Veckans Vardagskrönika: Humorn – en väg till återhämtning och bearbetning

Veckans vardagskrönika / Humor / Permalink / 1

Att ha ett sinne för humor är en del av att vara människa. Det finns inristat i vår natur lika djupt som vår förmåga att känna trötthet och hunger. Alla människor skrattar. De flesta förknippar nog humor med en oskyldig glädjereaktion, lika spontan som en gäspning, men att humorn kan ha en djupare psykologisk funktion kanske inte alla har funderat över. Humorn är nämligen också ett verktyg vi använder för att bearbeta de tyngre aspekterna av tillvaron. Att leva är samtidigt starkt förknippat med krav och ansvar; en tung börda varje individ måste axla. I denna slitsamma process fungerar humorn som en termostat som reglerar vårt sinne och skänker en distans vi behöver för att kunna återhämta oss. Den möjliggör mental vila. Samtidigt är också humorn ett språkligt verktyg vi använder oss av för att bearbeta svåra händelser och tillstånd vi upplever. Tillstånd som är för smärtsamma att sätta ord på med ett vanligt humorlöst språk. Humorn ger oss alltså en möjlighet att både återhämta oss från en kravfull vardag samt att bearbeta saker vi annars inte hade förmått att nysta i.

                      Under andra ring i gymnasiet gick jag in i väggen. Det började med att jag sackade efter i några prov och snabbt växte sig restuppgifterna till ett ohanterligt berg. Min oförmåga att hantera skolsituationen skapade stark ångest inom mig och vid en punkt slutade jag att gå till skolan. Jag sov om dagarna för att kraven och ångesten lade sig som ett tungt moln ovanför mig så fort jag var vaken. Tanken att hoppa av gymnasiet var frestande. Efter att ha kapslat in mig själv i min bubbla i ett par veckor, beslöt jag mig för att gå till skolan. Vid rökrutan utanför skolgården mötte jag en vän som visste hur jag mådde.

                      ”Jaså är du här på besök?” sa han lite skämtsamt.

                      ”Ja men det blir kortvarigt. Mina anti-deppstabletter är slut och jag insåg att jag hade en karta i skåpet.” svarade jag.

                      Vi skrattade och tände en varsin cigarett. Det kändes så befriande. Humorn gav mig den distansen jag behövde samtidigt som jag kunde prata om hur jag mådde på ett indirekt plan. Hela den dagen kunde jag betrakta min situation utifrån, det var som om humorn hade lossat det grepp ångesten hade mig i. Den veckan gick var jag skolan alla dagar och successivt började jag montera ned den skräckinjagande konstruktion mina restuppgifter utgjorde. Två månader senare var jag nästan i fas och mitt mående var mycket bättre; jag gick i skolan varje dag, jag hade bättre sömnvanor och framförallt kände jag att jag hade återfått min kontroll över situationen. Självklart var det flera orsaker som bidrog till att jag tog mig tillbaka på banan, men av dem var humorn ett viktigt verktyg jag inte hade klarat mig utan.

                      Att skratta är alltså viktigare än vad vi tror. Det är inte enbart en källa till glädje, utan också en form av vardaglig självterapi. När kraven hopar sig och det enda du vill göra är att lägga dig i en säng och dra täcket över huvudet, kan det alltså vara lägligt att zooma ut och skratta åt vilken skitig jävla situation du befinner dig i. Plötsligt kanske det visar sig att situationen inte var så jävlig trots allt. Om inte annat kan du trycka i dig en extra av de där anti-depptabletterna och känna hur det börjar rycka lite i mungiporna.

 

Veckans gästkrönikör: Johanna Schüttler ”Drick bort den sociala fobin”

Veckans vardagskrönika / Permalink / 0

Ensam och vilsen i sociala sammanhang. Visst är det jobbigt? Eller är det bara jag? Det kan vara en sådan påfrestning för psyket att försöka umgås i sällskap, där majoriteten är människor man aldrig träffat. Kravet att fungera socialt och hålla en avspänd dialog med ett gäng personer på en hemmafest kan få mig att bara vilja fly situationen. Nervositeten kommer i fatt, jag känner en klump i magen. Varför känns det så? Så jobbigt och ansträngande utan de där dropparna alkohol, som får en att känna helt tvärtom.

23 september, 2013:

Jag ser dem ha roligt på dansgolvet. Sprudlande av glädje och energi. De sjunger med till musiken.

”Åh, jag vill vara en av dem.”, tänker jag. ”Stå där med händerna i luften, glad på livet”.

Men… jag vågar inte, är för rädd att bli pinsam, göra något konstigt, säga något puckat. Jag sitter istället på en pall i ett av hörnen i rummet. Har ingen att prata med, men jag hoppas på att någon ska komma fram och byta några ord, vilket i och för sig också känns pressande. Hittills har jag druckit en halv flaska cider. Klockan är 21.00.

”Äh, kvällen är ung, snart står jag också där, obrydd om vad alla ska tycka om mina fåniga rörelser”.

En ny låt spelas, inte alls i min smak. Jag försvinner ut i hallen och stänger in mig på toaletten. Det känns ännu jobbigare. Jag hör dem sjunga med till refrängen och ser framför mig alla hoppa i takt till musiken. Var ska jag ta vägen? Till slut smyger jag ut och slår mig ner hos några kring köksbordet. Jag vet vilka alla är, men känner endast två, halvbra. Det är knappt att jag hinner sätta mig förrän en av killarna föreslår att de ska ut och röka på balkongen. Alla håller med. De stormar ut. Jag blir lämnad kvar ensam, bland tomma ölburkar och vinglas. Det blir för jobbigt. Jag måste våga öppna upp mig själv. Varför? Helvete. 21.25, en bättre låt spelas, musiken höjs, flera människor förgyller festen. Klumpen i magen växer ytterligare. Jag skyndar ut i hallen, snor åt mig jackan och slinker ut, i mörkret, i lugnet, i hopp om att ingen ser mig. Vem lämnar en fest så tidigt?

”Äntligen!” tänker jag och känner lugnet skölja över mig. ”Jag är ute.”

24 februari, 2017:

22:30, stämningen är på topp. Mina kylda cider väntar på mig. Detta kommer bli kul. Jag och mina vänner inleder kröket med en pizza. Jag känner mig taggad på kvällen, på festen. En efter en droppar folk in i den lilla mysiga villan, strax intill Telefonplans tunnelbanestation. Diskokulan snurrar i taket i vardagsrummet. Jag skulle inte kunna gå upp och dansa redan. För tidigt och pinsamt. Måste dricka mer. Måste bli berusad, avslappnad. Kunna vara mig själv.

23.45, Jag står och dansar. Jag är glad, lycklig. Inget är jobbigt. Jag är så långt ifrån den sociala fobin som det går, så länge jag har mitt glas cider i handen. Jag umgås och dansar, vågar ta för mig. Med alkohol i blodet kan inget hindra mig från att göra vad jag vill. Jag känner mig full och lycklig. Men endast med alkoholen. Annars är jag fast på en och samma plats, spänd av nervositet och känner mig osedd och rädd.


TYCKER DU OM KRÖNIKAN, KLICKA GÄRNA PÅ GILLA-KNAPPEN NEDAN OCH/ELLER GE RESPONS PÅ TEXTEN I KOMMENTARSFÄLTET!

 

 

 

 

Liknande inlägg

Veckans vardagskrönika: Fångad i en labyrint av terror – om terrorattacken på Drottninggatan

Veckans vardagskrönika / Attacken på Drottninggatan, Skräck, Terrorism / Permalink / 0

Pulsen slår fort och jag är andfådd av att springa. Samtidigt fylls min kropp av illamående och gråten sitter i halsen. Jag vänder mig om, och ser avspärrningen vid Klarabergsbron; några står med mobilkamerorna uppe, andra går snabbt därifrån, vissa springer. Beväpnade poliser kantar gatorna, helikoptrar hovrar ovanför mig och överallt ljudet av sirener. Jag vet inte vart jag är på väg; det enda jag har i tanken är att komma bort, fort, ta mig till en avskild plats. Samtidigt känner jag hur min mobil vibrerar i fickan med jämna mellanrum.

”Är du okej?!”

”Svara!”

”Hörde att det varit en attack i Stockholm, mår du bra?”

Jag darrar när jag svarar på sms:en.

”Jsg är OkeJJ!”

”MÅR Btra!”

Nu har jag tagit mig bort ifrån Centralstationen och befinner mig i ett bostadsområde jag aldrig sett tidigare. Några vuxna leder in en förskoleklass i nedervåningen av ett bostadshus; några av barnen gråter. En pappa med sin dotter går förbi mig. Han försöker behålla lugnet och förklara för sin dotter att det finns elaka människor i världen som har gjort sådana här dumma saker runt om i Europa.

Jag sätter mig ner på en bänk för att andas ut. Telefonen vibrerar igen. Det är min chef som skriver att det är en skottlossning i Fridhemsplan. Jag går in på Google Maps för att se vart jag befinner mig. Mittemellan Sergels Torg och Fridhemsplan.

”Helvete! Vart ska jag ta vägen?” tänker jag.

Jag känner mig som en råtta fångad i storstadslabyrinten där faror hotar runt varje hörn. På knuten av gatan ligger ett café; vuxna och barn har samlats och blickarna är riktade mot en påslagen tv-skärm som sänder nyheterna, då och då tittar någon oroligt ut genom fönstret för att se till att läget är okej. En polisbil kör förbi oss i hög hastighet, sirenerna skriker ut och ljuder i samklang med rädslan.

En timme tidigare stod jag på mitt jobb i Centralstationen och sålde mackor, avslappnad och på bra humör, nu flyr jag för mitt liv. Det är surrealistiskt. På samma gång som rädslan fyller varenda cell i min kropp, kan jag betrakta mig från distans och se på hela situationen som om det vore en film. Det är ett dubbelt perspektiv: en känsla av total närvaro i skräcken men också en frånvaro i det absurda jag är med om. Visserligen har jag läst om andra attentat i Europa och tänkt att det skulle kunna hända här i Sverige, men jag kunde aldrig föreställa mig det psykologiska känsloförloppet av terrorn. Illamåendet, gråten, förvirringen och skräcken.

På något sätt tar jag mig därifrån. Några minuter senare befinner jag mig på St: Eriksbron och tittar ut över räcket ned mot vattnet. Jag minns terrorattacken i London någon månad tidigare när en lastbil körde på människor på Westministerbron. Flera gånger tittar jag bakåt för att vara redo att hoppa över räcket ned i vattnet. Jag föreställer mig hur jag ska vända mig i fallet för att dyka så smärtfritt som möjligt, hur jag sedan snabbt ska simma inunder bron för att undvika kommande skottlossning, jag föreställer mig till och med hur hoppet över räcket ska se ut; om jag ska klättra över, saxa, eller hoppa som en höjdhoppare.

Men ingenting händer och jag går vidare mot Karolinska Institutet där jag ska möta upp en vän. Successivt lägger sig skräcken, jag antar att mina adrenalin- och kortisolreservoarer urholkats. När jag kommer fram sätter jag mig utmattad bredvid min vän och kedjeröker ett par cigaretter medan vi pratar om vad som hänt. Varje minut som går lägger sig som en kil mellan skräcken och varje ny tänd cigarett. Tillslut är det känslomässiga avståndet enormt och nu påbörjas istället ett mer intellektuellt bearbetande. Ett försök att förstå något ingen ska behöva bearbeta: blodspåren terrorismen lämnar kvar.

 

 

TYCKER DU OM KRÖNIKAN, KLICKA GÄRNA PÅ GILLA-KNAPPEN NEDAN OCH/ELLER GE RESPONS PÅ TEXTEN I KOMMENTARSFÄLTET!

För att driva in lite pengar på hemsidan, gör jag reklam för olika företag. Genom att klicka på länkarna nedan får jag någon krona per klick, och förhoppningsvis får ni lite inspiration. Så kika gärna in någon av länkarna för att bidra till Vardagskrönikören. Självklart behöver ni inte köpa något, det räcker med att klicka på länken.

Länk till Zalando.se: Klicka här

Länk till Hotels.com: Klicka här

Länk till Xbeauty.se: Klicka här

 
 
Till top