Veckans gästkrönikör: Jim Smith Erlandsson "Tack för gnistan polisen!"

Veckans gästkrönikör / Anti-fascism, Motdemonstration, Polisen / Permalink / 0

Det förvånar och chockar mig att vi, år 2016, har en nazistisk rörelse på framfart. Lika förvånad är jag över faktumet att polisen, år 2016, godtyckligt ger nazister demonstrationstillstånd. Mitt i centrala Stockholm. Polisen – folkets beskyddare! Vad händer?!

Nu har det gått några veckor sedan demonstrationen. Den dagen hade vintern just satt sin prägel på Stockholms gator. Det var en kall och snöig lördag, och jag och mina vänner var på väg till Gustav Adolfs torg för att demonstrera mot nazisterna. Vi var några hundra, kanske uppemot ett tusen, på plats. Några kvarter bort, vid Sergels torg, hade fyra tusen personer samlats av samma viktiga anledning. Nordiska motståndsrörelsen, vars finska medlemmar brutalt mördade en man på öppen gata för att han ifrågasatte att de delade ut flygblad, var i Stockholm för att demonstrera. Poliser hade kallats in från både Malmö och Göteborg. Ett flertal vägar var avstängda i timmar, och även tunnelbanan vid Gamla stan var avstängd ett tag. Insatsen var enorm. 


Jag och mina vänner var lite sena. Demonstrationen hade börjat klockan elva och vi kom fram till torget en halvtimme senare. Det märktes att det inte var en vanlig lördag. Stämningen var spänd och orolig men samtidigt oerhört energisk. Det kändes i luften att vi inte var där för nöjes skull utan tvärtom: vi behövde göra motstånd, trots att det var läskigt och obehagligt. Vi gick närmare scenen för att höra bättre. Efter några tal och ytterligare några kampsånger var det dags att röra på sig. Målet var tydligt: vi skulle störa nazisterna, låta dem höra att de inte äger gatorna, och om möjligt, kasta lite snöbollar på dem. Polisen var rejält förberedda. I början kom vi inte nära nazisterna, utan lyckades endast skymta dem från ett par hundra meters avstånd. Vid ett-tiden uppstod kaos. Vi var någonstans i Gamla stan, och det verkade som att nazisterna var lite längre ned till vänster om oss. Vi ville dit, men stängsel och polis hindrade oss. Vi skanderade: "Inga nazister på våra gator". Folk började kasta snöbollar mot polisen och ett fåtal försökte välta stängslet som hindrade oss från att komma fram. Polisen svarade med att pepparspreja och veva med sina batonger. Men så blev det rörelse igen. En mur av kravallpoliser och polishästar red emot oss i full fart. Det var rädsla i luften. Vi tvingades nedför gatan. Tydligen hade nazisterna försökt tränga igenom en mur av poliser i syfte att kunna attackera oss, vilket hade resulterat i att en polis skadade sig och behövde åka till sjukhus. Polisens utfall mot oss ledde till en ännu mer hotfull stämning, och ett par motdemonstranter blev gripna. Där stod vi motdemonstranter, frusna och skräckslagna i Gamla stan, och mellan oss och nazisterna stod polisen, som med säkerhet egentligen hade andra saker att ta itu med.

Så småningom lugnade situationen ner sig en aning. Vi tog en fikapaus, innan vi stegade i riktning mot Slottet. Nazisterna hade nu påbörjat sin manifestation intill Slottsbacken. Alla vägar dit var blockerade av polisen. Nazisternas demonstration var som ett Fort Knox, med polisen som vakter. En demonstration i mitten av Stockholm borde väl alla människor få ta del av? Om man nu inte får det därför att de som demonstrerar är farliga, hur kan en sådan demonstration då godkännas? Vi skrek och skrek för att störa nazisterna, men de var så långt bort att de knappast hörde oss. Ungefär vid 15-tiden började nazisterna sakta droppa därifrån, två eller tre åt gången. Och då stod vi där vid alla utgångar och väntade, tillsammans med en drös poliser. Vi bildade en lång kedja för att inte låta dem komma förbi. För några sekunder stod jag öga mot öga med dem, tills poliserna luckrade upp kedjan och nazisterna slutligen kunde gå sin väg. De motdemonstranter som försökte följa efter stoppades av polisen. Snöbollarna flög mot nazisterna.

Mestadels gick det lugnt till från vårt håll. Sedan hände någonting galet, som jag tidigare bara hade hört om, men aldrig sett med egna ögon. Polisen hade i vanlig ordning låtit en nazist komma igenom kedjan och jag var fem meter ifrån när följande scenario utspelade sig: en motdemonstrant gick efter denna nazist, kastade lite snö och sjöng slagord. Plötsligt vände sig nazisten om och slog till honom så att han föll till marken, varpå en polis rusade dit med dragen batong. Denna polis struntade dock i nazisten; han gick på motdemonstranten, som låg på backen, och började veva med batongen! För att han gjorde vad exakt? Sjöng? Tyckte att nazism är fel? Nazisten fick ostört gå därifrån.

Vid fyra-tiden började tålamodet tryta. Kampsångerna blev färre, och vi var inte längre lika många som två timmar tidigare. Totalt var vi runt sextio motdemonstranter och poliserna var uppemot trettio. Helt plötsligt började det hända saker igen. ”Där e nassarna!” skrek någon. Ordet spred sig som en löpeld i gruppen, och vi började röra oss. Vi kom halvvägs till nazisterna innan snutarna hade hunnit rada upp sig. Vi testade en annan väg, men där var det civilpoliser. Vi tog ytterligare en annan väg, och började röra oss inåt stan. Nu skulle nassarna minsann få höra att de inte är välkomna på våra gator! Efter ett tag utbrast någon ”Vi kan korsa gallerian!”, och hälften av motdemonstranterna, inklusive mig och några vänner, följde efter. Inne i gallerian förde vi ett jävla liv, och folk verkade haja till. ”Va e det här?” och ”Vaddå nazister?”, kändes det som att de flesta i gallerian tänkte. Folk matas med för mycket vardagsbullshit och är för ignoranta för att ens hålla koll på att nazisterna är i stan och demonstrerar. Hade folk varit medvetna om det på ett annat sätt, och förstått vidden av hur allvarligt det är, så hade de med säkerhet varit med oss från första början. Ju fler som är med i kampen på gatorna, i kampen om gatorna, desto lättare blir det för oss motdemonstranter att krossa nazismen. Och om vi är nio miljoner motdemonstranter mot dessa fyrahundra nazister, kommer polisen inse hur fel det är att låta nazister demonstrera.

"Vi är fler nu!", sade en kompis.
Det verkade som att några i gallerian anslöt sig till oss.
Ramsorna växte i tempo och styrka. Längs shoppinggatorna dånade nu våra ramsor: ”Alerta, alerta, antifascista”. När vi kom ner till en annan gata kändes det som att vi var nära. På given signal radade polisen upp sig framför oss. De rörde sig aggressivt mot oss, och vi vände oss om, men då hade en grupp personer blockerat även den vägen.”Vilka fan e det där??!” utbrast jag. I några sekunder hann jag tänka: ”Det här är en konspiration, nassarna ska slå ihjäl oss och polisen blockerar vår flyktväg!”. Jag och mina vänner sprang upp på trottoaren för att undvika att bli nedmejade av hästar eller batonger. Då förstod jag att de som blockerade den andra vägen var civilsnutar, och inte nazister. Så där stod vi alltså, trettio ungdomar, inringade och upptvingade på trottoaren av polisen. Och där skulle vi behöva stå i en och en halv timme, innan vi blev muddrade och registrerade. Det slog mig hur stor polisinsatsen var för att kunna fånga in oss. Civilsnutarna måste ha väntat in oss så att vi var på rätt gata, för att sedan signalera till polisen, som väntade på andra sidan vägen, att ”Nu!!! Fram!”. En jäkla insats, för att fånga... Oss? Det var ett skämt. Ingen av oss var våldsam. Inte heller var någon beväpnad. Och, tvärtemot vad DN skrev morgonen efter, INGEN var maskerad! Samtidigt som femtio poliser plus tjugo civilare lade ner sin tid och kraft på att inringa oss för att vi ”förde oväsen” eller något annat trams, hörde vi att nazister blivit nedslagna runt om i stan. Där fanns troligtvis Afa, de som snuten hatar som mest, och här fanns vi, ett gäng unga, gulliga motdemonstranter, med en snittålder på kanske arton år. Efter att vi hade tvingats stå stilla i evigheter i vinterkylan, satte de oss i en SL-buss. ”Ingen av er är misstänkta för något brott”, sade polisen medan bussen åkte iväg.

Det var en ganska trevlig stämning på bussen. Poliser och motdemonstranter småpratade och skrattade lite med varandra. Men jag skrattade inte, utan lyssnade på politisk hiphop. Public Enemy, 2Pac och NWA. Inombords var jag irriterad på hur man behandlat oss. Nazisterna är de som borde ha blivit bortkörda, inte vi. Efter en kvart blev vi, som satt längst fram i bussen, avsläppta. Alla fick inte gå av på samma plats, de tänkte väl att vi skulle råna en bank eller något. Vi blev avsläppta någonstans i Danderyd. Polismannen längst fram i bussen log mot oss, och antydde något i stil med: ”Nu har vi allt lugnat ner er!”.
Medan vi strövade mot Danderyds tunnelbana funderade jag över vad polisen sagt. De trodde att de lugnade ner oss, men i själva verket gjorde de raka motsatsen. Som Bruce Springsteen uttryckte det: ”You can’t start a fire without a spark". Polisen gav oss den gnistan som vi behövde för att sätta igång elden. Fascismen ska krossas! Babylon brinner!



För att lyssna på krönikan som podcast klicka här (Youtube) eller här (Soundcloud)!
Glöm inte att följa vardagskrönikören på FacebookYoutube och Twitter!

För att driva in lite pengar på hemsidan, gör jag reklam för olika företag. Genom att klicka på länkarna nedan får jag någon krona per klick, och förhoppningsvis får ni lite inspiration. Så kika gärna in någon av länkarna för att bidra till Vardagskrönikören. Självklart behöver ni inte köpa något, det räcker med att klicka på länken.

Länk till Zalando.se: Klicka här

Länk till Hotels.com: Klicka här

Länk till Xbeauty.se: Klicka här

 
 

 

För att driva in lite pengar på hemsidan, gör jag reklam för olika företag. Genom att klicka på länkarna nedan får jag någon krona per klick, och förhoppningsvis får ni lite inspiration. Så kika gärna in någon av länkarna för att bidra till Vardagskrönikören. Självklart behöver ni inte köpa något, det räcker med att klicka på länken.

 

Länk till Zalando.se: Klicka här

 

Länk till Hotels.com: Klicka här

 

Länk till Xbeauty.se: Klicka här

 

Liknande inlägg

Till top