Veckans vardagskrönika: Individualism skapar ensamhet och utbrändhet

Veckans vardagskrönika / Ensamhet, Individualism, Prestationsångest, Utbrändhet / Permalink / 0

Fullkomlig tystnad förutom det skrapande ljudet av trettio blyertspennor som desperat försöker fylla ut sida efter sida. Frenesin tilltar när det bara är fem minuter kvar av provtiden. Det är en kamp om överlevnad. Och så är tiden plötsligt slut och gymnasieelever samlas ute i korridoren. Matta blickar möter varandra. ”Hur gick det?” ”Vad svarade du på första frågan?” ”Fan jag måste haft fel!” Sakta avlägsnar sig eleverna för att komma ut i den friska luften och samla ny energi. Två veckor senare samlas samma elever igen i korridoren, nu med provresultatet i handen. 
”Vad fick du, jag fick B?"
”Jag fick A!” 
”Grattis!” svarar den ena eleven samtidigt som han får en klump i magen. ”Fan, varför fick inte jag A.” tänker han. Han frågar en annan klasskamrat som svarar att han bara fick C. Känslan av misslyckande tonas ner en aning. ”Jag fick ju ändå bättre än honom.” tänker han.
Samtidigt ligger en annan elev hemma, sedan två veckor, i ångest över att han hamnat efter i skolan. Uppgifterna samlas på hög, och för varje dag som går, växer ångesten till ett groteskt monster inom honom. Tanken att hoppa av gymnasiet är frestande. En annan elev är på väg till BUP, hon har fått magsår av all stress. Terapeuten pratar om att betygen inte är allt, att livet har andra värden än skolan, men för henne är det bara tomma ord. Det finns ingen annan tänkbar verklighet än att få högsta betyg!

Man kan likna samhället vid ett hundrameterslopp där alla människor står intill varandra på rad med fötterna startgroparna och blicken knivskarpt riktad rakt framåt, för att vid startskottet våldsamt försöka löpa ifrån varandra. Våra medmänniskor förvandlas till våra konkurrenter som det gäller att slå ut, och prispallen har bara plats för ett fåtal. Det är ingen lagsport, den starkaste vinner och den svagaste förlorar. Klimatet får en socialdarwinistisk prägel; det är en allas kamp mot alla. Det här är dagens ultraindividualism i ett nötskal. Människan ska vara totalt självständig, minsta tecken på att vara beroende av någon eller något, vittnar om svaghet.
Och samtidigt hyllar vi, paradoxalt nog, kärleken och våra relationer som det viktigaste i våra liv. Vår familj, våra vänner och vår partner, är det som i slutändan betyder mest för oss. Genom att sträva efter kärleken i ett prestationshysteriskt samhälle kan man säga att vi bäddar in denna humanism i en taggtråd av individualism. Detta har gjort vår syn på kärlek, skevt betingad. Mer än allt vill vi bli älskade och bekräftade, men vi har skapat ett samhällsideal där denna bekräftelse ska komma som ett resultat av ens prestationer – hur bra man lyckas i skolan, hur välbetalt jobb man har, hur snygg och vältränad man är – ska, enligt detta ideal, avgöra hur älskad man förtjänar att bli.
Det här får två farliga konsekvenser: människan mekaniseras och hon isoleras. När jag talar om en mekanisering menar jag att prestationsidealen driver henne till gränsen för hennes psykiska och fysiska förmåga. Likt en robot förväntas hon vara högpresterande i alla sammanhang. Problemet är just att hon inte är en robot, och aldrig kan mekaniseras. Därför når hon till slut en punkt då hon inte orkar mer. Efter år av magsår går den överpresterande människan in i väggen och sjukskriver sig.
Isoleringen av människan handlar om hur kärleken förskjuts från att bygga på en människas orubbliga självvärde, till att grunda sig på hennes prestationer. Det är inte längre människan som älskas, utan det är hennes prestationer. Kärleken förskjuts från det innersta till det yttre hos människan. Och när vi inte upplever att vi blir älskade på djupet, känner vi oss isolerade och oerhört ensamma. Vi skiljer oss och går till vår terapeut för att laga ett inre känslomässigt tomrum.

Jag var killen från exemplet ovan, som undvek att gå till skolan för att jag hamnade långt efter. Under andra ring i gymnasiet, låg jag i tre månader hemma i sängen, fylld av ångest, för att de missade proven blev allt fler. Jag kände mig oerhört ensam och dålig. Hela mitt självvärde byggde på mina prestationer och när jag började skolka från skolan, kände jag mig som en av de där hundrameterslöparna som fått en muskelbristning och blivit liggande kvar ensam på banan. Hade samhället inte haft en överdriven individualism med en sjuklig prestationshysteri som ideal, hade jag inte förknippat mitt värde med mina prestationer. Och jag tror att betydligt färre hade sjukskrivit sig och behövt besöka psykologer för att de känner sig ensamma och tomma.

Det är dags att sluta betrakta världen som en arena där individer konkurrerar ut varandra och den starkaste överlever, och istället se det som en plats där vi bygger relationer och gemensamt samarbetar för att leva. Och även sluta se prestationen som den främsta värdeskapande faktorn och istället betona människans oinskränkta värde som ett levande väsen!


För att lyssna på krönikan som podcast klicka här (Youtube) eller här (Soundcloud)!
Glöm inte att följa vardagskrönikören på FacebookYoutube och Twitter!

För att driva in lite pengar på hemsidan, gör jag reklam för olika företag. Genom att klicka på länkarna nedan får jag någon krona per klick, och förhoppningsvis får ni lite inspiration. Så kika gärna in någon av länkarna för att bidra till Vardagskrönikören. Självklart behöver ni inte köpa något, det räcker med att klicka på länken.

Länk till Zalando.se: Klicka här

Länk till Hotels.com: Klicka här

Länk till Xbeauty.se: Klicka här

 
 

Liknande inlägg

Till top