Vinnarna av tävlingen "Året som gått"

Tävlingar / Permalink / 0

Så är äntligen Vardagskrönikörens första skrivartävling avslutad. Månadens tema var ”Året som gått”. Vi fick in 18 stycken bidrag och har nu korat två vinnare. Vi vill tacka skribenterna som skrivit så vassa texter. Läsningen av dem har verkligen lyst upp julmörkret för oss här på redaktionen.

Korandet av vinnarna var mycket svårare än vad vi trodde när vi skapade tävlingen. Alla bidrag höll hög klass. Efter många kaffekoppar och lussebullar lyckades vi komma överens om vilka två krönikor som skulle stå på prispallen. Texterna lyckas fånga temat men samtidigt också behålla den vardagliga pulsen. Så här kommer vinnarna:

…trumvirvel…

På andra plats har vi krönikan Ett år i kärlekens tecken skriven av Linnea Pyling.

Och på förstaplats kommer krönikan Vardagsvackert skriven av Anders Lindblad.

Stort grattis till er båda och superbra jobbat!

I nästa vecka publiceras de vinnande bidragen tillsammans med bidrag från övriga skribenter som också velat få sina krönikor publicerade. På måndagen får ni läsa Linneas krönika Ett år i kärlekens tecken och under söndagen lägger vi upp Anders krönika Vardagsvackert. Under dagarna däremellan kommer ni kunna läsa övriga skribenternas bidrag. Så gör er redo för en temavecka fylld med briljanta krönikor! 

 

Veckans gästkrönikör: Linus Edander Arvefjord "Jakten på det ljuva livet"

Veckans gästkrönika / Permalink / 0

Som för många andra frankofiler från kyligare breddgrader är Nice ett bekvämt resmål. Näst mest besökta staden efter Paris. Vad frankofiler finner så lockande förutom ljummare väder, muséibesök, och lokala delikatesser måste vara en mental undanflykt från vardagen. Det ljuva livet ”la vie douce”.

Inför den gångna hösten bestämde jag mig att testa vingarna eller finna nya, i denna kulturrika turistort via en språkkurs. Här blev denna semesterstad tillslut en vardag. En vardag kantad av Chèvreost, 1,5 euros-vin, svinsena nätter och otaliga glosförhör.  När jag reste till Nice hade jag med mig ett armbandsur, efter en joggingtur försvann den efter ett snabbt dopp i havet.

Pardon! ..  skriker jag artigt när jag i slalomsprintar lätt förbi en äldre madame.

”Det ljuva livet, Vi kan bara drömma om det” går på repeat i mina hörlurar och Madi Banjas sköra stämma i autotune får mig att öka takten. Joggingturen bär av mot nästa krön mot världskända strandstråket Promenade des Anglais. En mix av frihetskänslor får mig att bli en ”pappa-romantiker”. 

”Njut nu! Fan va fint!”, tänker jag.

Med blicken mot horisonten visar sig solen som tycks aldrig vilja gömma sig.  Det mörkblå medelhavet och turkosa himlen är en bekant kuliss som Rivierabor tar för givet.

I min hast möts jag av fyra patrullerande militärer beväpnade till tänderna för att inge trygghet i en stad där terrorismens hot gör sig påmint. För att avdramatisera det hela tänker jag att de likt slottsvakterna i Stockholm vaktar ett kulturarv. Ett par meter bakom poserar ett gäng turister med sina selfiepinnar bland palmerna. Jag får ett infall och känner att jag själv måste ta en selfie och föreviga denna vackra joggingrunda. Plötsligt når en mild äckelkänsla min kropp. Kan jag inte bara njuta med blotta ögat och koppla bort allt annat nu? Vara mindful och ”carpa” så mycket som det går? Där, i stressen av att försöka fånga denna stund, försvinner så mycket av magin.

Och det är inte alltid så ljuvt som det verkar. Prestationsångesten och stressen gör sig påmint trots solskenet. Det blir som att ett tillfälligt gråfilter täcker den verkliga känslan av drömlivet. Tankar och dagdrömmar snurrar i huvet: ”Juste fan, jag måste läsa, prata, skriva mer, sluttentan är om en vecka. Detta är ingen semester. Och ikväll ska ju vi, gänget med SU-studenter kallat ”rädda svenskar i Nice”, dansa på ”shotbaren”, där det alltid är ball musik och skön stämning”… Tiden verkar knappt räcka till, det blir för kul, för mycket skoj att göra. Även nöjen kan tillslut bli en börda. Pluggets måsten har ett värde i sig, för utan dessa blir det ljuva livet svårfunnet, konstaterar jag. För att jag ska känna mig nöjd måste jag gjort någon nytta innan.

Vid flashiga hotellet Negresco avbryter jag min runda för ett snabbt dopp i havet. Där glömmer jag bort min klocka som går förlorad på stranden. Jag tappar bort tiden, ”den går ju så fort när man har roligt” tänker jag. Just där och då försvinner alla krav, måsten, det enda man måste är att andas. Grammatikläxorna får vänta, nu ska jag leva life. Leva det ljuva livet!

 
 

 

 

 

Liknande inlägg

Veckans vardagskrönika: Någonting oväntat

Veckans vardagskrönika / Permalink / 0

”Hur mycket har du druckit?” Vakten blänger omotiverat surt på mig. Han ser ut som en karikatyr av en dörrvakt. Om han haft ett horn mellan ögonen hade han obemärkt kunnat smita in i en Rocky-strip bland de andra noshörningarna.
”Två-tre öl”, slänger jag slentrianmässigt ur mig.
”Varför är det alltid två-tre öl”, flinar noshörningen åt sin kollega. Jag ler snett och håller tyst. Stackaren får väl höra det så ofta att orden ”två, tre öl” konstant ekar i hans huvud som någon slags unik variant av tinnitus som bara drabbar dörrvakter.
“Förlåt, jag menar sju järn och fjorton öl!” Jag väntar spänt på att han ska spricka upp i ett leende men möts istället av ett närmast apatiskt ansiktsuttryck.
“Jag skämtade bara”, säger jag skamset.
“Försöker du vara rolig”, frågar han.
“Ja”, tänker jag men tiger.
“Låt bli med det”.
“Okej, sorry”.

Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig för gensvar. Å ena sidan var ju inte kommentaren så pass snärtig att den förtjänat ett asgarv. Men var den verkligen så dålig att vakten kan ha känt sig tvungen att rädda vad han såg som en socialt oumbärlig situation? Ur hans perspektiv var den kanske det? För honom rörde det sig kanske om ett desperat försök att täcka över mitt missanpassade skämt genom att toppa det med ett ännu mer socialt inkapabelt beteende, nämligen att klargöra för mig att det jag sagt inte var roligt och högst olämpligt i en barmiljö. Om så är fallet är jag honom evigt tacksam, för han lärde mig en viktig läxa: bryt aldrig rutinen, utan svara alltid ”två, tre öl”. För att det är vad som förväntas av dig.

Det beteende jag talar om går även att applicera på det som händer efter mötet med vakten, väl inne på krogen. Jag går som på autopilot när bartendern frågar vad jag vill ha. ”En öl!” För att inte tala om vad som föranleder de allra flesta utekvällarna nu för tiden. Ett konstruerat velande kring när och vart vi ska ses, bara för att efter någon timmes knappt existerande funderande komma fram till att vi ska ses på samma bar vid samma tid som förra veckan. Den självstyrande delen av mig som producerar fram orden ”två, tre öl” till diverse dörrvakter har letat sig in i min och mina vänners konversationer. Förslaget att gå vidare och testa en ny bar överröstas av ett ”skål”.

Det var efter ett par veckor med dessa monotona tankebanor som jag och en kompis bestämde oss för att besöka en vän i Nice. För att bryta det vardagsmönster som plötsligt blivit min fritid. Och det funkade! Det slappa ”två, tre öl”-tänket var som bortblåst innan vi ens klivit av flyget och den osynliga kedja som hållit mig fängslad i Stockholm uppenbarade sig för mig, vilket gjorde det möjligt att såga av den. Stämningen var underbar. Vi besökte hipster-barer som julpyntats till den grad att det blev smaklöst och vi nådde någon slags peak av svenskhet då vi försökte få en irländsk musiker att spela Broder Daniel. Det mötet skedde utanför vårt favoritställe, Wayne’s bar, vars grej var något så simpelt som att man dansade på borden snarare än på golvet. Där och då visste jag att helgen därpå i Stockholm aldrig skulle kunna toppa utekvällarna i Nice. Trots detta kände jag inte någon ångest när det väl blev dags att återvända till Sverige. Tvärtom fick jag en nytändning som fick mig att börja se det som en utmaning att återskapa Nice-känslan hemma i Stockholm.

Det jag tar med mig från äventyret i Nice är att ibland krävs det inte så himla mycket för att ersätta veckoslutets kommande glömska med något värt att minnas. Ibland behövs det bara någonting som känns lite obekant. En bar där man dansar på borden, ett nytt trettiokronorshak, en vakt som tillåter sig att bejaka ett skämt om alkohol istället för att tvinga fram en upprördhet. Ibland behövs det bara någonting oväntat.

TYCKER DU OM KRÖNIKAN? KOMMENTERA GÄRNA NEDAN ELLER DELA DEN VIDARE.

 
Till top