Veckans vardagskrönika: Hunden åt min läxa

Veckans vardagskrönika / Permalink / 0

Inte ens vardagens frekvent uppvaktande rastlöshet kan hindra den bov som heter idétorka från att stjäla av min tid. En timme och tjugo minuter bakom tangentbordet har resulterat i fjorton byten av teckenstorlek, samt upptäckter av typsnitt som aldrig kommer skänka mig någon glädje större än det lugn som Times New Roman alltid lyckas ingjuta. Calibri och Arial övergav jag efter mellanstadiet, och Comic Sans använder inte folk ens ironiskt längre. Redan innan min lilla Word-expedition hade jag alltså mitt idealiska typsnitt klart för mig, men på grund av bristande inspiration har dokumentet framför mig stått tomt lite för länge nu, och det är med en viss desperation i fingertopparna som jag därför låter detta försök till ingress stå kvar.

Nåja, tänker jag och lutar mig tillbaka i fåtöljen. Nu har jag möjligen ett par meningar att inleda den här texten med. Det är dock bara ett par dagar kvar till deadline och vad det jag skrivit ska mynna ut i för typ av text har jag ingen aning om. Det står helt still i huvudet. Dessutom vilar där en rädsla över att vidröra tangenterna, då de svikit mig förut, och misstron inför dem växer sig allt större ju närmare inlämningsdagen jag kommer. Till slut tar jag mod till mig och försöker närma mig tangentbordet men direkt går det till attack och mina fingrar stöts bort.

För mig har skrivandet de senaste åren växt sig till något av en passion, men blott en skymt av det otapetserade Word-dokumentet framför mig räcker för att skrämma iväg all form av ambition. Att fylla den tomma sidan med ord känns som ett oöverkomligt uppdrag och jag bestämmer mig för att ta en kort paus. Med enkelhet lyfter jag upp mobilen och bockar snabbt av tre nya händelser på Facebook. Där gömmer sig två påminnelser om event jag missat att tacka nej till, en uppmaning om att gratulera en bekants bekants bekant på dennes födelsedag, samt vänförfrågningar från nio personer med snarlika namn och profilbilder. Jag googlar mig fram till en artikel som behandlar “de mystiska vänförfrågningarna på Facebook”, men väl inne på Metros hemsida ser jag en debattartikel om Systembolaget som låter intressant. Plötsligt finner jag mig själv läsandes ett par spydiga meningsutbyten på Twitter, där inte ens trådskaparen vet vad diskussionen från början handlat om. Jag lämnar de sociala medierna och försvinner in i tv-spelens värld med en podcast i lurarna.

Efter någon timme framför tv:n slår det mig. Satt inte jag precis och skrev på den där texten jag skjutit upp på så länge? Jo, visst gjorde jag det. Men så dök den där jävla mobilnotisen upp och lurade in mig i en vals byggd på tidsödslande strunt - igen! Kanske är ändå inte skrivandet för mig, hinner jag tänka. Jag påstår att jag brinner för något som jag ideligen undviker. Är inte det lite konstigt? Om det nu finns en gnista så bör ju prokrastinering vara en omöjlighet. Den passion jag trott mig bära på kan därför inte existera.

Fan. Nu fastnade jag i den där intetsägande cirkeln igen. Jag slänger ett öga mot klockan och skräms av hennes uppriktighet. Istället för att skriva har jag reflekterat över huruvida jag strävar efter självförverkligande eller inte. Jag konstaterar att det som så nyligen var en eftermiddag, nu håller på att övergå till en helt ny dag. Jag beger mig till sängen och sjunker ner i dess famn, innan jag fäller ner mina ögonlock och skjuter upp mina drömmar för en så larvig grej som sömn. Skrivandet får vänta tills imorgon. Eller i övermorgon. Annars får jag väl inleda min krönika med en brasklapp, där jag skyller på idétorka och bristande inspiration...

 

TYCKER DU OM KRÖNIKAN? KOMMENTERA GÄRNA NEDAN ELLER DELA DEN VIDARE.

 

Veckans gästkrönikör: Björn Stjernberg "Att våga lita på livet"

Veckans gästkrönika / Permalink / 0

”Det finns bara två måsten i livet. Du måste välja, och du måste dö.”

Jag hajade till.

”Allt annat är resultat av de val du gör.”

Det var sen eftermiddag en gång i November, och jag befann mig i ett klassrum långt efter skoldagens slut. Mörkret hade fallit för ett antal timmar sedan. Vi satt tillsammans, en grupp vilsna själar och jag – icke desto mindre vilsen.

”Hur kan det komma sig, att så många mår så dåligt över så mycket, när livet egentligen inte är mer komplicerat än så?” fortsatte vår vägvisare.

Vi andra nickade sakta, och reflekterade över det som nyss hade sagts. I vanliga fall brukade alltid någon bryta tystnaden med egna reflektioner, och det särskilt när filosofiska resonemang var på tapeten. Men denna gång var spänningen i luften tätare. Nästan elektrisk. Jag sneglade åt vänster, och mötte en talande blick från en nära vän. Det som vår vägvisare var på spåren tycktes av någon anledning betydligt mer intressant än allt det som tidigare hade sagts runt bordet. Kanske var det också just därför som detta samtal tilläts hänga fritt i luften, invävt i en kontemplativ tystnad av oss andra.

”I våra liv möts vi ständigt av nya val. Det exakta utfallet av de val vi gör är ofta ovisst, och det är därför inte sällan som beslutsfattande kräver en beaktansvärd del av vår energi, av vår uppmärksamhet, och av vår inre styrka. Att göra val är inte alltid lätt – men det är något vi måste. Vilka val du väljer att göra är däremot helt upp till dig.”

Vår vägvisare stannade upp. Våra blickar talade sitt tydliga språk.

”Det som ofta tycks ske, enligt min uppfattning, är att vi misstar våra val för måsten. Vi kan också få oss själva att känna oss tvungna att agera på olika sätt och vis. Detta leder sällan till något gott. Vi tillåter oss själva att fastna i grubblerier över olika alternativ alltför länge, och lurar oss själva att gräset är grönare på andra sidan. Att inte låta rummet bli viktigare än tiden kräver medvetenhet.

Om livet vore en väg så skulle det inte tjäna någonting till att bli ståendes stilla mitt på vägen under längre stunder. Inte heller skulle det tjäna någonting till att blicka tillbaka längsmed den gångna vägen alltför ofta – i livet går det inte att vända om. Med detta sagt menar jag inte att val per definition ska göras lättvindigt, eller att vi alla ständigt ska springa fram längs livets väg, jagade av impulsiva beslut som vi fattat. Budskapet är snarare att när du väl har fattat ett beslut, så är det viktigt att våga lita på livet. Du är blott människa.

Livet har ju, som ni vet, den fantastiska egenheten att det inte är en ensam raksträcka – livets väg är full av krön, kurvor och vägskäl. Ständigt välkomnas vi av nya val, som leder oss framåt längs nya vägar. Det finns utvägar, bakvägar, omvägar och genvägar. Är det inte fantastiskt, så säg? I varje vaket ögonblick: ett oändligt antal möjligheter.

Och vem vet vad – eller vem – som korsar din väg bortom nästa krök?”

---

Tänk dej en strut karameller,

så är ditt liv,

dag efter dag.

Färgglada små bagateller,

njut dem med välbehag.

Lär dej att välja dom rätt, min vän.

Lär dej att ta det lekande lätt, min vän.

Tänk på när morgondan tyckes dej svår,

att idag var imorgon igår,

och det gick också.

-         Povel Ramel

 

 

Liknande inlägg

Dags för skrivartävlingar på Vardagskrönikören

Tävlingar / Permalink / 1

Hej alla läsare!

Nu kommer Vardagskrönikören att börja anordna tävlingar varje månad för att ytterligare uppmuntra er att ta fram pennan! Er uppgift är att skriva en vardagskrönika utifrån olika teman. Varje månad belönas vinnaren med 400 kr och andraplatsen med 100 kr.

Nästa vecka kommer information om den första tävlingen. Vässa pennorna och gör er redo för att skapa mästerverk!

//V.K.

 
Till top