiva emellanåt.”

                             Jag såg ner på min t-shirt och lade märke till två svettringar under armarna. Stoltheten fyllde mig!

                             ”Jag står på barrikaderna och hytter med nävarna. Jag låter mig inte fjättras av anständighetens bojor. Likt revolutionären som viftar med sin röda flagga, viftar jag med min svettfläckade t-shirt.” tänkte jag och skrattade till.

                              På Tv gick ett avsnitt av Paradise Hotel. Perfekt! Ett par bekräftelsekåta tonåringar vars största intresse är att supa och ligga; det är pricken över i:et, själväcklets klimax! Jag lutade mig bakåt i soffan och njöt.

                             ”Helvete!” utbrast jag tio minuter in i avsnittet. ”Jag ska ju fika med en kompis.” Klockan var kvart i två och vi skulle mötas kvart över. Jag kastade mig in i duschen och när jag kom ut igen, satt anständighetens bojor, på nytt, hårt åtstramade runt både armar och ben. Kedjornas rassel fyllde omgivningen när jag begav mig mot caféet. 


För att lyssna på krönikan som podcast klicka här (Youtube) eller här (Soundcloud)!
Glöm inte att följa vardagskrönikören på FacebookYoutube och Twitter!