Vardagskrönikören finns nu som Podcast!

/ Podcast, Soundcloud, Youtube / Permalink / 0

Att läsa en text kan många gånger kännas trist och långsamt; ofta väljer vi hellre en ljudbok före en vanlig bok. Därför har jag nu skapat en Podcast där jag läser upp vardagskrönikorna. Så känner ni att ni inte orkar läsa en lång text, är det bara att stoppa in hörlurarna i öronen och luta er tillbaka.

Vardagskrönikörens Podcast kommer att finnas på Youtube och Soundcloud. Gå in och prenumerera på kanalerna så håller ni er uppdaterade i flödet.

Här kommer länkarna till den senaste krönikan "Julen - En girighetens afton":

https://www.youtube.com/watch?v=dtTU1OsWTGU

https://soundcloud.com/vardgskronikoren/veckans-vardagskronika-julen-en-girighetens-afton

 
 

Veckans vardagskrönika: Julen - En girighetens afton

Veckans vardagskrönika / Girighet, Julafton, Julklappar, Krönika, Lockelse / Permalink / 0

”Ska vi inte öppna julklapparna snart?” tanken flög igenom mitt medvetande som en otålighetens pil.

                             Runt bordet satt vi – jag, min flickvän och hela hennes familj – alla tillbakalutade i sina stolar med avskrapade tallrikar framför sig. Strax bakom mig stod julgranen placerad och under den, en monstruös hög med paket; mitt ibland alla paket stack huvudet av en liten jultomtestaty fram och jag kunde undgå att tänka att tomten gått in i väggen av utbrändhet och drunknat i alla paket.

                             Likt ett barn hamnade blicken gång på gång på paketen. Frustrerad på mig själv rätade ryggen och vände mig bort från julgranen.

”Jag är ju ändå 21 år gammal. Att ha tålamod nog att vänta på presentöppning borde jag väl ändå kunna ha.” tänkte jag och nickade instämmande till en kommentar om något viktigt ämne jag inte följt med i.

Så lyckades jag distrahera mig från paketen och en halvtimme senare ryckte jag till när det basunerades ut att det var dags för julklappsutdelning. Åter igen vaknade barnet i mig till liv. Pupillerna vidgades och pulsen slog allt snabbare. ”Är det dags nu?” tänkte jag.

Från bordet hade alla nu förflyttat sig till andra hörnet av rummet där en stor soffa och några fåtöljer var placerade. En kanna med saft och en assiett med småkakor fick utgöra tilltugget. Min flickväns mamma var julklappsutdelare och en efter en fick alla sitt första paket.

”När kommer mitt paket?” tänkte jag och kände otåligheten komma tillbaka. Jag försökte le mot de andra när de öppnade sina paket men det enda jag kunde tänka på var när mitt skulle komma. Nu hjälpte det inte att försökte distansera sig, jag var fast i barnets sjuka förväntan.

Så plötsligt hörde jag mitt namn ropas ut och såg ett paket komma farandes i luften. Jag fångade det och höll det framför mig som en smaragd. I samma ögonblick kom jag att tänka på figuren Gollum i filmen Sagan Om Ringen och hörde för mitt inre hans väsande röst ropa ”My precious!”.

Det kändes som om jag hade klor när jag öppnade paketet. Likt en reptil som slet sönder sitt byte, slet jag upp presentpappret och såg det blottade innanmätet därunder. Svetlana Aleksijevitjs bok ”Zinkpojkar” var min första julklapp.

En underlig känsla av ägande och belåtenhet fyllde min kropp som om boken på något sätt smälte samman med min personlighet och gav den ett ytterligare värde. Återigen hörde jag Gollums röst väsa i bakgrunden.

”My precious!”

I samma stil fortsatte kvällen; namn ropades upp, paket flög i luften för att sedan sprättas upp med reptilfingrar och gång på gång kände jag denna underligt behagliga känsla av ägande när jag fick ett paket.

När utdelningen var klar gick jag med min trofé i famnen; lite böcker, ett par mjukisbyxor och en fonduegryta. En slags avmattad förnöjsamhet fyllde mig. Men sakta tonades även den av. När jag låg i sängen och tittade på högen av presenter, började jag känna mig äcklig istället. För presenterna kände jag ingenting; de var döda objekt som helt saknade innebörd för mig. En slags girighetens baksmälla kickade in.

”Åh fy fan!” hörde jag mig själv mumla.

”Vad är det?” frågade min flickvän förvånat.

”Äsch ingenting!” svarade jag och skämdes en aning.

Paketen fyllde mig med äckel till den grad att jag var tvungen att titta bort. Jag kunde inte förstå hur jag blivit så uppfylld av glädje av ett par paket. Att jag nästan, på något sätt, kopplade presenterna till mitt egenvärde och kände mig som en rikare person av dem. I baksmällan av den tidigare euforin kände jag nu en bottenlös tomhet. Den dödhet som presenterna utstrålade smittade av sig på allt annat omkring mig. Allting fick ett sken av meningslöshet. Det var inte förrän min tjej knuffade till mig och skrattade, som jag rycktes ur den gråa dimman.

”Vad ligger du och ser så allvarlig ut för?” frågade hon.

”Gör jag. Oj då!” svarade jag och log tillbaka mot henne medan tillvaron fick tillbaka sin betydelse igen.

”Vad skönt.” tänkte jag och pustade ut. ”Livet kanske inte är så meningslöst trots allt. Så länge jag håller mig borta från alla jäkla paket.”

Hånfullt log jag mot presenthögen innan jag vände mig om kysste min flickvän; jag hade gått segrande ur kampen med de materiella tingens lockelse. 


För att lyssna på krönikan som podcast klicka här (Youtube) eller här (Soundcloud)!
Glöm inte att följa vardagskrönikören på FacebookYoutube och Twitter!

För att driva in lite pengar på hemsidan, gör jag reklam för olika företag. Genom att klicka på länkarna nedan får jag någon krona per klick, och förhoppningsvis får ni lite inspiration. Så kika gärna in någon av länkarna för att bidra till Vardagskrönikören. Självklart behöver ni inte köpa något, det räcker med att klicka på länken.

Länk till Zalando.se: Klicka här

Länk till Hotels.com: Klicka här

Länk till Xbeauty.se: Klicka här

 
 

Liknande inlägg

Veckans gästkrönikör: Håkan Kempe "Illusionen om det mänskliga herraväldet"

Veckans gästkrönikör / Krönika, klimatförändringar, naturen, veckans gästkrönikör / Permalink / 0

Det är lätt att glömma eller att inte tänka på människans påverkan på planeten. Till skillnad från presidentvalet i USA, kriget i Syrien eller Champions League för den delen, sker klimatförändringar under en, i jämförelse med en människas liv, lång tid. Bergskedjor skapas inte från under loppet av några veckor, havsnivån stiger inte med tre meter per år och glaciärerna smälter inte på en enda varm dag. Klimatförändringarna sker under alldeles för långsamma processer för att vi ska kunna känna av den spänning och stress som andra världsövergripande problem tenderar att medföra. Men ibland blir jag smärtsamt påmind om vad människan gör med planeten.

För ett par dagar sedan satt jag och slötittade på Planet Earth II. Klockan var efter ett bra tag efter midnatt och min moraliska kompass sa åt mig att jag egentligen borde lagt mig tidigare. Ljuset från skärmen var den enda ljuspunkten i det annars mörka rummet. Skärmen visade en decimeterlång larv som ålade sig fram i Amazonas täta undervegetation. David Attenborough förklarade med sin ikoniska brittiska stämma hur denna larv var nästintill perfekt anpassad till sin omgivning. Larvens kropp var täckt med ett flertal “lysdioder” i olika färger som skickade ut olika signaler till de andra arterna i djungeln. De illgula dioderna på larvens bakdel förklarade för djungelns alla varelser att den var allt annat än ätbar. En stark röd lampa på larvens huvud lyste upp mörka djungelnatten. Det som fascinerade mig mest av allt var dess förmåga att vid behov stänga av och slå på sina vackra lysdioder. Vid jakt stängdes de gula dioderna av och eftersom det tänkta bytet inte kunde uppfatta det röda dioderna, blev larven en osynlig jägare i mörkret. Min beundran blandades med en vändande mage då ett krashande ljud, som om någon klivit på äggskal, innebar att larven funnit sitt byte.

Denna lilla inblick i det dagliga livet för några av naturens mindre livsformer, fyllde mig med en stark känsla av fascination. Det otroliga i att alla levande varelser och växter på vår planet under miljontals år, utvecklats från encelliga organismer till dessa bisarra, fantastiska och varierade varelser, såsom larver med blinkande lampor, grep mig fullständigt. Snabbt dämpades fascinationen av den konfronterande insikten att detta livets mirakel på mindre än några tusentals år håller på att utplåna sig själv.

Människans påverkan på klimatet kan i populärkulturella termer liknas vid de urgamla monsterliknande varelserna “The White Walkers” i tv-serien Game Of Thrones och människornas förhållningssätt till dem. I serien håller dessa halvdöda till i den frusna norra delen av tv-seriens värld men börjar sakta röra sig söderut och utan nåd utrota alla som kommer i deras väg. I serien förnekar de mänskliga invånarna hotet från de halvdöda monstren och väljer att fokusera de interna vardagliga framför det potentiellt världsomstörtande hotet. Samma förnekelsementalitet påminner om hur klimatförändringarna bemöts i vårt samhälle.

Det är ett faktum att klimatförändringarna inte bara kommer att påverka människan utan även livet på planeten i flera tidsåldrar framöver. På en promille av jordens tidsålder har vi utrotat otaliga arter och ödelagt enorma landområden. Vi har lärt oss forma, förslava, förstöra och kontrollera nästintill allt på jorden och ingenstans finns något som inte människan på ett eller annat sätt har påverkat. Det som det tog naturen miljontals år att utveckla, krossar vi utan eftertanke på några hundra år. På några hundra år, en droppe i jordens ocean av historia, har vi för evigt ritat om spelplanen.

Jag tror att vi människor interagerar med naturen på detta hänsynslösa sätt därför att vi inte ser oss själva som en integrerad del av den. Man kan skylla på olika destruktiva idéströmningar som orsak till denna egocentriska världsuppfattning där människan ses som någon sorts härskare över naturen, men jag tror att förklaringen ligger just i vår natur. Vår evolution har medfört kunskaper som inga andra djur har. Vi kan lära oss hur världen fungerar och genom en primitiva girighet utnyttjar vi dessa kunskaper för att få herravälde över jorden. Resultatet blir att vi skapar oss illusionen att vi har föds in i denna värld snarare än ur den och detta glapp mellan människa och natur är anledningen till att vi hänsynslöst lyckats klättra så pass högt upp i näringskedjan. 

När vi blir medvetna om vår påverkan på naturen är skuldkänslan en naturlig reaktion. Samtidigt vill jag betona att vi bara är en enskild art och att vi trots vår naturpåverkan, ändå bara är en spelbricka i naturen precis som allt annat på planeten. Arter har i alla tider dött ut och nya har tagit deras plats. Detta är varken positivt eller negativt utan bara så evolutionen fungerar. Vår klimatpåverkan orsakar lidande för en mängd varelser och det är en anledning nog att försöka vända utvecklingen, men även om vi misslyckas – om vi utplånar oss själva och en mängd andra livsformer – kommer det ur askan födas nytt liv och världen att fortgå. Tills dess får vi försöka samexistera och försöka skapa en bättre relation med vår planet så att nutidens alla varelser får leva ut sina liv utan att drabbas av onödigt lidande på grund av människans destruktivitet.


För att lyssna på krönikan som podcast klicka här (Youtube) eller här (Soundcloud)!
Glöm inte att följa vardagskrönikören på FacebookYoutube och Twitter!

För att driva in lite pengar på hemsidan, gör jag reklam för olika företag. Genom att klicka på länkarna nedan får jag någon krona per klick, och förhoppningsvis får ni lite inspiration. Så kika gärna in någon av länkarna för att bidra till Vardagskrönikören. Självklart behöver ni inte köpa något, det räcker med att klicka på länken.

Länk till Zalando.se: Klicka här

Länk till Hotels.com: Klicka här

Länk till Xbeauty.se: Klicka här

 
 





Till top