Veckans gästkrönikör: John Gimling "Och så börjar allt om igen"

Veckans gästkrönikör / veckans gästkrönikör / Permalink / 0

Frysandes tar jag mig över Västerbron på en cykel vars bakhjul tycks vara helt tomt på luft, men det är på tok för kallt och ointressant för att jag ska bry mig om det. Regnet öser ner samtidigt som jag försöker peppa mig själv med att mitt första arbetspass på det nya jobbet åtminstone snart är avklarat. 20 minuter senare stämplar jag ut och ytterligare några minuter senare står jag ensam på en busshållplats vid Strandvägen i väntan på 76:an. Nu vill jag bara hem. Men bussen kommer inte. Tillslut beslutar jag mig för att hälften av pengarna som nyss intjänats på mitt första arbetspass kommer gå på en taxi. Jag vägrar spendera en sekund till i kylan. I regnet. I en miljö som jag uteslutande kopplar till min arbetsplats. Ett arbete jag enbart har för att jag aldrig lärde mig vad annars man ska göra av sin tid. Eller möjligtvis för att jag lärde mig att det är så - och bara så - man ska spendera sin tid.

Jag kan inte annat än hålla med komikern Sandra Ilar när hon i en podcast beskriver skolan som en plats där vi dels bildas, men även lär oss att lyda, ta order och ha tråkigt. Hon säger bland annat att det är en förberedelse för lönearbetet, som ju går ut på att lyda under en överhet och likt en robot utföra sysslor man tilldelats utan att riktigt veta varför. På samma sätt går vi på matematiklektionerna tre gånger i veckan med motiveringen att om vi inte gör det får vi gå om en årskurs. Varför vi som individer behöver just den kunskapen är irrelevant. Sandra förklarar att det gäller att göra som man blir tillsagd för att kunna bli belönade med betyg – eller på arbetsmarknaden, med pengar. Hon kopplar också moralism till arbetet. En människa som inte jobbar ses som en värdelös människa med låg moral. En som däremot arbetar mycket betraktas som en bra människa med hög moral. Anledningen till att vi tänker så är för att arbetsideologin har internaliserats i våra huvuden ända sedan vi var små. Jobbet gör människan. Jobbet ÄR människan. Det är ingen slump att den första frågan vi ställer när vi träffar en ny person är “vad jobbar du med?”

Vi lever i ett samhälle där vi indoktrineras med tanken att livet går ut på att underkasta sig en person man föraktar som tack för att personen givit en ett jobb man föraktar. Ett jobb vi endast har för att tjäna pengar som till stor del spenderas på saker som får oss att förakta oss själv. I takt med att självföraktet växer inser vi hur mycket tid vi slösat bort, och hur mycket tid vi är på väg att slösa bort. Varför det är så? För att systemet vi är infödda i säger att det är så vi ska spendera vår tid - och bara så.

Jag vet inte riktigt vad jag själv vill göra av min tid, men jag vet massor av saker jag inte vill göra. Ändå är det just dessa saker jag väljer att lägga min tid på. Jag funderar mest över tiden innan jag ska somna. Det är då alla tankar samlas och sjunger ut.

“Vad gör jag av min tid?”

“Vad ska jag göra av min tid?”

“Vad ska jag bli när jag blir stor?”

“Är det försent?”

“När är jag stor?!”

Efter en stunds argumenterande mellan mina ambivalenta tankar, kommer jag fram till att det fanimej är dags att börja ta tiden på allvar. Åtminstone större allvar.

Sen somnar jag.

Och då börjar allt om igen. Från 9 till 5. Tjugotre timmar efter att jag ivrigt slutit ögonen med en längtan efter morgondagen och mitt nya liv, tvingas jag acceptera att jag gått längs samma fula stig som igår. Så jag försöker igen.

“Det är dags att börja ta tiden på allvar.

”Det är dags att börja livet på allvar”

Det finns ingenting så lätt som att vinna diskussionen, då jag undermedvetet vet att jag om två minuter ligger med huvudet mot en mjuk kudde och är totalt bortkopplad från verkligheten i åtta hela timmar. För sen börjar det om igen. Från 9 till 5. Att bestämma sig för något och sedan ta åtta timmars paus är inte ultimat då man direkt efter pausen ska ägna sig åt någonting man hatar - eller “åtminstone” saknar känslor inför. Det är svårt att säga vad som är värst. Att jobba med någonting hatar eller med någonting som lämnar en likgiltig. Jag vet inte vilken sida jag själv står på. Kanske lurar jag mig själv när jag påstår att jag tillhör den hatande falangen. När jag tänker efter borde det vara lättare att bryta sig loss från kedjorna om de orsakar en outhärdlig smärta, än att ta sig ut ur en bur utan vetskapen att man är fången.

Efter två minuters väntan på taxin på Strandvägen, dyker den upp. Jag fångas av värmen när jag kliver in och låter kroppen falla bakåt, mot det mjuka ryggstödet. Jag är hemma på en sekund - så mycket inkasserad tid! Jag hinner ta en dusch, slänga i mig lite mat och vaskar en flaska tid i form av en podcast på 30 minuter innan mat- och sovklockan ringer mig till sömns.

Snart börjar det om igen. Från 9 till 5.

 

TYCKER DU OM KRÖNIKAN, KLICKA GÄRNA PÅ GILLA-KNAPPEN NEDAN OCH/ELLER GE RESPONS PÅ TEXTEN I KOMMENTARSFÄLTET!

För att lyssna på krönikan som podcast klicka här (Youtube) eller här (Soundcloud)!
Glöm inte att följa vardagskrönikören på FacebookYoutube och Twitter!

För att driva in lite pengar på hemsidan, gör jag reklam för olika företag. Genom att klicka på länkarna nedan får jag någon krona per klick, och förhoppningsvis får ni lite inspiration. Så kika gärna in någon av länkarna för att bidra till Vardagskrönikören. Självklart behöver ni inte köpa något, det räcker med att klicka på länken.

Länk till Zalando.se: Klicka här

Länk till Hotels.com: Klicka här

Länk till Xbeauty.se: Klicka här

 
 

Liknande inlägg

Till top