Veckans vardagskrönika: Depp-yoga, vägen till lycka

Veckans vardagskrönika / Depp-yoga, Mående, onaturlig glädje / Permalink / 3

Atmosfären i ett köpcentrum är unik. Stora röda reaskyltar som skriker från varje skyltfönster, den kvalmiga blandningen av dofter från alla restauranger, kontrasten mellan den akustiska musiken från caféerna och spädbarnsskriken som ackompanjeras av suckande föräldrar som förgäves försöker trösta sina barn.

                      För någon månad sedan var jag tvungen att åka till Erikslund, Västerås stora köpcentrum. Jag hade just övertalat en vän att börja åka längdskidor och han hade skaffat all utrustning förutom ett par pjäxor. På nätet hade vi sett hur Stadium reade ut skidutrustning billigt, men den enda butiken som hade pjäxor som passade, låg i Västerås. Eftersom jag skulle besöka min flickväns familj i Eskilstuna den helgen, fick jag uppdraget att köpa dem.

                      Samma morgon hade jag vaknat klockan tolv med huvudvärk och en oförklarlig stelhet i kroppen. Jag ville bara somna om, men köpcentret stängde klockan tre och jag hade inget annat val än att tvinga mig själv upp. Två koppar snabbkaffe gjorde ingen skillnad; det var som om min kropp hade bestämt sig för att ligga i ett slags halvdvala. I bilen slog jag på RIX FM och skruvade upp volymen; Pharrell Williams låt ”Happy” spelades. Min flickvän som körde bilen trummade glatt med fingrarna mot ratten, men jag blev bara irriterad på den glättiga texten.

                      ”Clap along if you feel like happiness is the truth. Clap along if you know what happiness is to you”

                      Jag försökte känna mig lite gladare och tänkte att det var skönt med helg och att hösten var en vacker årstid. Men det var en krystad glädje med en bismak av äckel som fyllde mig och jag kände mig som karaktären Örjan Lax i humorserien ”Hjälp”. På samma sätt som han obekvämt försökte tvinga fram ett naturligt skratt under en session av skrattyoga, försökte jag se det vackra i några brunorangea löv som fallit till marken längs med vägen.

                      ”Usch!” utbrast jag och bytte kanal.

                      När vi kom fram till Erikslund gick min flickvän till Stadsmissionen för att leta julklappar, medan jag gick mot Stadium. Intill låg Akademibokhandeln och i skyltfönstret reades populärpsykologisk litteratur ut.

                      ”Självkänsla nu!”, ”Att välja glädje” och ”Dags att må bra” var några av titlarna.

                      Jag kände mig illamående. Framför mig såg jag dessa glädjeapostlar dansa i en ring runt mig och skratta hysteriskt. Skrattet växte sig allt större och fick en aggressiv ton. Det slog mig att bilden av de dansande författarna, motsvarades av en auktoritär moralisk stämma inom mig som hela tiden försökte tvinga mig att må bra. Och varje gång jag inte förmådde det, kritiserade rösten mig och fick mig att känna skuld över min nedstämdhet.

                      Jag satt mig ner på en bänk för att andas ut. Den äckligt tjocka doften från restaurangerna, det gälla skriket från spädbarn och den matta musiken från Espressohouse bakom mig, fick det att brista.

                      ”Helvete heller!” tänkte jag. ”Inte fan ska jag gå runt här och föreställa någon Mahatma Gandhi. Det har varit en riktig pissmorgon, klart jag ska få känna mig lite deppig.”

                      Jag gav den moraliska rösten inom mig, ett stort Fuck-You, och det kändes oerhört befriande. På något konstigt sätt var det underbart att få känna sig nere utan att behöva hålla smilgroparna uppe.

                      Inne på Stadium frågade en anställd med ett onaturligt stort leende om jag behövde hjälp.

                      ”Nej.” svarade jag kort och gick mot avdelningen för vintersport. Där letade jag rätt på pjäxorna jag skulle köpa och begav mig mot kassan. Återigen möttes jag av ett enormt leende. Jag tryckte ner impulsen att le tillbaka och betalade för pjäxorna.  

                      När jag kom ut kände jag mig full av styrka. Jag hade vägrat falla in i en slags ”Jag-mår-bra-jargong” där endast de positiva intrycken får en plats i rampljuset. Genom att inte gömma mig bakom en positiv fasad, visade jag både för mig själv och min omgivning att det är helt naturligt att inte alltid vara på topp.

                      På parkeringen mötte jag upp min flickvän och vi begav oss hemåt igen. Tillskillnad från tidigare kände jag mig nu pigg i både kropp och sinne. Det var som om halvtimmen av tillåten nedstämdhet, var ett sätt att hämta energi. På radion spelades på nytt Pharrells låt ”Happy”. Jag såg ner på mina händer som trummade mot låren till den glada melodin. Utanför fönstret bredde sig ett vackert band av höstklädda träd ut sig.

Jag kom åter att tänka på böckerna i Akademibokhandelns skyltfönster. Bredvid glädjeapostlarnas alla böcker föreställde jag mig ytterligare en bok:

”Depp-yoga: vägen till lycka av Ulf Rådberg” löd titeln. 


För att lyssna på krönikan som podcast klicka här (Youtube) eller här (Soundcloud)!
Glöm inte att följa vardagskrönikören på FacebookYoutube och Twitter!

För att driva in lite pengar på hemsidan, gör jag reklam för olika företag. Genom att klicka på länkarna nedan får jag någon krona per klick, och förhoppningsvis får ni lite inspiration. Så kika gärna in någon av länkarna för att bidra till Vardagskrönikören. Självklart behöver ni inte köpa något, det räcker med att klicka på länken.

Länk till Zalando.se: Klicka här

Länk till Hotels.com: Klicka här

Länk till Xbeauty.se: Klicka här

 
 
#1 - - Anonym:

bra skrivet, men du vet väl att snabbkaffe inte piggar upp som brygg-, kokkaffe, då det inte innehåller något koffein. Så du kan dricka en hink med ditt snabbkaffe utan att piggna till ...

#2 - - Anonym:

bra skrivet, men du vet väl att snabbkaffe inte piggar upp som brygg-, kokkaffe, då det inte innehåller något koffein. Så du kan dricka en hink med ditt snabbkaffe utan att piggna till ...

Svar: Haha tack för tipset! Nästa gång kör jag en hink bryggkaffe istället! :)
vardagskronikoren.blogg.se

#3 - - Maria:

Skitbra! Detta fick mig att tänka på hur heavy metall uppstod i gulliga Norge. Det måste alltid finnas en motpol på något sätt. Kontraster verkar vara viktigare än vad man tror!!

Svar: Absolut, konstrasterna är nog viktigare än vad många tror!
vardagskronikoren.blogg.se

Liknande inlägg

Till top