Veckans gästkrönikör: Isa Diamant "Motsatsen till hemlängtan"

Veckans gästkrönika / Isa Diamant / Permalink / 0
Det är svårt att beskriva hur det är att flytta utomlands, men en aspekt av det är enklare att sätta ord på. Att känna sig ensam på en söndag med ömmande bihålor och bakfyllan bultande mot pannbenet är liksom någonting alla kan föreställa sig. Samma sak med att känna sig liten, osäker och ångestfylld när bilarna kör snabbt och kylen luktar konstigt utan att man vet varifrån lukten kommer. Alla har väl någon gång saknat vänner och familj när man har varit på olika platser; hemlängtan och ensamhetskänslor kan de flesta relatera till. Det är det där andra, motsatsen till hemlängtan, som är svårare att formulera. Jag tror inte ens att svenskan har ett ord för det.
           Eller har vi det? Har vi ett ord för den där nästan fysiska styrkan man känner när man bevisar för sig själv att man klarar av saker utan hjälp av någon annan? För hur det känns att skriva ett lägenhetskontrakt stödd mot en soptunna i Chueca efter bara några dagar i Madrid? För hur hjärtat slår ett extraslag när datorn känner igen nätverket på biblioteket och kopplar upp sig av sig själv?
           Klockan ringer vid sju och ögonen är grusiga efter rödvinet på La Bicicleta igår. Jag åker till en tunnelbanestation jag aldrig varit vid tidigare och letar mig fram till adressen jag skrivit in i Google Maps. Ställer mig i kön till myndigheten där utlänningar skaffar sig motsvarande ett personnummer i Spanien. Personen bakom mig i kön är spanjor, och tydligen personen bakom honom också. Jag frågar vad de har för ärenden här, de är ju medborgare och har väl redan ett personnummer. De svarar att de är anställda av utlänningar till att fixa papperna åt dem eftersom det är så svårt att tackla Spaniens byråkrati. Jag sväljer en gång och säger okej, ja vi får väl se hur det här går då.
           Klockan nio släpps vi in och jag får blanketter att fylla i, blir skickad till banken i kvarteret bredvid och från banken tillbaka till det första stället igen. Det går som en svag stöt genom kroppen när myndighetspersonalen drar ut en låda och plockar fram en tung, blå stämpel. Ett, två, tre papper stämplar hon och ger tillbaka ett av dem till mig.
           ”Fue todo? Var det allt?”
           ”Sí, fue todo. Ja, det var allt.”
           Jag strålar hela vägen hem, köper en flaska vin och en citronmelissplanta på Supercor med adrenalinet pumpande i ådrorna. Den där motsatsen-till-hemlängtan-känslan bubblar i mig och jag älskar den. Den finns ju där hela tiden men ibland tar den över hela mig, på ett bra sätt. Första gången man byter tunnelbanelinje utan att behöva titta på skyltarna får benen en extra studs upp för rulltrappan, Annika Norlin låter så mjukt när alla runt en pratar på ett språk man inte riktigt behärskar och citronmelissen trivs bra i en gammal kikärtsburk på balkongen.
           Ibland vill chefen inte ge en lön men då kan man boka en guidad tur runt stan, träffa några nya roliga personer och bli eftermiddagstipsy på en torsdag. Ibland får man ögoninflammation efter en kväll på klubben, ringer hem till Sverige berusad och ynklig men på måndagen är doktorn snäll och ögondropparna billiga. Ibland känns det som att man inte hör hemma på smala trottoarer där folk går snabbt med stora paraplyer men ibland går man bredvid någon som tar ens hand. Finns det ett ord för det?
 
 

TYCKER DU OM KRÖNIKAN, KLICKA GÄRNA PÅ GILLA-KNAPPEN NEDAN OCH/ELLER GE RESPONS PÅ TEXTEN I KOMMENTARSFÄLTET!

 

Liknande inlägg

Till top