Veckans vardagskrönika: Den hänsynslösa diktatorn inom oss

Veckans vardagskrönika / Diktator, Drömmar, krav / Permalink / 0

Det verkar som om många av oss har en liten diktator inom sig. En hänsynslös röst som behandlar oss som om vi inte vore vatten värda. Så fort vi tar ett felsteg eller sätter oss ned för att hämta andan, ryter rösten ifrån. ”Du är fan sämst!”, ”Bättre kan du!”, ”Arbeta hårdare!”, ”Alla andra presterar ju bättre dig!”. Och kraven som ställs är omänskliga; uppnår vi inte perfektion duger vi inte. Ens omständigheter har inte någon betydelse; rösten skiter fullständigt i om man är utmattad, rädd, osäker, okunnig, eller vad det kan vara som gör att man inte lyckas prestera på topp. Men det värsta är att rösten har dikterat under så lång tid att vi inte längre märker av den. Vi tar den för en självklarhet. Dag in och dag ut, lever vi våra liv med den i bakhuvudet. Misslyckas vi med en tenta är vi sämst. Tar en relation slut är vi sämst. Får vi sparken är vi sämst. Blir vi inte bjudna på en fest är vi sämst. Och blir vi väl blir bjudna på en fest men är lite för trötta för att vara supersociala, är vi sämst. Har vi gått upp några hekton, är vi sämst. Har vi gått ner några hekton, är vi sämst. När vi faktiskt lyckas lyda rösten och prestera på ”topp”, är den bästa responsen vi kan få, ett litet hummande, men oftast lyckas rösten ändå hitta något sätt att kritisera oss på. ”Det här var ett undantag, nästa gång misslyckas du ska du se!”.

                      Är den här rösten ett oundvikligt faktum, en del av vår natur, eller är den en parasit som tagit över vårt medvetande? På ett sätt är det naturligt att ställa höga krav på sig själv. Vi kastas in i den här världen mot vår vilja och för att överleva och bli självständiga måste vi lära oss att klara av en mängd olika utmaningar. Vi ska ta sig igenom 10 år i grundskolan, tre gymnasieår och kanske ett ytterligare ett par på universitet. Därefter ska vi hantera ett långt arbetsliv som kommer att pågå ända fram tills pensionen. Vid sidan av det ska vi fungera socialt; vi ska skaffa djupa vänskapsrelationer, hitta den stora kärleken, bilda en familj och samtidigt fungera med arbetskollegor och andra människor i ens periferi. Och som om inte det vore nog, ska vi skapa en fungerande fritid med givande intressen, hitta en livsåskådning, förstå oss själva och storstäda varje söndag. Att livets premisser är allt annat än lätthanterliga, är ganska uppenbart. Och för att kunna hantera dessa utmaningar måste vi ställa vissa krav på oss själva, annars klarar vi inte av det.

                      Men vår självbevarelsedrift är inte så primitiv. Att överleva handlar inte om att finnas till så länge som möjligt och mekaniskt utföra de krav vår överlevnad ställer på oss. Att överleva för oss handlar om att leva. Vi människor är meningsskapande varelser som ställer vårt livs innehåll framför dess fysiska form. Eller enklare formulerat; vi lever för att känna glädje och kärlek. Att skaffa sig en utbildning och jobb eller bygga upp vänskapsrelationer och familj, är inte påtvingade måsten vi utför mot vår vilja, utan drömmar vi strävar efter att uppnå eftersom de fyller ut våra liv med innebörd.

                      Så man kan säga att vi lever för att fylla våra liv med mening och detta gör vi genom att skapa olika livsmål vi strävar emot. Och för att uppnå dem ställer vi vissa krav på oss själva som hjälper oss att inte ge upp våra ansträngningar. Men mitt i denna meningsskapande process, finns så ofta en hänsynslös diktator till röst som behandlar oss som om vi inte vore värda någonting. Hur går detta ihop? Det gör det inte. Som sagt är krav en nödvändighet för att uppnå våra mål, men dessa måste vara anpassade till de resurser vi har och framförallt måste det finnas en öppenhet inför att alla krav man ställer på sig själv inte kommer att gå att genomföra. Vi måste tillåta oss själva att misslyckas. För om vi inte gör det hotar det hela kärnan i vår livsprocess, meningen. Det handlar helt enkelt om vilken attityd vi har till oss själva. Den diktatoriska rösten inom ser oss inte som meningsskapande varelser, utan som värdelösa ting att utnyttja till det yttersta. Och när vi vant oss med rösten och den blivit en självklarhet, kommer denna attityd smitta av sig på de drömmar och mål vi har. Successivt kommer den mening som ligger insprängd i dessa mål, att förtvina och i slutändan kommer dessa drömmar bara vara tomma skal av tröttsamma måsten. Allt kommer att kännas meningslöst; studier, arbete, intressen, vänner, familj.

                      Så på frågan om denna röst är naturlig, är svaret ett definitivt nej. Det är en parasiterande attityd som långsamt odlas inom oss och tillslut får skrämmande proportioner. Den bryter ner kärnan i oss och lämnar kvar utmattade och uppgivna skal till människor.

                      Och det läskiga är att nästan alla av oss bär på denna parasit. För vissa har den växt sig större än för andra, men de flesta bär på den. Eftersom många burit på den under lång tid, är de inte heller de flesta medvetna om den. Och när man väl lägger märke till rösten, tar man den för något naturligt snarare än något parasiterande.

                      Men genom att uppmärksamma rösten och att just se den för något sjukligt och nedbrytande inom oss, kan vi ta steg mot att skapa en mer kärleksfull attityd till oss själva. Vi behöver inte lyssna till den när den poppar upp i medvetandet. Istället kan vi börja att vara mer snälla och accepterande mot oss själva. Markera att det är okej att inte prestera på topp hela tiden; att det är okej att misslyckas. Att man förtjänar kärlek från sig själv, oavsett ens prestationer. Först då slutar livets utmaningar vara tomma måsten och blir istället meningsfulla mål.

 
 
 

                       

Liknande inlägg

Till top