Veckans gästkrönikör: August Erséus "Inget ljus utan mörker"

Veckans gästkrönika / veckans gästkrönikör / Permalink / 1

Så tycks mörkret återigen ha tagit världen i besittning. Än är det förvisso inte obönhörligt - än orkar ljuset ibland slå tillbaka med en eller annan enstaka strålande höstdag - men mörkret är här för att stanna och det är lika ovälkommet som väntat.

Kunde inte ljuset fått bestå?

Kunde inte känslorna fått fortsätta spira, kort som stunden vi har här ändå är? Vi som är unga nu och inte sen: gröna knoppar i våra livs crescendon - sprickfärdiga av iver, törstiga efter kärlek! Kunde vi inte fått några långa sommarnätter till?

Några är vi som i dryga två månader försökt börja kalla Uppsala hemma. Det är en svår omställning. Friktionen var lägre i början, innan oktobernätterna svepte in tillvaron i sorgeskrud; la locket på för allt som nyss sprudlade och kvävde de sista av sensommarens glödande känslor. Hålrummet som skapades fylldes snabbt av det gamla goda själsliga mörkret. Tankarna. Tvivlet.

Jag står vid Fyrisån. Det duggregnar. Timmen är sen och promillehalten hög. Trasslar ut Iphonehörlurarna. Istappar till fingrar. Måste ha musik för att kunna möta natten. Jag börjar gå; i ett av kvällens mindre rationella ögonblick lämnades cykeln hemma. Borde köpa en varmare jacka.

Kylan och mörkret – eviga vapendragare. Tillsammans kryper de närmare, likt hyenor med blodvittring.

Så stannar jag till.

Ser gatlyktans sken avspeglas i rännstenen och inser att det, trots allt, är först i mörkret ljusen träder fram. Att varje gatlykta, varje liten LED-diod på cyklarna jag möter, var och en i sig finns till för en specifik anledning. Upplysta hyresrättsfönster, bländande strålkastare på en buss mot Gottsunda - alla är de delaktiga i samma trotsiga demonstration mot mörkret; lysande manifestationer av den ohejdbara kraft som är liv.

Och jag går långsamt hem; ökenkängor mot våt kullersten genom staden jag börjat göra till min.

The night kept coming
Really nothing I could do
Eyes with a fire, unquenched, by peace,

sjunger rösten i hörlurarna och jag går:

sakta och saktmodigt, gatan fram mot den tid ljuset vänder åter.

För inget består, inte ens mörkret. Och under en flyktig sekund vilar jag i vetskapen om att även om jag må känna mig ensam och bortkommen i en ny stad, en ny tillvaro, är det många med mig och att vi får ta det tillsammans.

En mörk natt i taget.

 
 
#1 - - Josefine Lycksell :

Hej läste din kommentar på Linns blogg och jag skriver lite skulle va kul att komma in kontakt! Maila mig på josefinelyck@hotmail.com

Liknande inlägg

Till top