Veckans gästkrönikör: John Gimling "En gnutta trygghet"

Veckans gästkrönika / Internethat, John Gimling / Permalink / 0

Det är en oerhört behaglig känsla att få gehör för en åsikt man brinner för. En åsikt man burit på i åratal utan vetskapen att det hela tiden funnits likasinnade. Att tillslut hitta en plats där inte bara en, utan kanske rent utav tusentals människor delar ens livssyn, måste inge en enorm dos adrenalin, hopp och inte minst trygghet. En trygghet byggd på att alla runtomkring ständigt säger precis samma sak. Ett konstant predikande för kören. Genom internet är det extremt enkelt att söka upp och bekanta sig med dessa likasinnade. Med ett knapptryck eller två går det att hitta hem till en grupp som tycker och tänker precis som en själv. En skara människor som gör en ännu mer övertygad om att åsikten man delar är en objektiv sanning - omöjlig att motbevisa. Man kan äntligen vinka hejdå till den korkade omvärlden och krypa ned i en liten bubbla fylld av sanningssägare, medan dagarna spenderas på att bekräfta varandras världsbild. Det är genomförbart när det inte finns någon konflikt människorna emellan då alla lever efter samma orubbliga lära.

Jakten efter bekräftelse som i sin tur skapar trygghet är något jag tror många kan relatera till. Det är också därför jag snabbt växlar över från vrede till att känna någon slags lönlös tröst för människan som i ett kommentarsfält på Åhléns Facebooksida anklagar klädföretaget för att förstöra våra svenska traditioner då de valt att publicera en bild föreställandes en svart pojke i luciakläder. En kommentar som gillats av sjuttiosex människor jag känner samma lönlösa tröst inför. Det var drygt tre månader sedan Åhléns kampanj med den luciaklädde pojken väckte ett unisont hat i Facebook-gruppen “Ordet är fritt!”. Det är en grupp där snudd på 1500 människor samlats för att de delar samma intresse, samma idé, samma världsbild och där man är på samma jakt efter trygghet. En dag kände en person i den där bubblan att det var dags att sprida vidare budskapet till oliktänkande, vilket illustrerades i en organiserad hatattack mot den luciaklädde pojken och ett hav av rasistiska kommentarer tog plötsligt över Åhléns Facebooksida.

Med mobilen i handen skrollar jag mig neråt i kommentarsfältet bara för att gräva mig djupare och djupare ned i hatet. I takt med att jag skrollar känner jag hur föraktet bara växer. Och det är inte första gången. Det händer mig nästan varje dag att jag fastnar i en tråd på Facebook, läsandes kommentarer som smälter samman i sin idioti. Och idioterna går inte enbart att hitta på Åhlens Facebook-sida. Ibland hittar man dem i kommentarsfältet till en Expressen-artikel om Zlatan. Nästa dag i samband med ett inlägg signerat Lajkat som bär rubriken “sjutton galna grejer du inte visste att du kan göra med en skrivmaskin”, där det visserligen blir svårt att avgöra om det är kommentarerna eller artikeln i sig som väcker min irritation. Jag har till och med sett idioterna inne på Hammarby Fotbolls officiella Facebook-sida, där kommentarerna oftast grundar sig i upprörda känslor kring startelvan eller i att den för stunden sittande tränaren inte avgått än. Sedan har vi ju också valfri Aftonbladet-artikel som rör ämnet invandring, där sjuttiosex människor i kommentarsfältet frågar sig om det ändå inte är dags för lite etnisk rensning snart!

Substansen gör egentligen detsamma, jag fastnar i kommentarsfältet ändå. Det händer när jag sitter på bussen. På tunnelbanan. I soffan. På baren. Så länge jag har mobilen i fickan är jag bara två knapptryck ifrån idioterna. Två knapptryck ifrån att känna en vrede, som snabbt växer sig större till ett genuint hat, men lika snabbt går över till maktlöshet och sorg för en person jag nyss föraktat. En sorg för en person jag inte träffat, och aldrig heller kommer träffa. Sedan skrollar jag vidare till nästa kommentar bara för att genomlida den där repetitiva känsloprocessen en gång till.

Det är svårt att förklara varför jag har ett så starkt behov av att plocka upp mobilen och läsa de hemska kommentarerna, då det enbart bjuder upp till frustration och en eftersmak som inte precis smakar sötma. Allt jag vet är att så länge idioterna fortsätter kommentera kommer min impuls vara att läsa det som skrivits. Irriteras. Förakta. Sörja. Ännu en dag i ovisshet kring huruvida den här rutinen gynnar mig, är på väg att nå sitt slut. Men samtidigt är det ytterligare en dag då jag fått min världsbild bekräftad - världen är full av en himla massa idioter - och i den bekräftelsen finner jag en gnutta trygghet.

 

TYCKER DU OM KRÖNIKAN, KLICKA GÄRNA PÅ GILLA-KNAPPEN NEDAN OCH/ELLER GE RESPONS PÅ TEXTEN I KOMMENTARSFÄLTET!

 
 

Liknande inlägg

Till top