Veckans vardagskrönika: Skruva upp volymen en aning

Veckans vardagskrönika / Permalink / 0

Det är helt otroligt, tänker jag. Framför mig har jag ett klipp på en äldre välvårdad man i kostym. Skägget är kort klippt och håret kammat åt sidan. Kavajen ser ut att vara av finaste märke och mot den vita skjortan bryter en blårutig slips stiligt av. Någon håller upp en spegel framför mannen. Först ser han förvirrad ut som om spegelbilden visade någon annan, sedan när han inser att det är han själv, börjar han gråta. När han ler visar han upp fyra framtänder, resten saknas. Då påminns jag om att han är hemlös, och jag börjar själv gråta.

                      Efter klippet söker jag på ”Homeless makeover” på Youtube och sitter i ytterligare 45 minuter och tittar på likande klipp. Till en början reagerar jag som tidigare; varje gång jag får se de hemlösa förvandlas, känner jag hur gråten bubblar upp inom mig. Men efter ett tag börjar gråten ersättas av en besk bismak. Något känns fel. Hur kommer det sig att jag börjar gråta först efter förvandlingen? Snart förstår jag vad det beror på. Den smärta och utsatthet den hemlösa bär inom sig, först blir synlig för mig när han träder in i den ”vanliga” människans skepnad med ett välvårdat yttre. Först då verkar jag kunna relatera; först då återfår han sin mänsklighet.

Nu gråter jag inte längre av klippen. Istället känner jag mig lätt äcklad. För självklart förstår jag att han, trots sitt ovårdade hår och skägg, dåliga hygien och otvättade kläder, äger en mänsklighet, men det är som om jag blivit blind inför den. I alla fall emotionellt bind. Och jag tycks inte vara ensam, alla dessa klipp har miljoner med visningar.

                      Denna blindhet existerar inte bara på nätet utan också i vardagliga situationer. Varje gång jag ser ett gäng alkoholister sitta på någon parkbänk i Tantolunden, en rumänsk tiggare sitta på tom ölback utanför Gullmarsplans tunnelbaneingång, en missbrukare sitta med uppspärrade ögon på ett trappsteg vid Plattan, är det som om jag stänger av mitt empatiska system och lämnas kvar med ett intellektuellt noterande att personen har det svårt. Ett lika känslolöst noterande som när jag öppnar kalendern och inser att det är den 4 oktober eller som när jag lägger märke till att en av gafflarna i diskmaskinen inte blivit ren och behöver diskas en gång till.

                      Det skrämmer mig. För samma slags reduceringsprocess förekommer under alla former av förtryck, alltifrån mobbning till religiös och politisk förföljelse. Nazisten skulle inte kunna bränna upp flyktingboenden, översittaren skulle inte kunna egga en annan elev och skrika öknamn efter denna och alla Flashback-troll skulle inte kunna likna muslimer vid avfall eller råttor, om de alla inte lyckats klippa de empatiska banden och avhumanisera deras offer.

                      Men, hör jag mig själv flika in, det är ju omöjligt att kunna relatera till all världens smärta. Skulle man göra det, skulle man ju gå under. Man måste kunna stänga av för att orka med sitt eget liv. Tyvärr skulle det skulle betyda att samma process som också bidrar till förtryck, inte går att förändra.

 Men tänk om den empatiska apparaten inom oss inte består av ett av- och på-läge, utan snarare fungerar som en volymknapp som man kan justera beroende på vilken ljudnivå man orkar lyssna till. I sådana fall skulle man kunna anpassa sin medkänsla efter hur mycket man orkar att ta in, utan att helt behöva stänga av apparaten.

                      Jag bestämmer mig för att testa tanken och slår på ett annat make-over-klipp. Istället för att se hela förvandlingen, pausar jag i början av klippet när den hemlösa står framför kameran i sin vanliga skepnad. På skärmen tittar tandlös kvinna med brunt fettigt hår in, i kameran. En solblekt regnrock täcker en sliten tröja med den amerikanska flaggan som tryck. Flaggans annars tydliga färger, liknar snarare olika nyanser av brunt. Jag möter hennes blick och försöker att skruva upp min empatiska volymknapp. Först händer ingenting, systemet är avstängd, men så börjar jag sakta märka hur någonting ökar i styrka inom mig. Jag börjar inte gråta som tidigare, men oberörd är jag inte. Och framförallt dukar jag inte under av smärta. Med andra ord behöver man alltså inte hulka av sorg för att känna utsattas personers mänsklighet, det räcker med att skruva upp volymen en aning. Testa själva om det går att höja volymen några decibel, förhoppningsvis blir ni positivt överraskade!

 

Liknande inlägg

Till top