Veckans gästkrönikör: Carl-Johan von Rosen ”Morgontimmarna på ladugården – ett stort äventyr"

Veckans gästkrönika / veckans gästkrönikör / Permalink / 0

Ordet ”Vardag” har en sur klang. Det förknippas med något tråkigt och kravfullt vi alla måste leva med; en sorts färdsträcka vi måste ta oss igenom innan vi, då och då, får smaka på livets frukt. Men det är den vuxnes association till vardagen. För ett barn är den något helt annat. Istället för en kravfull färdsträcka än det snarare ett mål i sig; en ändlös ström av äventyr. Tyvärr faller mycket av barndomen bort under tidens gång, men alla bär på små skärvor av minnen som glimmar till när man tänker på dem. Själv återkommer jag ofta till min uppväxt på landet och det lilla barnets utflykt med mor under morgontimmarna.

 

”Rör på skanko kojävel annars slör ja ijäl dä,” skrek jag samtidigt som kostackaren fick sig ett rapp av björkpåken jag höll i högernäven.

       “Nu lugnaru nerä, krittera har väl inte gjort dä nå illa,” sade mor med en sträng stämma.

       Tillrättavisningen var förmodligen främst ett försök till uppfostran. Det gjorde nog mer ont för fyraåringen än vad det gjorde för kon som knappt reagerade när påken studsade över dess kropp. Men den lilla pojken påverkades starkt av händelsen. Jag minns än idag scenariot i minsta detalj.

       Innan vi skulle bege oss mot kossorna, hade jag hämtat en av påkarna som stod utanför ladugårdsdörren, precis som mor och far alltid gjorde. Jag kände mig stolt och vuxen när jag och mor gick ner mot kossorna med varsin påk i handen. Men väl vid den stora hagen kände jag mig oerhört liten. Som tur var hade jag mor med mig och bredvid henne kände jag mig trygg.

       Känslan av osäkerhet steg inom mig när jag skulle mota på kon. Här tog jag till rösten ”rör på skanko kojävel…”. Slaget från pinnen fick kon att öka takten en aning. Jag försäkrar att om kon hade markerat att hon skulle vända sig mot mig, hade jag sprungit än.

       Det kändes att jag var på rätt väg; det fungerade lika bra som när far använde samma medicin. Men så kom mors tillrättavisningen och jag kände direkt en slags ånger.

        ”Vad gjorde jag nu? Varför slog jag kon, hon är ju snäll. Nu blev hon ledsen, förlåt kossan.” tänkte jag.

       Innan mor släppte in korna i ladugården, sade hon åt mig att gå in före så att inte korna skulle kunna gå in bredvid foderbordet och komma in på logen. Nu kom konsekvenserna av mitt handlande, för vem kom först in, om inte kon som fick smaka på pinnen tidigare. Hon stannade, vred på huvudet mot mig och vrålade ”Mmmmmuuu”, rakt i ansiktet från två decimeters avstånd. Det luktade surt bete. Jag skrek till som en stucken gris och flög upp på foderbordet medan alla kor slank förbi in på logen.

       Efter att mor fått in kossorna på sin plats i ladugården och jag lugnat ner mig, tog mjölkningen vid. Vakuumpumpen som sträckte sig via dammiga rörledningar i taket ned till mjölkmaskinen och ut till spenkopparna under korna, skickade sin entoniga musik över församlingen:

       ”fluff-fluff-fluff-fluff…”

       Mor kånkade runt med spannen mellan djuren, torkade spenar, mjölkade av och fyllde på i tratten med silvadd som stod på mjölkkrukan. Under tiden underhöll jag mig med att reta våra tjugofem grisar. Det fanns faktiskt en hel del andra roliga saker att stimulera sig med. Man kunde till exempel gå in på logen och provsmaka melass ur kranen från ett plåtfat. Melass var ett sorts trögflytande kraftfoder med härlig sötma. Dessa provsmakningar kostade mig många örondragningar, örfilar och skällsord då jag varje gång glömde att stänga av kranen. Man kunde också ta ut en av kaninerna vi hade på logen, sätta ner den i kossornas vattenkar utanför ladugårdsdörren och ropa på mamma:

       “Kom, kom får du se, kaninen kan simma!”

       Oftast kom hon tyvärr försent till skådespelet och kaninen drunknade. Det blev samma repressalier som vid melasskranen.

       Mjölkningen drog mot sitt slut. Grisarna hade fått sin kokta potatis blandat med malt spannmål. Mor hade lyft ned mjölkkrukan för kylning i vår betongbrunn som var fylld med kallvatten. Korna hade ätit rent på foderbordet under morgonandakten som avslutades med att mor reglade ut, det vill säga hon drog tillbaka den överliggande plankan som löpte över kornas nackar och lösgjorde dom från foderbordet. Och slutligen var handdiskningen av mjölkmaskinen och andra tillbehör avklarad. Diskmedlet hette Kloramin och varje gång man kände klorlukten från diskrummet, visste man att det strax nalkades frukost. Och där tog ett annat av dagens alla äventyr vid. 

 

För att lyssna på krönikan som podcast klicka här (Youtube) eller här (Soundcloud)!
Glöm inte att följa vardagskrönikören på FacebookYoutube och Twitter!

För att driva in lite pengar på hemsidan, gör jag reklam för olika företag. Genom att klicka på länkarna nedan får jag någon krona per klick, och förhoppningsvis får ni lite inspiration. Så kika gärna in någon av länkarna för att bidra till Vardagskrönikören. Självklart behöver ni inte köpa något, det räcker med att klicka på länken.

Länk till Zalando.se: Klicka här

Länk till Hotels.com: Klicka här

Länk till Xbeauty.se: Klicka här

 
 

Liknande inlägg

Till top