Veckans vardagskrönika: Några milligram självömkan

Veckans vardagskrönika / Självömkan, Studier, Tentamen, Veckans vardagskrönika / Permalink / 3

Att tycka synd om sig själv uppfattas ofta som last hos människor, men jag anser att alla ska ha friheten att självömka i smyg då och då. Det är få saker som kan vara så skönt som att gå in i offerrollen en liten stund, när tillvaron känns överbelastande. Så länge man inte fastnar i rollen, kan det vara en användbar tillgång.  

 

Utomhus hade det börjat mörkna, och termometern utgjorde det avgörande beviset på att hösten nu hade övergått i vinter. Alla lampor i lägenheten var tända och det slog mig att de som promenerade på gatan kunde iaktta mig utifrån. Jag kände mig blottad och släckte ner lägenheten så att endast ett svagt sken från hörnlampan lyste upp rummet.

               På soffbordet framför mig, låg min senaste tenta. Jag hade redan läst igenom den två gånger. ”F:et” på framsidan stack till i ögonen och det kändes som om någon riktade en stark lampa mot mitt ansikte. Jag bläddrade igenom häftet snabbt innan jag kastade det på golvet.

               ”Jävla pisstenta!” tänkte jag. ”Läraren är ju helt blåst i skallen. Han hittar på helt irrelevanta frågor som inte ens har med kursen att göra.”

               Jag kände hur offerkoftan värmde mitt nedkylda självförtroende. I stunder som dessa låg alltid koftan beredd i min inre garderob när ingenting annat hjälpte mot kylan.

               ”Han borde ju bedömt mig justare. Jag jobbar ju samtidigt; hur mycket tid tror han att man har? Jag är ju ingen jävla maskin. Att han ger mig ’F’ är ju bara för att kunna missbruka sin makt. Den ligger ju minst på E-nivå.”

               Koftan stramades åt ytterligare lite till.

               ”Han måste ju vara psykopat. Jag fattar att jag kunde pluggat mer, men jag förtjänar minst godkänt. Alla är emot mig och vill förstöra för mig. Men jag skiter i dem. Jag vet att jag klarade tentan!”

               Sådär! Nu satt offerkoftan lika tight som ett par för varmt tvättat underställ i ylle. Jag vältrade mig i självömkan. Och trots att jag samtidigt äcklades av mitt beteende, överröstades äcklet av den njutning jag kände i att få förskjuta ansvaret en liten stund. Det var en frigörande kontrast i en hetsig vardag fullproppad med måsten.

               När jag hade kanaliserat min ilska, var det dags att trösta mig själv. Jag hämtade en liter glass, la mig i sängen och slog på ett avsnitt ”Äntligen Hemma” på datorn. Det var underbart att se Martin Timell snickra ihop någon ergonomisk fotpall i norrländsk vildbjörk. Han förklarade hur viktigt det var att borra in skruvarna i rätt vinkel för att inte förstöra virkets struktur. Jag sögs fullständigt in i dramaturgin.

               ”Hur ska det hela sluta?” tänkte jag. ”Ska virkets struktur förbli oförstört och ska fotpallen bli bekväm?”

               Medan jag förundrades över Timells bygge, försköts tentaresultatet allt längre bort i medvetandets periferi, tills det bara var en millimeterstor prick i horisonten. Hemmafixande och vaniljglass var den perfekt avrundningen på en session självömkan.                 

               När jag tittat klart på avsnittet och ätit upp halva glasspaket kände jag mig som pånyttfödd. Med oanad energi satte jag igång att studera inför omtentan. Böckerna utgjorde ett fort där jag var kung och min rustning bestod av 1800-talsfilosofi.

               ”Nu ska jag erövra tentajäveln!” tänkte jag och tittade föraktfullt mot den gamla tentan på golvet. Med hjälp av några milligram självömkan, hade jag fått den distans jag behövde för att sedan kunna rikta totalt fokus på vardagen.

 

För att lyssna på krönikan som podcast klicka här (Youtube) eller här (Soundcloud)!
Glöm inte att följa vardagskrönikören på FacebookYoutube och Twitter!

För att driva in lite pengar på hemsidan, gör jag reklam för olika företag. Genom att klicka på länkarna nedan får jag någon krona per klick, och förhoppningsvis får ni lite inspiration. Så kika gärna in någon av länkarna för att bidra till Vardagskrönikören. Självklart behöver ni inte köpa något, det räcker med att klicka på länken.

Länk till Zalando.se: Klicka här

Länk till Hotels.com: Klicka här

Länk till Xbeauty.se: Klicka här

 
 

 

 

 

 

Lyssna på Vardagskrönikören istället för att läsa

Vardagskrönikören som Podcast / Permalink / 0

Att läsa en text kan många gånger kännas trist och långsamt; ofta väljer vi hellre en ljudbok före en vanlig bok. Därför har jag nu skapat en Podcast där jag läser upp vardagskrönikorna. Så känner ni att ni inte orkar läsa en lång text, är det bara att stoppa in hörlurarna i öronen och luta er tillbaka.

Vardagskrönikörens Podcast finns på både Youtube och Soundcloud. Gå in och prenumerera på kanalerna så ni håller er uppdaterade i flödet.

Här är länken till Vardagskrönikörens kanal på Youtube

Här är länken till Vardagskrönikörens kanal på Soundcloud

Liknande inlägg

Veckans vardagskrönika: Depp-yoga, vägen till lycka

Veckans vardagskrönika / Depp-yoga, Mående, onaturlig glädje / Permalink / 3

Atmosfären i ett köpcentrum är unik. Stora röda reaskyltar som skriker från varje skyltfönster, den kvalmiga blandningen av dofter från alla restauranger, kontrasten mellan den akustiska musiken från caféerna och spädbarnsskriken som ackompanjeras av suckande föräldrar som förgäves försöker trösta sina barn.

                      För någon månad sedan var jag tvungen att åka till Erikslund, Västerås stora köpcentrum. Jag hade just övertalat en vän att börja åka längdskidor och han hade skaffat all utrustning förutom ett par pjäxor. På nätet hade vi sett hur Stadium reade ut skidutrustning billigt, men den enda butiken som hade pjäxor som passade, låg i Västerås. Eftersom jag skulle besöka min flickväns familj i Eskilstuna den helgen, fick jag uppdraget att köpa dem.

                      Samma morgon hade jag vaknat klockan tolv med huvudvärk och en oförklarlig stelhet i kroppen. Jag ville bara somna om, men köpcentret stängde klockan tre och jag hade inget annat val än att tvinga mig själv upp. Två koppar snabbkaffe gjorde ingen skillnad; det var som om min kropp hade bestämt sig för att ligga i ett slags halvdvala. I bilen slog jag på RIX FM och skruvade upp volymen; Pharrell Williams låt ”Happy” spelades. Min flickvän som körde bilen trummade glatt med fingrarna mot ratten, men jag blev bara irriterad på den glättiga texten.

                      ”Clap along if you feel like happiness is the truth. Clap along if you know what happiness is to you”

                      Jag försökte känna mig lite gladare och tänkte att det var skönt med helg och att hösten var en vacker årstid. Men det var en krystad glädje med en bismak av äckel som fyllde mig och jag kände mig som karaktären Örjan Lax i humorserien ”Hjälp”. På samma sätt som han obekvämt försökte tvinga fram ett naturligt skratt under en session av skrattyoga, försökte jag se det vackra i några brunorangea löv som fallit till marken längs med vägen.

                      ”Usch!” utbrast jag och bytte kanal.

                      När vi kom fram till Erikslund gick min flickvän till Stadsmissionen för att leta julklappar, medan jag gick mot Stadium. Intill låg Akademibokhandeln och i skyltfönstret reades populärpsykologisk litteratur ut.

                      ”Självkänsla nu!”, ”Att välja glädje” och ”Dags att må bra” var några av titlarna.

                      Jag kände mig illamående. Framför mig såg jag dessa glädjeapostlar dansa i en ring runt mig och skratta hysteriskt. Skrattet växte sig allt större och fick en aggressiv ton. Det slog mig att bilden av de dansande författarna, motsvarades av en auktoritär moralisk stämma inom mig som hela tiden försökte tvinga mig att må bra. Och varje gång jag inte förmådde det, kritiserade rösten mig och fick mig att känna skuld över min nedstämdhet.

                      Jag satt mig ner på en bänk för att andas ut. Den äckligt tjocka doften från restaurangerna, det gälla skriket från spädbarn och den matta musiken från Espressohouse bakom mig, fick det att brista.

                      ”Helvete heller!” tänkte jag. ”Inte fan ska jag gå runt här och föreställa någon Mahatma Gandhi. Det har varit en riktig pissmorgon, klart jag ska få känna mig lite deppig.”

                      Jag gav den moraliska rösten inom mig, ett stort Fuck-You, och det kändes oerhört befriande. På något konstigt sätt var det underbart att få känna sig nere utan att behöva hålla smilgroparna uppe.

                      Inne på Stadium frågade en anställd med ett onaturligt stort leende om jag behövde hjälp.

                      ”Nej.” svarade jag kort och gick mot avdelningen för vintersport. Där letade jag rätt på pjäxorna jag skulle köpa och begav mig mot kassan. Återigen möttes jag av ett enormt leende. Jag tryckte ner impulsen att le tillbaka och betalade för pjäxorna.  

                      När jag kom ut kände jag mig full av styrka. Jag hade vägrat falla in i en slags ”Jag-mår-bra-jargong” där endast de positiva intrycken får en plats i rampljuset. Genom att inte gömma mig bakom en positiv fasad, visade jag både för mig själv och min omgivning att det är helt naturligt att inte alltid vara på topp.

                      På parkeringen mötte jag upp min flickvän och vi begav oss hemåt igen. Tillskillnad från tidigare kände jag mig nu pigg i både kropp och sinne. Det var som om halvtimmen av tillåten nedstämdhet, var ett sätt att hämta energi. På radion spelades på nytt Pharrells låt ”Happy”. Jag såg ner på mina händer som trummade mot låren till den glada melodin. Utanför fönstret bredde sig ett vackert band av höstklädda träd ut sig.

Jag kom åter att tänka på böckerna i Akademibokhandelns skyltfönster. Bredvid glädjeapostlarnas alla böcker föreställde jag mig ytterligare en bok:

”Depp-yoga: vägen till lycka av Ulf Rådberg” löd titeln. 


För att lyssna på krönikan som podcast klicka här (Youtube) eller här (Soundcloud)!
Glöm inte att följa vardagskrönikören på FacebookYoutube och Twitter!

För att driva in lite pengar på hemsidan, gör jag reklam för olika företag. Genom att klicka på länkarna nedan får jag någon krona per klick, och förhoppningsvis får ni lite inspiration. Så kika gärna in någon av länkarna för att bidra till Vardagskrönikören. Självklart behöver ni inte köpa något, det räcker med att klicka på länken.

Länk till Zalando.se: Klicka här

Länk till Hotels.com: Klicka här

Länk till Xbeauty.se: Klicka här

 
 
Till top