Veckans gästkrönikör: Isa Diamant "Längtan efter något välbekant i en främmande stad"

Veckans gästkrönikör / Flytta utomlands, Isa Diamant, Längtan, Saknad / Permalink / 1

Vi sitter på någon sunkbar i Vasastan. Förkylda, trötta och mätta på öl. Jag gick upp klockan sex i morse för att vikariera på en skola i Sollentuna och den tredje kompisen som skulle dyka upp sms:ar och visar sig vara dubbelbokad. Sista fredagkvällen i Stockholm som skulle bli industrilokalstechno rundas av innan midnatt och vi vinkar av varandra vid bussen som vi tar åt olika håll, ses kanske i vår, ja kom och hälsa på, ska kolla på flygbiljetter, vi ses.

På bussen får jag en snapchat från han jag har träffat under sena helgkvällar i några månader. Vi möts upp, jag fryser, hans skägg luktar rök när jag kommer nära. Lockarna är välbekanta under mina händer och när jag drar av honom byxorna möts jag inte av vinterblek hud utan av ett par välanvända, gröna långkalsonger. Februari i Stockholm, hur många lager kläder ska man behöva skala av någon för att få känna lite kroppskontakt? Skandinavisk vinter, fan vad klar jag är med dig. 

Måndag: flyget går imorgon klockan två. Pappa lyssnar på P1 och jag äter frukost. Vad högt han lyssnar, jag får ont i huvudet. Reportrarna pratar om en stor brand i Kina, om snökaos i Stockholm och om den nya presidenten i USA. Jag lyssnar med ett halvt öra, tycker mest det låter skränigt. Ögnar istället igenom ledarsidorna i Dagens Nyheter och tänker att imorgon kväll, då slipper jag frysa om tårna.

Två veckor senare: jag vaknar klockan noll-tre av att hjärtat vill banka sig ut genom revbenen. Under den korta tiden i Madrid har jag lyckats trassla in mig i ett engelsklärarjobb där nivån visat sig vara mycket högre än jag förstod när jag tog det. Jag trodde att jag skulle hjälpa några ungar med läxorna men det visade sig att jag ska hålla en lektion för en 34-årig ingenjör i eftermiddag. Prestationskrav tyngre än vad jag kan skaka av mig under en morgonjogg i Parque del Retiro och timmar och åter timmar av obetald planering har rest sig som en vägg mellan mig och allt som är roligt.

I sängen bredvid snarkar Amine, en marockansk arkitektstudent jag delar airbnb-rum med i en dryg vecka medan jag väntar på tillträde till mitt mer permanenta boende. Vi har känt varandra i fyra dagar och jag vill inte verka stressad och jobbig, han har ju sina egna bekymmer, så när han frågar om jag sovit gott svarar jag ja utan att berätta om att hjärtat varit på väg ut ur bröstet under natten.

Jag kokar havregrynsgröt med jordnötssmör och lyssnar på P1 i en hörlur, ljudet är mjukare än radion jag är van vid, men rösterna är desamma. Försöker andas fyra sekunder in, hålla andan i fem, andas ut i fyra, eftersom jag läste någonstans att det hjälper mot ångest. Lektionen jag ska hålla idag är förberedd och klar men jag sitter på helspänn redan nu, jag har behövt lära mig 40 nya engelska ord för denna enda timme, men tänk om de frågar om ett ord jag missat.

När man tar sig vatten över huvudet i sin egen stad har man ett emotionellt skyddsnät av kompisar och vanor som kan fånga upp en om det skulle behövas. Personer man känt längre än två veckor, kanske i hela sitt liv, böcker på svenska att gå vilse i om man behöver fly verkligheten en stund och lax som smakar precis som den alltid gör när mamma har lagat den. Allt jag behöver är något välbekant, oavsett hur mycket jag avskyr det i Stockholm. Jag vill dricka öl på Dovas och lyssna på P1 på pappas skräniga radio. Till och med ett par långkalsonger skulle få mig att känna mig lite lugnare nu.

 

För att lyssna på krönikan som podcast klicka här (Youtube) eller här (Soundcloud)!
Glöm inte att följa vardagskrönikören på FacebookYoutube och Twitter!
 

För att driva in lite pengar på hemsidan, gör jag reklam för olika företag. Genom att klicka på länkarna nedan får jag någon krona per klick, och förhoppningsvis får ni lite inspiration. Så kika gärna in någon av länkarna för att bidra till Vardagskrönikören. Självklart behöver ni inte köpa något, det räcker med att klicka på länken.

Länk till Zalando.se: Klicka här

Länk till Hotels.com: Klicka här

Länk till Xbeauty.se: Klicka här

 
 

VILL DU BIDRA EKONOMISKT?

/ Permalink / 0

Vardagskrönikören drivs ideellt och uppskattningsvis läggs 10 timmar/vecka på hemsidan. Utöver det tidsmässiga engagemanget, kostar även arbetet i form av utrustning till Podcastsinspelningar, kostnader för Blogg.se och Soundcloud och marknadsföring på Facebook. Uppskattar du Vardagskrönikörens innehåll, har du därför en möjlighet att bidra ekonomiskt och underlätta driftkostnaderna. Är det något du har lust till, swishar du valfri summa till 073-986 12 73. Tagga meddelandet med ”V.K.” och ditt namn. Du väljer själv hur mycket du vill donera; alla bidrag är uppskattade!  

 

Liknande inlägg

Veckans vardagskrönika: Ett vidsträckt spektrum av nyanser

Veckans vardagskrönika / Stockholm, Vardag, solsken / Permalink / 0

Det är förundrande hur vardagens små skiftningar kan ha en så pass stor påverkan på ens mående. Små saker som lämnar intryck som håller sig kvar under hela dagen. Känslan av att för första gången använda ett nytt klädesplagg, eller känslan av att blicka ut över en nystädad lägenhet, det sträva tyget av en nytvättad handduk mot sin kropp, eller myllret av dofter som övermannar en de första vårdagarna

                      Häromdagen hade jag jobbat morgonpasset på Polarbröds pop-up-café på Centralstationen. Klockan fem hade jag varit tvungen att gå upp, och när jag klev utanför dörren möttes jag av en vägg av mörker. Under resan till jobbet, låg jag på gränsen mellan sömn och vakenhet. Flera gånger vaknade jag av att jag slog i huvudet på fönstret på tunnelbanan. Jag tillhör med andra ord inte kategorin ”morgonmänniskor”. Det tog mig tre koppar kaffe, en halvsmält kexchoklad och en barnvagn med två skrikande småbarn, för att jag skulle bli halvvaken. Men under hela arbetspasset låg en trötthet över mig som inte ville släppa taget. När jag slutade klockan tolv hade jag bara en sak i tankarna: min säng.

                      Men till skillnad från andra dagar då samma slags trötthet tvingat mig att ta en oskyldig power-nap som övergått i djupsömn och ett ångestfullt uppvaknade på kvällen åtta timmar senare, var det en av dessa vardagliga överraskningar som gav mig en våg av energi. När jag klev ut på Vasagatan möttes jag av en klarblå himmel och ett bländande solsken. Det var som om någon tryckte på en knapp inom mig, för plötsligt kände jag mig piggare än någonsin. Allting omkring mig fick ett annat skimmer; taxibilarna som stod tätt parkerade nästan glittrade, den gråa asfalten fick en guldaktig ton och det gröna koppartaket på S.ta Clara kyrka reflekterade ljuset till den grad att den gröna nyansen övergick i vitt. Och den bitande kylan jag möttes av på morgonen några timmar tidigare, kändes i solskenet som tio plusgrader, trots att temperaturen var densamma. De passerande främlingarna såg lika upprymda ut som jag. Deras ansikten utstrålade välmående. Det var en fascinerande kontrast med tanke på den stress och trötthet som annars alltid låg som ett tjockt täcke över centralstationen.

                      Som vanligt hade jag fyllt dagen med ett antal fiktiva ”måsten”; jag var tvungen att boka en tvättid, laga en middag, skriva en kompensationsuppgift för ett missat seminarium och gärna läsa några kapitel ur en påbörjad bok. Vardagensschemat var fullproppat och jag hade ingen tid att stå på Vasagatan och njuta av solskenet. Men jag var uppslukad. Jag klev ur mitt hamsterhjul och satte mig vid fontänen utanför huvudentrén. Överallt stannade människor upp, blundade och lät sig värmas av solen. Det rådde en slags kollektiv harmoni. Det var underbart.

                      Efter en kvart i solen begav jag mig hemåt och kände mig mer balanserad än jag varit på länge. På tunnelbanan kom jag att tänka på hur trött jag hade känt mig strax innan jag slutat arbetspasset. Det var svårt att föreställa sig, trots att det bara förflutit 45 minuter. Solskenet hade lagt sig som en kil mellan förmiddagen och eftermiddagen och slitit isär dagen i två delar. Att en så enkel och naturlig sak som att himlen spruckit upp kunde få min sinnesstämning att göra en helomvändning på bara ett ögonblick, var fascinerande.

                      Tunnelbanan rasslade till när den kom ut på Skanstullsbron. Nedanför låg Hammarby Sjöstad som ett sagolandskap; det klarblå vattnet glittrade, människor satt på kajkanterna och lapade solsken, båtarna låg som ett pärlhalsband längs med kajen, och de brunorangea husfasaderna ramade in utsikten.

                      ”Vardagen är bannemej ett norrsken.” tänkte jag. ”Ett vidsträckt spektrum av nyanser.”

                      Jag insåg hur klyschigt det lät och skrattade till.

                      ”Det kanske räcker med ’vackert’” slog jag fast och fortsatta att njuta av värmen. 

 

För att lyssna på krönikan som podcast klicka här (Youtube) eller här (Soundcloud)!
Glöm inte att följa vardagskrönikören på FacebookYoutube och Twitter!

För att driva in lite pengar på hemsidan, gör jag reklam för olika företag. Genom att klicka på länkarna nedan får jag någon krona per klick, och förhoppningsvis får ni lite inspiration. Så kika gärna in någon av länkarna för att bidra till Vardagskrönikören. Självklart behöver ni inte köpa något, det räcker med att klicka på länken.

Länk till Zalando.se: Klicka här

Länk till Hotels.com: Klicka här

Länk till Xbeauty.se: Klicka här

 
 
Till top