Veckans gästkrönikör: Håkan Kempe "Illusionen om det mänskliga herraväldet"

Veckans gästkrönikör / Krönika, klimatförändringar, naturen, veckans gästkrönikör / Permalink / 0

Det är lätt att glömma eller att inte tänka på människans påverkan på planeten. Till skillnad från presidentvalet i USA, kriget i Syrien eller Champions League för den delen, sker klimatförändringar under en, i jämförelse med en människas liv, lång tid. Bergskedjor skapas inte från under loppet av några veckor, havsnivån stiger inte med tre meter per år och glaciärerna smälter inte på en enda varm dag. Klimatförändringarna sker under alldeles för långsamma processer för att vi ska kunna känna av den spänning och stress som andra världsövergripande problem tenderar att medföra. Men ibland blir jag smärtsamt påmind om vad människan gör med planeten.

För ett par dagar sedan satt jag och slötittade på Planet Earth II. Klockan var efter ett bra tag efter midnatt och min moraliska kompass sa åt mig att jag egentligen borde lagt mig tidigare. Ljuset från skärmen var den enda ljuspunkten i det annars mörka rummet. Skärmen visade en decimeterlång larv som ålade sig fram i Amazonas täta undervegetation. David Attenborough förklarade med sin ikoniska brittiska stämma hur denna larv var nästintill perfekt anpassad till sin omgivning. Larvens kropp var täckt med ett flertal “lysdioder” i olika färger som skickade ut olika signaler till de andra arterna i djungeln. De illgula dioderna på larvens bakdel förklarade för djungelns alla varelser att den var allt annat än ätbar. En stark röd lampa på larvens huvud lyste upp mörka djungelnatten. Det som fascinerade mig mest av allt var dess förmåga att vid behov stänga av och slå på sina vackra lysdioder. Vid jakt stängdes de gula dioderna av och eftersom det tänkta bytet inte kunde uppfatta det röda dioderna, blev larven en osynlig jägare i mörkret. Min beundran blandades med en vändande mage då ett krashande ljud, som om någon klivit på äggskal, innebar att larven funnit sitt byte.

Denna lilla inblick i det dagliga livet för några av naturens mindre livsformer, fyllde mig med en stark känsla av fascination. Det otroliga i att alla levande varelser och växter på vår planet under miljontals år, utvecklats från encelliga organismer till dessa bisarra, fantastiska och varierade varelser, såsom larver med blinkande lampor, grep mig fullständigt. Snabbt dämpades fascinationen av den konfronterande insikten att detta livets mirakel på mindre än några tusentals år håller på att utplåna sig själv.

Människans påverkan på klimatet kan i populärkulturella termer liknas vid de urgamla monsterliknande varelserna “The White Walkers” i tv-serien Game Of Thrones och människornas förhållningssätt till dem. I serien håller dessa halvdöda till i den frusna norra delen av tv-seriens värld men börjar sakta röra sig söderut och utan nåd utrota alla som kommer i deras väg. I serien förnekar de mänskliga invånarna hotet från de halvdöda monstren och väljer att fokusera de interna vardagliga framför det potentiellt världsomstörtande hotet. Samma förnekelsementalitet påminner om hur klimatförändringarna bemöts i vårt samhälle.

Det är ett faktum att klimatförändringarna inte bara kommer att påverka människan utan även livet på planeten i flera tidsåldrar framöver. På en promille av jordens tidsålder har vi utrotat otaliga arter och ödelagt enorma landområden. Vi har lärt oss forma, förslava, förstöra och kontrollera nästintill allt på jorden och ingenstans finns något som inte människan på ett eller annat sätt har påverkat. Det som det tog naturen miljontals år att utveckla, krossar vi utan eftertanke på några hundra år. På några hundra år, en droppe i jordens ocean av historia, har vi för evigt ritat om spelplanen.

Jag tror att vi människor interagerar med naturen på detta hänsynslösa sätt därför att vi inte ser oss själva som en integrerad del av den. Man kan skylla på olika destruktiva idéströmningar som orsak till denna egocentriska världsuppfattning där människan ses som någon sorts härskare över naturen, men jag tror att förklaringen ligger just i vår natur. Vår evolution har medfört kunskaper som inga andra djur har. Vi kan lära oss hur världen fungerar och genom en primitiva girighet utnyttjar vi dessa kunskaper för att få herravälde över jorden. Resultatet blir att vi skapar oss illusionen att vi har föds in i denna värld snarare än ur den och detta glapp mellan människa och natur är anledningen till att vi hänsynslöst lyckats klättra så pass högt upp i näringskedjan. 

När vi blir medvetna om vår påverkan på naturen är skuldkänslan en naturlig reaktion. Samtidigt vill jag betona att vi bara är en enskild art och att vi trots vår naturpåverkan, ändå bara är en spelbricka i naturen precis som allt annat på planeten. Arter har i alla tider dött ut och nya har tagit deras plats. Detta är varken positivt eller negativt utan bara så evolutionen fungerar. Vår klimatpåverkan orsakar lidande för en mängd varelser och det är en anledning nog att försöka vända utvecklingen, men även om vi misslyckas – om vi utplånar oss själva och en mängd andra livsformer – kommer det ur askan födas nytt liv och världen att fortgå. Tills dess får vi försöka samexistera och försöka skapa en bättre relation med vår planet så att nutidens alla varelser får leva ut sina liv utan att drabbas av onödigt lidande på grund av människans destruktivitet.


För att lyssna på krönikan som podcast klicka här (Youtube) eller här (Soundcloud)!
Glöm inte att följa vardagskrönikören på FacebookYoutube och Twitter!

För att driva in lite pengar på hemsidan, gör jag reklam för olika företag. Genom att klicka på länkarna nedan får jag någon krona per klick, och förhoppningsvis får ni lite inspiration. Så kika gärna in någon av länkarna för att bidra till Vardagskrönikören. Självklart behöver ni inte köpa något, det räcker med att klicka på länken.

Länk till Zalando.se: Klicka här

Länk till Hotels.com: Klicka här

Länk till Xbeauty.se: Klicka här

 
 





Liknande inlägg

Till top