Veckans vardagskrönika: Den första vårdagen

Veckans vardagskrönika / Fiol, Hoppfullhet, Våren / Permalink / 0

För några veckor sedan klampade våren in på det frostbitna vinterns territorium. Enstaka blommor som bröt av den färglösa omgivningen, droppar av smält is som glimrade i solstrålar som för första gången på länge, värmde ansiktet. Dagarna hade återfått en bortglömd grundton i dur som växte sig starkare för varje dag.

Det var en lördag då jag skulle handla lite frukost på Hemköp i Gullmarsplan, då jag hörde mig själv tänka att nu var våren kommen. Själva tanken hade i sig en inneboende energi som förlöstes då jag nådde insikten. Allting färglades plötsligt i ett vackert skimmer; buss 160 mot Liljeholmen, 7-Elevens skyltfönster, den nyöppnade sushirestaurangen på andra sidan gatan, bilarna som då och då tutade åt varandra, blev alla som små ädelstenar som kastade sina nyanser i vårskenet.

När jag närmade mig Hemköp lade jag märke till intensiva toner av något stråkinstrument. Först tänkte jag att det var min fantasi som skapade musiken av den berusade vårglädjen, men när jag vände mig om såg jag att det satt en man på det lilla torget trettio meter bort och spelade på en fiol. Det var en underlig syn. På ett sätt var han så malplacerad där han satt på det kala torget bland människor och slog an på sitt instrument. Men samtidigt tycktes han passa in perfekt i det allmänna vårruset; när jag såg honom sitta där fylldes jag av en känsla lik den när man lägger den sista pusselbiten i ett tusenbitars pussel, på plats. Det var på något sätt så självklart att han satt där och spelade på sin fiol.

Bredvid honom låg en systemetpåse fylld till bredden med öl och i munnen hade han en cigarett; det bildades ett litet rökmoln runt honom och hans fiol varje gång han tog ett bloss. Hade han inte haft instrumentet i handen, hade jag tagit honom för en av många förfallna människor, men musiken gav honom livskraftig aura. Jag blev berörd av konstrasten mellan det livfulla och det utslitna han utstrålade. Det var liksom en kraftkamp om livet som utspelade sig framför mig; mannen som var utnött i kanterna av sin livssituation men ändå vägrade att ge upp kampen, tonerna som blev till en kraftfull protestmelodi men också en öm tröst i en oändlig ström av motgångar.

Jag stod som förstenad vid ingången till Hemköp och kunde inte släppa blicken ifrån honom. Då och då tog han en paus i musiken för att tända en ny cigarett eller ta en klunk av ölen, men återgick snabbt i sin trans. Tillslut blev jag medveten om varför jag hade tagit mig dit och insåg att jag hade stått där i över en halvtimme. Jag gick ner för att handla mina frukostvaror. På väg ut från butiken ställde jag mig en kort stund för att få insupa en sista klunk av den mäktiga synen. Jag log varmt åt hans håll liksom för buga efter den uppgivning han givit, och gick hemåt.

Hela den kommande veckan låg bilden av den fiolspelande mannen i bakgrunden av mitt medvetande. Han hade bevisat för mig vilken oerhörd kapacitet människan har att samla styrka och ställa sig över de svåraste av motgångar. Det var en känsla av hoppfullhet och tilltro till mänskligheten som fyllde mig.

Flera gånger därefter har jag besökt torget för att se om mannen suttit är med sin fiol, men varje gång har torget varit tomt. Jag har ingen aning om vem han är och jag tvivlar på att jag kommer se honom igen, men jag känner mig oerhört tacksam mot honom för den styrka och ömhet han visade den där första vårdagen i år, och jag hoppas att han aldrig överger sin fiol och slutar spela sin livssymfoni.

 

 

TYCKER DU OM KRÖNIKAN, KLICKA GÄRNA PÅ GILLA-KNAPPEN NEDAN OCH/ELLER GE RESPONS PÅ TEXTEN I KOMMENTARSFÄLTET!

 

 
 

 

Liknande inlägg

Till top