Veckans gästkrönikör: Johanna Schüttler ”Drick bort den sociala fobin”

Veckans vardagskrönika / Permalink / 0

Ensam och vilsen i sociala sammanhang. Visst är det jobbigt? Eller är det bara jag? Det kan vara en sådan påfrestning för psyket att försöka umgås i sällskap, där majoriteten är människor man aldrig träffat. Kravet att fungera socialt och hålla en avspänd dialog med ett gäng personer på en hemmafest kan få mig att bara vilja fly situationen. Nervositeten kommer i fatt, jag känner en klump i magen. Varför känns det så? Så jobbigt och ansträngande utan de där dropparna alkohol, som får en att känna helt tvärtom.

23 september, 2013:

Jag ser dem ha roligt på dansgolvet. Sprudlande av glädje och energi. De sjunger med till musiken.

”Åh, jag vill vara en av dem.”, tänker jag. ”Stå där med händerna i luften, glad på livet”.

Men… jag vågar inte, är för rädd att bli pinsam, göra något konstigt, säga något puckat. Jag sitter istället på en pall i ett av hörnen i rummet. Har ingen att prata med, men jag hoppas på att någon ska komma fram och byta några ord, vilket i och för sig också känns pressande. Hittills har jag druckit en halv flaska cider. Klockan är 21.00.

”Äh, kvällen är ung, snart står jag också där, obrydd om vad alla ska tycka om mina fåniga rörelser”.

En ny låt spelas, inte alls i min smak. Jag försvinner ut i hallen och stänger in mig på toaletten. Det känns ännu jobbigare. Jag hör dem sjunga med till refrängen och ser framför mig alla hoppa i takt till musiken. Var ska jag ta vägen? Till slut smyger jag ut och slår mig ner hos några kring köksbordet. Jag vet vilka alla är, men känner endast två, halvbra. Det är knappt att jag hinner sätta mig förrän en av killarna föreslår att de ska ut och röka på balkongen. Alla håller med. De stormar ut. Jag blir lämnad kvar ensam, bland tomma ölburkar och vinglas. Det blir för jobbigt. Jag måste våga öppna upp mig själv. Varför? Helvete. 21.25, en bättre låt spelas, musiken höjs, flera människor förgyller festen. Klumpen i magen växer ytterligare. Jag skyndar ut i hallen, snor åt mig jackan och slinker ut, i mörkret, i lugnet, i hopp om att ingen ser mig. Vem lämnar en fest så tidigt?

”Äntligen!” tänker jag och känner lugnet skölja över mig. ”Jag är ute.”

24 februari, 2017:

22:30, stämningen är på topp. Mina kylda cider väntar på mig. Detta kommer bli kul. Jag och mina vänner inleder kröket med en pizza. Jag känner mig taggad på kvällen, på festen. En efter en droppar folk in i den lilla mysiga villan, strax intill Telefonplans tunnelbanestation. Diskokulan snurrar i taket i vardagsrummet. Jag skulle inte kunna gå upp och dansa redan. För tidigt och pinsamt. Måste dricka mer. Måste bli berusad, avslappnad. Kunna vara mig själv.

23.45, Jag står och dansar. Jag är glad, lycklig. Inget är jobbigt. Jag är så långt ifrån den sociala fobin som det går, så länge jag har mitt glas cider i handen. Jag umgås och dansar, vågar ta för mig. Med alkohol i blodet kan inget hindra mig från att göra vad jag vill. Jag känner mig full och lycklig. Men endast med alkoholen. Annars är jag fast på en och samma plats, spänd av nervositet och känner mig osedd och rädd.


TYCKER DU OM KRÖNIKAN, KLICKA GÄRNA PÅ GILLA-KNAPPEN NEDAN OCH/ELLER GE RESPONS PÅ TEXTEN I KOMMENTARSFÄLTET!

För att driva in lite pengar på hemsidan, gör jag reklam för olika företag. Genom att klicka på länkarna nedan får jag någon krona per klick, och förhoppningsvis får ni lite inspiration. Så kika gärna in någon av länkarna för att bidra till Vardagskrönikören. Självklart behöver ni inte köpa något, det räcker med att klicka på länken.

Länk till Zalando.se: Klicka här

Länk till Hotels.com: Klicka här

Länk till Xbeauty.se: Klicka här

 

 

 

 

Liknande inlägg

Till top