Veckans vardagskrönika: Den stora paradoxen - Tunnelbane-autister

Veckans vardagskrönika / Autism, Kollektivtrafik, Krönika, Paradox, Tunnelbana, vardagskrönika / Permalink / 0

Har ni någon gång slagits av hur perfekt fördelat alla tunnelbaneresenärer sitter i en vagn? Med en matematisk noggrannhet scannar den påstigande resenären av vagnen och lokaliserar den plats som befinner sig på längst avstånd ifrån nästa resenär. Vid tunnelbanans startstation kommer ett tiotal resenärer skapa ett symmetriskt mönster där avståndet mellan dem är, på millimetern, exakt. Till en början eftertraktas de stora utrymmena; är det en sen söndagskväll på en avlägsen station med tre stycken resenärer, kommer de att välja varsin tunnelbanevagn. Dubbleras resenärerna, fördelar de sig i varsin ända av vagnen. Och så fortsätter det successivt; allteftersom fler stiger på, tvingas de allt närmare varandra. Istället för att samsas om hela tunnelbanevagnar, börjar nu en tyst kamp om de lediga fyrsitsarna. Och när alla fyrsitsar har ockuperats, tvingas resenärerna att slå sig ner intill en annan främmande resenär. Men likväl fortsätter de att fördela sig på största möjliga avstånd. Att sätta sig mittemot eller bredvid den andre, är ett regelbrott; den enda möjliga platsen är snett mittemot eftersom denna plats ligger någon decimeter längre bort. Och även i den värsta rusningstrafik bryts inte symmetrin. När vi samlas som makrillar i en vagn en måndagsmorgon, är det ändå en bunt makrillar stående intill varandra med största möjliga avstånd, även om det är en fråga om centimetrar.

Tunnelbaneklimatet innehåller en stor paradox. I det begränsade utrymmet som en tunnelbanevagn utgör, tycks vi ändå söka oss så långt bort som möjligt. Enligt en tyst överenskommelse har vi slutit ett avtal om att undvika varandra. Paradoxen ligger i att vi fysiskt sätt befinner oss inom några meters avstånd, men på ett annat, socialt plan, befinner oss på milavstånd. Vi söker att reducera vårt engagemang för våra medresenärer tills de snarare föreställer statyer än människor. Genom att avhumanisera tunnelbanan och göra sig själv till den enda levande varelsen mitt bland en mängd statyer, kan vi gå in i vår personliga isolerade bubbla. En aspergiansk livshållning tydliggörs. Tunnelbanan blir på så sätt ett rum där en mängd isolerade bubblor trycks mot varandra utan att spricka. Vi kan stå tio personer inom en kvadratmeter och ändå vara fullkomligt ensamma.

Trots den socialt steriliserade miljön, tycker jag mig kunna se den isolerade resenären blottad. Det är just i kontrasten mellan den fysiska närvaron och den psykiska frånvaron som resenären blottas. Det finns något onaturligt, asocialt i att befinna sig så pass nära andra människor utan att kommunicera. I det ihållande försöket att isolera sig från sina medresenärer, blottas en svaghet eller sårbarhet. Man vill gömma sig. Det finns en otrygghet i att så spontant öppna sig för andra människor. Och det är denna otrygghet som driver oss att sätta oss så långt ifrån varandra som möjligt och borra in våra blickar i våra mobiltelefoner eller i en reklamskylt. Vi använder vår integritet som en sköld mot våra medmänniskor.

Genom att vi försöker att skapa dessa sociala avstånd, upprätthåller vi ett anonymiserat storstadsklimat vilket gör att vi känner alienation med den kontext som staden utgör. Tunnelbaneklimatet får representera storstadsklimatet i sin helhet. Samma paradox av närhet och frånvaro återfinns i de flesta offentliga sammanhang. Vi har alla fastnat i samma tunnelbane-autism. Föreställ er hur många möten ni går miste om varje dag i kollektivtrafiken genom att kapslar in er. Och då är bara kollektivtrafiken ett av flera offentliga forum. Det är inte konstigt att vi idag känner oss ensammare än någonsin. Individen har förskjutits alldeles för långt bort ifrån sin kollektiva kontext.

Och trots att jag skriver denna krönika, kapslar jag likväl in mig själv på tunnelbanan. För några månader sedan, satt jag och borrade in min blick i en Marquez-bok, när tillvaron rubbades av att en kille i min ålder frågade vad jag läste. En enkel och oskyldig fråga, men ändå tycktes jag oförmögen att svara på den. Jag hade sjunkit så djupt i min tunnelbane-autism att jag knappt kunde behålla ögonkontakt med killen. Stammande svarade jag: ”Mmm…Mar…Marquez”. En trevande dialog uppstod och inte förrän två stationer senare när det var dags att kliva av, hade jag vaknat upp ur mitt asociala tillstånd och kunde prata någorlunda avslappnat. Efteråt kände jag mig påkommen på något sätt. Det var en obekväm men uppfriskande upplevelse. I några dagar därefter försökte jag vara mer socialt närvarande; jag mötte folks flackande blickar, log och sa till och med ”hej” vid ett tillfälle. Men sakta föll jag åter in i samma gamla aspergianska hållning och kapslade in mig som förut. Idag är jag tillbaka på ruta ett.

Men denna krönika är förhoppning om att inspirera andra tunnelbane-autister att vakna ur sin sociala dvala och våga möta andras blickar, sätta sig lite närmare varandra och kanske, men bara kanske, våga säga ”Hej!” 


För att lyssna på krönikan som podcast klicka här (Youtube) eller här (Soundcloud)!
Glöm inte att följa vardagskrönikören på FacebookYoutube och Twitter!

För att driva in lite pengar på hemsidan, gör jag reklam för olika företag. Genom att klicka på länkarna nedan får jag någon krona per klick, och förhoppningsvis får ni lite inspiration. Så kika gärna in någon av länkarna för att bidra till Vardagskrönikören. Självklart behöver ni inte köpa något, det räcker med att klicka på länken.

Länk till Zalando.se: Klicka här

Länk till Hotels.com: Klicka här

Länk till Xbeauty.se: Klicka här

 
 

Liknande inlägg

Till top