Veckans vardagskrönika: Förnekelsementaliteten inom oss

Veckans vardagskrönika / Tiggare, Utsatta, Veckans vardagskrönika, förnekelse, hemlösa / Permalink / 0

”Helvete! Där är en tiggare, byt gata!” tänkte han och hoppade snabbt till den andra trottoaren.

                             ”Fan och där är en jäkla Amnesty-rekryterare, tillbaka till andra sidan!”

                             Han hann knappt pusta ut förrän han såg två hemlösa lite längre ner på gatan, sitta och dricka öl på en bänk.

”Fan, fan, fan!” Flåsande sprang han ytterligare en gång över till den andra trottoaren.

Han tog in höger på närmaste café och satt sig utslagen på vid ett bord. Även denna gång hade han behållit sin bubbla intakt. Men han hade varit illa ute. En svag känsla av skuld trängde sig uppåt inom honom, men med alla medel tryckte han tillbaka den. Han blinkade till extra hårt ett par gånger, och så var han åter tillbaka i sin felfria värld, där alla var lyckliga och ingen for illa.

 

De flesta har nog stött på rekryterare från välgörenhetsorganisationer och lika många har nog snabbt skannat av den närmaste flyktvägen ifall de inte hamnat i skottlinjen och då snabbt tvingats formulera ett undflyende svar i stil med ”Jag är sen till jobbet.” eller ”Jag är redan medlem.”.

                             Och alla har förmodligen stött på någon som tigger vid tågstationen eller utanför matbutiken. Aldrig kan man se så många flackande blickar som intill en tiggare. Trots att det i storstaden kanske passerar tusentals personer varje dag, är det säkert bara en procent som lyfter blicken och får ögonkontakt.

                             Likt en slalomåkare sicksackar vi fram mellan hemlösa, tiggare, välgörenhetsrekryterare; vi är ett slags förnekelsementalitetens Anja Pärson. Vi verkar vara rädda för att se misären i ögat, som om den vore ett hot mot oss själva. Jag tror det handlar om att människors utsatthet påminner om vår egen sårbarhet; så länge vi läser om andras plågor i tidningen kan vi hålla det på behörig distans, men när den får fysisk form blir den för obehaglig att se. Då känns det som att vi står på en knivsegg och blickar ut över en misärens avgrund på båda sidor om oss. Minsta felsteg kan få oss att falla lika djupt. Men så länge vi lever i vår trygghetsbubbla känns det som om ingenting kan komma åt oss – vi är osårbara.

                             Dock tror jag ingen kan skapa den perfekta bubblan som är totalt avkopplad omvärlden. När vi sicksackar fram längs med gatorna, gör vi det ändå med en bismak av skuld. Någonstans inom oss är vi medvetna om vår förnekelsementalitet och inser att den är osund. Vi skäms över att vi tvingas ta till en primitiv flyktmekanism och inte kan förhålla oss på ett avspänt sätt.

Men att blunda för andras problem är långt mycket jobbigare än att se problemen för vad de är. Hela tiden måste man upprätthålla den falska bilden av en perfekt värld och omstrukturera alla intryck så att de inte skaver mot ens sköra väggar; minsta lilla skärva kan spräcka bubblan. Aldrig får man vila. Och samtidigt som man måste ödsla energi på att ljuga inför sig själv, fryser man ute alla de personer som lider. När man är på samhällets botten, behöver man mer än någonsin bli sedd och bekräftad. Men då alla medmänniskor undviker att se på en, ökar känslan av utanförskap och vägen tillbaka blir allt tyngre. Vi behöver inte lägga en tia i tiggarens kopp eller köpa Situation Stockholm för att bekräfta deras existens, det räcker med att möta deras blick och ge dem ett välmenande leende. Alla människor förtjänar att bli sedda, oavsett hur långt upp eller ner man tagit på samhällsstegen.

 

Han slickade sig om läpparna när han klev ut igen från caféet. Lite glasyr från morotskakan hade fastnat sig på överlappen och han log när han kände den söta smaken. Han tog upp sin mobiltelefon för att se efter om det satt kvar mer glasyr.

                             ”Hej, hej!” framför honom stod en ung kvinna och sträckte fram en kaffemugg mot honom.

                             ”Hej.” svarade han och tog ner mobilen. Det tog någon sekund innan han förstod att det var en tiggare. När han insåg det blev han mållös; han kunde inte gå därifrån. När han såg på henne slog det honom att det var en människa. Självklart förstod han att det var en människa, men när han tvingades se henne i ögonen fick begreppet en bredare betydelse än det rent teoretiska. Han kände att hon var människa. Hon var inget dött objekt, inget språkligt koncept. Han log mot henne och startade en knagglig konversation på engelska. De hälsade på varandra och pratade en stund innan har var tvungen att gå vidare.

                             I tunnelbanan insåg han att han hade glömt att ge henne pengar och hon hade glömt att fråga. De hade sugits in i samtalet till den grad att de hade glömt att se varandra som ”tiggare” och ”givare”. De blev två helt vanliga människor som stod och pratade utanför tunnelbanan på Götgatsbacken. Den tidigare svaga skuldkänslan som satt sig kvar i kroppen, hade nu försvunnit. 

För att lyssna på krönikan som podcast klicka här (Youtube) eller här (Soundcloud)!
Glöm inte att följa vardagskrönikören på FacebookYoutube och Twitter!

För att driva in lite pengar på hemsidan, gör jag reklam för olika företag. Genom att klicka på länkarna nedan får jag någon krona per klick, och förhoppningsvis får ni lite inspiration. Så kika gärna in någon av länkarna för att bidra till Vardagskrönikören. Självklart behöver ni inte köpa något, det räcker med att klicka på länken.

Länk till Zalando.se: Klicka här

Länk till Hotels.com: Klicka här

Länk till Xbeauty.se: Klicka här

 
 

Liknande inlägg

Till top