Veckans vardagskrönika: Vad är kärlek?

Veckans vardagskrönika / Krönika, kärlek / Permalink / 0

Vi ligger båda i din säng. Klockan är bara åtta och du sover fortfarande. Oftast är det du som vaknar först och jag har hunnit få namnet ”din jäkla sömntuta” efter alla gånger du försökt väcka mig. Men nu är det du som sover och jag som är vaken. Du ligger hopkurad med ansiktet mot mitt håll. Täcket har rullat ihop sig och bara din överkropp värms av det; det ena benet hänger en decimeter utanför kanten och det andra har du lagt ovanpå båda mina ben som för att hålla fast mig. Små rörelser från täcket vittnar om dina djupa andetag. Ansiktet är avslappnat; skulle du öppna ögonen skulle du möta min blick mitt emot dig. Jag sträcker mig fram och kysser dig på pannan.

”Jag älskar dig.” viskar jag.
Du rynkar på ögonbrynen lite lätt och mumlar något ohörbart, innan du faller in i din stillhet igen.
Jag ler och känner en våg av värme skölja genom min kropp.

Kärleken är nog både det mest tydliga och det mest otydliga som finns. Den spontana upplevelsen av kärlek är glasklar; det är en transparent känsla som borrar sig ner i djupet i ens känslovärld. Men lika tydlig som kärleken är som känsla, lika svår är den att beskriva i ord. Det känns som att för varje ord man tillskriver kärleken, kommer man ett steg längre bort från den. Till slut är det endast ett språkligt koncept, utan känslomässig närvaro. Därför måste kärleken vara det svåraste ämnet att skriva om. Och ändå är det förmodligen det ämne, flest böcker kretsar kring. Det kanske är så att kärleken spränger ens inre gränser och tvingar en att uttrycka det i ord. Den är för intensiv för att kapslas in i känslan; liksom hungern och sömnen är det ett nästintill primitivt behov att kanalisera kärleken i ord.
Jag tänker göra en ansats att beskriva vad kärleken är för mig, men det är svårt. Det känns omöjligt att ge någon helhetsupplevelse av känslan. Den spänner över ett så stort inre fält att det nog är omöjligt för någon människan att någonsin förklara den. Det är ett makrokosmos i ett mikrokosmos. Istället tänker jag göra anspråk på att beskriva ett fragment av kärleken – en liten skärva av detta oöverskådliga känslokosmos.
”Gemenskap” klingar inte klart. Inte heller ”närhet”. Ordet jag söker kan man säga är motsatsen till ensamhet. Den inre isolation man upplever av att vara ensam. Då talar jag inte om fysisk ensamhet, utan om en psykisk sådan. Upplevelsen att det mellan en själv och omvärlden, finns en stor mur som hindrar en från att känna andras närvaro och hindrar andra ifrån att känna ens egen närvaro. En del av kärleken är alltså motsatsen till denna isolation. En upplevelse av att denna mur har rämnat och släppt in någon i ens inre omkrets. En känslomässig ömsesidig närvaro kan man säga. Man låter någon få skåda sig själv blottad samtidigt får man skåda den andra lika naken.
Ett annat sätt av att beskriva denna anti-ensamhet är i termer av omhändertagande. När man känner sig ensam, finns det ingen utomstående man kan luta sig mot och bli omhändertagen av. Då har man bara sig själv. Man tvingas hantera livets motgångar ensam. Muren står i vägen och alla rop på hjälp studsar tillbaka. Men även alla glädjemoment tvingas man uppleva själv. Kärleken som innebär denna rämnade mur man man alltså säga handlar om dynamiken som ligger i att bli omhändertagen och i att omhänderta. Man tar hand om den andres motgångar och glädjemoment, men låter också ens egna motgångar och glädjemoment tas hand om.
Detta är egentligen samma sak som den ömsesidiga närvaron jag beskrev ovan. Kärlek är alltså på ett plan, den ömsesidiga viljan att vara närvarande i varandras alla livsyttringar. Att aldrig lämna den andra ensam känslomässigt.

Efter ett tag vaknar du. Långsamt öppnar du ögonen. Du tittar dig omkring och ser förvirrad ut. Sedan ser du in i mina ögon och oron i ditt ansikte försvinner. I ett tiotal sekunder tittar vi varandra i ögonen tysta. Det finns inte kvar en flisa av den ensamhetens mur som sträckte sig mellan mig och omvärlden innan du och jag träffades. Jag älskar dig oerhört!
”Hej.” säger du med morgontrötthetens raspiga röst.
”Godmorgon ´din jäkla sömntuta´” svarar jag.
Du skrattar och nu är det du som kysser mig på pannan.
”Din nörd!” säger du och himlar med ögonen.


För att lyssna på krönikan som podcast klicka här (Youtube) eller här (Soundcloud)!
Glöm inte att följa vardagskrönikören på FacebookYoutube och Twitter!

För att driva in lite pengar på hemsidan, gör jag reklam för olika företag. Genom att klicka på länkarna nedan får jag någon krona per klick, och förhoppningsvis får ni lite inspiration. Så kika gärna in någon av länkarna för att bidra till Vardagskrönikören. Självklart behöver ni inte köpa något, det räcker med att klicka på länken.

Länk till Zalando.se: Klicka här

Länk till Hotels.com: Klicka här

Länk till Xbeauty.se: Klicka här

 

Liknande inlägg

Till top