Veckans vardagskrönika: Våra I-landsproblem fyller en existentiell funktion för oss

Veckans vardagskrönika / Existentialism, Filosofi, I-landsproblem, Psykologi, Veckans vardagskrönika / Permalink / 1

Sverige är ett av de tryggaste länderna i världen. Här slipper vi handskas med krig, korruption eller maktgalna diktatorer. Samtidigt har vi tillgång till gratis utbildning, sjukvård, bidrag för behövande. Vattnet är både rent och gratis, vilket globalt sätt är ett undantag. Tryck- och yttrandefrihet är rättigheter vi tar för givna, trots att de inte är några självklarheter. Listan kan göras lång. Vi är ett så kallat I-land. Trots att vi slipper ducka för krypskyttar när vi promenerar på Götgatan, slipper pantsätta tomten på Lidingö för att ha råd med kurslitteraturen eller en livsavgörande operation, gå mil för att hämta smutsigt dricksvatten, eller censurera våra inlägg på Facebook för att undvika att fängslas, tycks vi ändå vara mästare på att fylla vår tillvaro med problem vi så gärna basunerar ut. Vi är en klagokör som enar våra stämmar i vardagen. Överallt skanderar vi ut våra betryckande I-landsproblem:

                      ”Idag åt jag en Pasta Carbonara på Vapiano och gissa vad, Pappardellen var överkokt!”

                      ”Nä usch vad hemskt! Men vet ni vad som hände mig igår kväll? I förra veckan lade jag in mina sängkläder på kemtvätt och igår när jag fick tillbaka dem, var de inte alls silkeslena, utan alldeles sträva. Det var som att sova i en mormorsstickad tvångströja!”

                      ”Stackars er! Men jag tror nog det är mest synd om mig. På väg till jobbet idag, tittade jag, i sedvanlig ordning, på Therese Lindgrens senaste Vlogg där hon berättade om en ny sminkprodukt hon lanserat, men mitt i videon, just när hon skulle visa upp hudkrämen, tog mitt internet slut och klippet bröts! I de resterande tio minuterna fick jag tvingas att möta främlingars blickar. Det var hemskt!”

                      Medan tårarna rinner längs med våra kinder, gruppkramar vi varandra och trycker i oss varsin Maraboukaka för att stilla vår sorg. Kontrasten mellan våra pseudoproblem och andras människors verkliga problem är både komisk och tragisk.

                      Men oavsett hur patetiska våra problem ter sig, tror jag de fyller en viktig funktion för oss. Betydelsen är av existentiell karaktär. Vi behöver problem för att våra liv ska kännas meningsfulla. Utan dem skulle vi gå under.

                      Våra upplevelser, positiva och negativa, är inte isolerade fenomen som kommer styckvis, utan sammanflätas i en dold symbios. De har en dynamisk karaktär, där de positiva förnimmelserna förutsätter de negativa och vice versa. För att kunna förstå eller snarare känna innebörden av glädje, måste vi ha en känslomässig erfarenhet av de motsatta känslorna. De uppstår i relation till varandra. Sedan utgör tillvaron omkring oss ett buffébord där vi plockar ut händelser vi använder för att rationalisera vårt kroniska behov av motgångar. I en dysfunktionell kontext såsom i ett fattigt krigsdrabbat land, sker detta naturligt. Att svälta och oroa sig för sitt liv, är erfarenheter som automatiskt upplevs negativt. Men i ett land som Sverige där de flesta av oss egentligen inte har något att oroa oss för, måste dessa motgångar konstrueras. Den överkokta pastan, de sträva sängkläderna och den surflösa mobilen är några exempel på detta. Alla kan vi nog komma på problem vi ofta skapar för oss själva, som egentligen är icke-problem.

                      Motgångarna i livet – problemen vi konstant producerar för vårt inre – kan alltså ses som en drivkraft i vårt identitetssökande och formande av ett meningsfullt liv. Hade tillvaron endast bestått av en villkorslös glädje, hade vi som biologiska och existentiella varelser, stagnerat. Vi hade aldrig funnit en anledning till att förändra vår situation. Vi hade förvandlats till behovslösa lyckostatyer som snabbt vittrat sönder. Aldrig hade vi behövt göra ett val, sträva mot något, få till en förändring. Att läsa en bra bok hade saknat mening, att gå i skolan och söka arbeta hade saknat mening, att söka efter sin livsfrände hade saknat mening, att ducka från vinande kulor hade saknat mening, till och med att äta och dricka hade saknat mening. De hade saknat mening i den betydelse att de inte hade kunnat ge något tillskott till den totala och villkorslösa glädje vi hade känt. Vi hade därav upphört att existera. Vår existens ligger nämligen i alla de val vi gör. Genom att vi agerar och reagerar upprätthåller vi hela tiden vår livsprocess. Skulle glädjen vara villkorslös, skulle vi aldrig behöva röra ett finger, bokstavligt talat.

                      Så trots att våra I-landsproblem ofta framstår som patetiska och i kontrast till utsatta människor, respektlösa, tror jag det är omöjligt att få dem att försvinna. Dessa mekanismer utgör en viktig del i vår biologiska och existentiella natur. Det vi däremot kan göra när vi konstruerar våra problem, är att vi väljer händelser ur tillvaron som inte är lika patetiska som exemplen ovan. Vi kan med andra ord försöka ha lite klass när vi klagar. Att kritisera en dålig bok känns mer legitimt än att gnälla över pastan på Vapiano! Dock måste jag erkänna att den där pastan förstörde min eftermiddag.

 

TYCKER DU OM KRÖNIKAN, KLICKA GÄRNA PÅ GILLA-KNAPPEN NEDAN OCH/ELLER GE RESPONS PÅ TEXTEN I KOMMENTARSFÄLTET!

 
 
 
 

 

 

#1 - - Anonym:

Nu är jag bara 15 och har inte riktigt koll på alla regler men varför använder du både styckeindelning och indrag? Kan man göra det?

Svar: Hej där! Du har helt rätt i att man bör välja antingen blankrad eller indrag när man skriver en text, rent grammatiskt. Jag föredrar att använda indrag, och jag antar att bloggportalens typsnitt ändrar texten automatiskt när jag klistrar in den från ett Word-dokument. Ibland använder jag dock båda typer, ifall textens disposition kräver det. Jag tycker man kan experimentera lite med formerna och se vad som passar en bäst!Mvh,
Vardagskrönikören
vardagskronikoren.blogg.se

Liknande inlägg

Till top