Veckans gästkrönikör: Leo Sjögren "Nattugglan"

Veckans gästkrönikör / Natten, Nattuggla, Sömn, veckans gästkrönikör / Permalink / 0

Nyvaket dimmig och halvt vid medvetande ligger jag utsträckt i sängen och försöker återhämta mig från John Blunds absurda värld.

”inte igen” tänker jag och anstränger mig själv för att öppna ögonlocken.

Becksvart. Jag sluter ögonen igen för att testa mitt andra sinne, hörseln. Knäpptyst. Oron inom mig börjar växa, antingen är jag död eller så har min morgon omvandlats till natt, något som är rätt vanligt i mitt fall då jag är en mästare på att vända på dygnet. Jag spänner hela kroppen för att se om den är där. Det är den, alla kroppsdelar verkar vara på plats! Med en likgiltig pust gör jag kraftansträngning nummer två och sträcker mig efter mobilen. Mycket riktigt, det är natt. Skärmen visar 03:14, och 8 missade samtal. En våg av vemod och ångest sköljer över mig och jag lägger snabbt ner telefonen igen.

”Tillbaka till verkligheten” tänker jag, samtidigt som jag känner hur det lilla hopp om att kunna somna om försvinner.

Egentligen vill jag bara dra täcket över mig, men vid det här laget har tankarna tagit över och jag kommer på mig själv frestas av en cigarett. Vilken självdestruktiv hatkärlek jag har för dom där små giftpinnarna som skänker ett så välbehagligt lugn i ett par minuter. Irriterad på mig själv för att jag inte lyckas somna om, drar jag en djup suck, reser mig ur sängen och går ut till köket. Jag slår på en kanna kaffe och tar en gammal kopp från diskberget i diskhon. Det är ett berg som nu växt sig ovanligt stort med ett tjugotal tallrikar och glas staplade på varandra. Det ser riktigt ostabilt ut.

”Nästan att jämföra med tornet i Pisa.” tänker jag och skrattar lite för mig själv.

Grubblandes över Pisa-tornet och hur det till synes trotsar tyngdlagen går jag till köksfönstret och tänder cigaretten. Vinterkylan träffar mig som en käftsmäll i ansiktet och väcker mig ur mina funderingar.

Det är fortfarande mörkt ute; stilla, kallt och tyst. Ett välbekant mörker som håller nattugglorna sällskap om natten.

 

De flesta känner förmodligen igen sig i frustrationen över att inte kunna somna. Vare sig det handlar om att ha svårt att somna på kvällen, eller som i mitt fall, att vakna under natten och då försöka tvinga sig själv till sömns. Denna frustration blandas med en skuldkänsla över att vara vaken när man egentligen inte får det. Samhället innehåller en oskriven regel som säger att människan bör sova på natten och vara vaken på dagen.

Personligen har jag en hatkärlek till sömnen. Trots att jag på morgnarna oftast inte tycks kunna få nog av att snooza, känns det ändå som en tråkig och meningslös aktivitet. Jag förstår att sömnen är en av grundpelarna till ett hälsosamt liv, då den fungerar som ett slags bränsle – en chans för hjärnan att återhämta sig. Men varför har evolutionen inte kommit på ett smartare, mindre tidsförbrukande alternativ till sömn? I kontrast till dagens carpe diem-mentalitet framstår sömnen då som onödig. Om man då också tar hänsyn till vardagslivets alla ”måsten” med arbete, skola, städning etc., blir det ännu tydligare hur begränsat med tid vi har. Vi föds på jorden med vetskapen om att vi en dag ska dö, men tvingas ändå att spendera en tredjedel av vår tid här i denna omedvetenhetens koma.

Vi är alltså ofrivilligt bundna till biologins bojor; vi måste tyvärr sova. Det är synd eftersom natten är en hobbyfilosofens värld; ett tillfälle att släppa vardagskraven och lämna alla distraherande ting bakom sig. Till skillnad mot dagen, ges en möjlighet att andas, utan att hyperventilera och rikta fokus inåt på en själv istället för på vardagens fernissa. Medan sömnen ger kroppen tid att återhämta sig, ger nattens vakenhet istället psyket en chans att samla energi. Att därför, då och då, träda in i nattugglans skepnad, ser jag snarare som en möjlighet än en begränsning.

 

Jag blickar ut över vinterlandskapet från fönstret. Det är nedsläckt hos grannarna i huset mittemot. Frosten ligger på bilarna som står parkerade nedanför och de nakna träden lyses upp av några få gatlyktor längs med vägen. Ångesten jag hade när jag vaknade, har nu ersätts med en stilla tillfredställelse.

”Det är ju ändå ganska vackert” tänker jag.

Jag ser ner på min hand; vad som för inte så länge sedan var en cigarett har nu blivit en fimp – en glödande stump som kämpar för att hålla sig vid liv. Jag tar ett sista bloss och slänger ut fimpen genom fönstret.

En svag knappt kännbar förnimmelse av trötthet smyger sig på. Först känns den bara som en lätt kittling i medvetandet men snabbt accelererar den i kraft och växer sig enorm. Ögonlocken vägrar vara öppna och tillslut är den enda utvägen sängen. Jag känner att jag fått det andrum jag behövde; några minuter av nattens kravlöshet. Även nattugglor måste sova någon gång.


För att lyssna på krönikan som podcast klicka här (Youtube) eller här (Soudcloud)!
Glöm inte att följa vardagskrönikören på Facebook, Youtube och Twitter!

För att driva in lite pengar på hemsidan, gör jag reklam för olika företag. Genom att klicka på länkarna nedan får jag någon krona per klick, och förhoppningsvis får ni lite inspiration. Så kika gärna in någon av länkarna för att bidra till Vardagskrönikören. Självklart behöver ni inte köpa något, det räcker med att klicka på länken.

Länk till Zalando.se: Klicka här

Länk till Hotels.com: Klicka här

Länk till Xbeauty.se: Klicka här

 
 

                                                                                                                                                         

Liknande inlägg

Till top