Veckans gästkrönikör: August Erséus "Inget ljus utan mörker"

Veckans gästkrönika / veckans gästkrönikör / Permalink / 1

Så tycks mörkret återigen ha tagit världen i besittning. Än är det förvisso inte obönhörligt - än orkar ljuset ibland slå tillbaka med en eller annan enstaka strålande höstdag - men mörkret är här för att stanna och det är lika ovälkommet som väntat.

Kunde inte ljuset fått bestå?

Kunde inte känslorna fått fortsätta spira, kort som stunden vi har här ändå är? Vi som är unga nu och inte sen: gröna knoppar i våra livs crescendon - sprickfärdiga av iver, törstiga efter kärlek! Kunde vi inte fått några långa sommarnätter till?

Några är vi som i dryga två månader försökt börja kalla Uppsala hemma. Det är en svår omställning. Friktionen var lägre i början, innan oktobernätterna svepte in tillvaron i sorgeskrud; la locket på för allt som nyss sprudlade och kvävde de sista av sensommarens glödande känslor. Hålrummet som skapades fylldes snabbt av det gamla goda själsliga mörkret. Tankarna. Tvivlet.

Jag står vid Fyrisån. Det duggregnar. Timmen är sen och promillehalten hög. Trasslar ut Iphonehörlurarna. Istappar till fingrar. Måste ha musik för att kunna möta natten. Jag börjar gå; i ett av kvällens mindre rationella ögonblick lämnades cykeln hemma. Borde köpa en varmare jacka.

Kylan och mörkret – eviga vapendragare. Tillsammans kryper de närmare, likt hyenor med blodvittring.

Så stannar jag till.

Ser gatlyktans sken avspeglas i rännstenen och inser att det, trots allt, är först i mörkret ljusen träder fram. Att varje gatlykta, varje liten LED-diod på cyklarna jag möter, var och en i sig finns till för en specifik anledning. Upplysta hyresrättsfönster, bländande strålkastare på en buss mot Gottsunda - alla är de delaktiga i samma trotsiga demonstration mot mörkret; lysande manifestationer av den ohejdbara kraft som är liv.

Och jag går långsamt hem; ökenkängor mot våt kullersten genom staden jag börjat göra till min.

The night kept coming
Really nothing I could do
Eyes with a fire, unquenched, by peace,

sjunger rösten i hörlurarna och jag går:

sakta och saktmodigt, gatan fram mot den tid ljuset vänder åter.

För inget består, inte ens mörkret. Och under en flyktig sekund vilar jag i vetskapen om att även om jag må känna mig ensam och bortkommen i en ny stad, en ny tillvaro, är det många med mig och att vi får ta det tillsammans.

En mörk natt i taget.

 
 

Veckans vardagskrönika: De sociala mediernas tvångströja

Veckans vardagskrönika / Sociala medier / Permalink / 2

Jag sitter i soffan och bläddrar igenom flödet på Instagram. Det har varit en lång och tråkig dag. På telefonen möts jag av glada poserande ansikten; folk som är på gymmet, äter lyxiga måltider eller håller upp sina färgglada drinkar mot kameran. Jag kan inte låta bli att känna avsky.

Runt om mig sprider sig kaoset ut; en halvt uppäten skål med nudlar, några godispapper, ett par otvättade mjukisbyxor och fyra kaffekoppar där de sista slattarna kaffe torkat in och lämnat kvar svarta ränder i botten. Jag bläddrar ner ytterligare en gång i flödet och möts av två solbrända ben som står i skarp kontrast mot den kritvita sanden under. ”Underbara Sri Lanka!” står det skrivet under bilden, följts av ett tiotal smileys jag inte visste fanns.

Jag släcker ner telefonen och kastar den mot andra sidan soffan där den landar på ett Snickers-papper som prasslar till.

Jag tänker att det pågår en slags skönhetstävling på de sociala medierna, där den som lyckas framställa sig själv som lyckligast vinner. En Carpe Diem-hets som får mig att tänka tillbaka på högstadiet när man spelade fotboll mot planket och en halvmåne skrikande 14-åringar stod runt om och hejade på. Varje gång något lag gjorde mål, hördes ett bröl från sidan, som ibland övergick i falsett då någon som just kommit in i målbrottet, tog i lite för mycket. Likadant känns det, när någon publicerar den perfekta bilden på det perfekta livet och folk trycker sig trötta på gilla-knappen, skriver dolt avundsjuka kommentarer och sedan själva försöker publicera en ännu lyckligare bild.

Inte någonstans dyker det upp en bild på en trött, likgiltig person som sitter med dålig hållning i sin soffa omringad av disk, smutsiga kläder och godispapper. Jag frågar mig själv om det är jag som lever ett mindre lyckligt liv än alla andra eller om även de kan falla ihop i sina soffor och inte orka hålla smilgroparna uppe.

Självklart mår också andra dåligt, tänker jag, men varför visar de det inte? Jag blir lite irriterad men så kommer jag att tänka på min egen Instagram-profil. Jag går in på den och håller tummarna för att jag ska hitta åtminstone ett inlägg där jag ser lite deppig ut, men det jag möts av är en exakt kopia på Instagram-flödet; en ström av bilder på mig där jag visar hur bra tillvaron är. Och jag ser framför mig hur andra suttit hemma i sina soffor efter dåliga dagar, sett mina bilder poppa upp och känt sig ännu tröttare. Jag skäms en aning. Som tur är kan jag trösta mig med halvsmält ruta mintchoklad som legat kvar på ett fat sedan kvällen innan.

Ska vi fortsätta hålla på så här, tänker jag, måla upp skimrande utsidor som vi sedan jämför våra lite rostigare insidor med? Det är ju för fan inte hälsosamt!

Jag bestämmer mig för att bryta av flödet med en bild på mig själv i soffan, tagen från den sämsta vinkeln med smutskläderna, disken och godispapprena som bakgrund. Ljuset från blixten får mitt ansikte att se extra slitet ut. Just när jag ska klicka på ”publicera” fryser jag till. Tänk om de tror att jag är en deppig jävel. Fan också.

Jag klickar snabbt bort bilden och lägger ifrån mig mobilen. Puh det var nära, tänker jag och tar en till ruta choklad, återigen lika fastspänd i de sociala medierna tvångströja.

 

SKRIV GÄRNA VAD DU TYCKTE OM KRÖNIKAN NEDAN OCH GLÖM INTE ATT GILLA OCH DELA OM DU TYCKTE OM DEN!

 
 
 

Liknande inlägg

Till top