Veckans gästkrönikör: Maria Segerfeldt "Vardagens charm"

Veckans gästkrönika / Livsglädje, Stockholm, Vardag / Permalink / 0

En känsla av harmoni uppstod inom mig när jag klev in Svensk Tenns butik. Mina ögon vandrade snabbt över de olika formerna och materialen. Solen lös in och det glittrade i viken utanför. Kombinationerna av mönster bröt av varandra på ett utmanande sätt. För att jag visste att det i varje stycke av formation, fanns det flera dygns arbete för mig, om jag skulle få med mig något hem. Det var bäst att jag bara tittade. Skulle jag följa min impuls att ta hem filten skulle jag inte ha råd med maten resten av månaden. Jag fascinerades av hur de fick igång mitt begär genom att bara ligga där. Som de äldre visa har beskrivit som materialismens koncept; föremåls lockelse som får en att vilja ha mer och mer. Jag fortsatte in i butiken och funderade lite mera över denna märkliga drivkraft inom oss.

Lite längre in i butiken satt två eleganta varelser och pratade. Det verkade som om den ena försökte övertyga den andra att köpa något. Personen som blev övertalad hade spetsiga höga skor i färgat läder som satt slickade kring hennes fötter. En mossgrön kappa föll ner längsmed kroppen och mötte den röda soffan i en skarp kontrast. Jag tittade upp och mötte hennes blick som var svår att utläsa. Huden i hennes ansikte låg utspänd och hennes lätt vågiga läppar gav ett forskande uttryck. Jag såg hur hennes blick vandrade över min kropp istället. Det fick mig att vakna upp ur mitt vakuum och inse att jag också var en del av rummet. Min osynlighetskappa fanns bara i min fantasi.

Jag slog mig ned i en fåtölj och såg samtidigt min vän lite längre bort bland tygerna. Hon verkade leta efter något speciellt mönster och fick hjälp av personalen att leta i djungeln av tyger som hängde ner från taket. Medan de var ute på sin jakt lät jag min blick vandra över trycken på städer som Paris och New York och mina egna minnen av städerna rann igenom mig som en flod. Jag tänkte tillbaka på de förväntningar jag hade innan jag fick uppleva platserna. Avståndet mellan drömmen och staden. Jag funderade på om städerna får sin magiska charm för att de har absorberats av så mycket längtan och förväntan innan resan, eller just för att de, i sig själva, är magiska städer där förväntningar möts och uppfylls men också krossas och försvinner? Förmodligen både och. Spänningen mellan drömmen och staden var helt klart närvarande, och jag tänkte att skaparen bakom tyget måste känt likadant, annars skulle man lika gärna ha kunnat tryckt upp en bild på Motala.

Min vän kom fram till mig med en uppgiven blick och drog mig tillbaka från min tankeström. Hennes mönster fanns tydligen inte tillgängligt. Jag mötte henne med samma blick och tyckte lite synd om henne. Tillsammans gick vi ut och lämnade butikens alla erbjudanden bakom oss.

Vi insåg att vi hade börjat bli lite hungriga och började därför vallfärda mot Östermalmstorg bästa sushi, YUME, som erbjuder perfekta smakkombinationer i en aning för stora bitar. Ett måste för den som fortfarande äter fisk och inte riktigt velat acceptera vad mikroplaster gör mot ens kropp och allt annat levande runt omkring.

Med de vackra sushibitarna, slog vi oss ner på en bänk i Berzelii park vid Kungsträdgickden. Bakom oss sprutade Berns salonger ut musik och uppklätt folk vandrade förbi. Vi småpratade lite om hur det skulle vara att bli rik; om det skulle vara kul och vad som skulle hända med ens tid…

När vi tillfredsställt vår hunger insåg vi hur trötta vi var och drog oss till att vila. Vi kramades och sa hejdå. Sedan gick vi åt varsitt håll:

jag gick och log för jag insåg att jag aldrig kommer få nog...

 
 
 
 

Liknande inlägg

Till top