Veckans vardagskrönika: De sociala mediernas tvångströja

Veckans vardagskrönika / Sociala medier / Permalink / 2

Jag sitter i soffan och bläddrar igenom flödet på Instagram. Det har varit en lång och tråkig dag. På telefonen möts jag av glada poserande ansikten; folk som är på gymmet, äter lyxiga måltider eller håller upp sina färgglada drinkar mot kameran. Jag kan inte låta bli att känna avsky.

Runt om mig sprider sig kaoset ut; en halvt uppäten skål med nudlar, några godispapper, ett par otvättade mjukisbyxor och fyra kaffekoppar där de sista slattarna kaffe torkat in och lämnat kvar svarta ränder i botten. Jag bläddrar ner ytterligare en gång i flödet och möts av två solbrända ben som står i skarp kontrast mot den kritvita sanden under. ”Underbara Sri Lanka!” står det skrivet under bilden, följts av ett tiotal smileys jag inte visste fanns.

Jag släcker ner telefonen och kastar den mot andra sidan soffan där den landar på ett Snickers-papper som prasslar till.

Jag tänker att det pågår en slags skönhetstävling på de sociala medierna, där den som lyckas framställa sig själv som lyckligast vinner. En Carpe Diem-hets som får mig att tänka tillbaka på högstadiet när man spelade fotboll mot planket och en halvmåne skrikande 14-åringar stod runt om och hejade på. Varje gång något lag gjorde mål, hördes ett bröl från sidan, som ibland övergick i falsett då någon som just kommit in i målbrottet, tog i lite för mycket. Likadant känns det, när någon publicerar den perfekta bilden på det perfekta livet och folk trycker sig trötta på gilla-knappen, skriver dolt avundsjuka kommentarer och sedan själva försöker publicera en ännu lyckligare bild.

Inte någonstans dyker det upp en bild på en trött, likgiltig person som sitter med dålig hållning i sin soffa omringad av disk, smutsiga kläder och godispapper. Jag frågar mig själv om det är jag som lever ett mindre lyckligt liv än alla andra eller om även de kan falla ihop i sina soffor och inte orka hålla smilgroparna uppe.

Självklart mår också andra dåligt, tänker jag, men varför visar de det inte? Jag blir lite irriterad men så kommer jag att tänka på min egen Instagram-profil. Jag går in på den och håller tummarna för att jag ska hitta åtminstone ett inlägg där jag ser lite deppig ut, men det jag möts av är en exakt kopia på Instagram-flödet; en ström av bilder på mig där jag visar hur bra tillvaron är. Och jag ser framför mig hur andra suttit hemma i sina soffor efter dåliga dagar, sett mina bilder poppa upp och känt sig ännu tröttare. Jag skäms en aning. Som tur är kan jag trösta mig med halvsmält ruta mintchoklad som legat kvar på ett fat sedan kvällen innan.

Ska vi fortsätta hålla på så här, tänker jag, måla upp skimrande utsidor som vi sedan jämför våra lite rostigare insidor med? Det är ju för fan inte hälsosamt!

Jag bestämmer mig för att bryta av flödet med en bild på mig själv i soffan, tagen från den sämsta vinkeln med smutskläderna, disken och godispapprena som bakgrund. Ljuset från blixten får mitt ansikte att se extra slitet ut. Just när jag ska klicka på ”publicera” fryser jag till. Tänk om de tror att jag är en deppig jävel. Fan också.

Jag klickar snabbt bort bilden och lägger ifrån mig mobilen. Puh det var nära, tänker jag och tar en till ruta choklad, återigen lika fastspänd i de sociala medierna tvångströja.

 

SKRIV GÄRNA VAD DU TYCKTE OM KRÖNIKAN NEDAN OCH GLÖM INTE ATT GILLA OCH DELA OM DU TYCKTE OM DEN!

 
 
 
#1 - - Hanna Karlsson:

Precis så där är det ju. Jag har svårt att publicera en bild som förfular flödet. Aldrig att jag skulle lägga upp något som visar mitt kaos. Det klipps omsorgsfullt bort. Tyvärr...

Svar: Jag tror att många känner igen sig i det. Frågan är varför det känns så svårt att visa den andra sidan av myntet. Varför tror du att det är så? :)
vardagskronikoren.blogg.se

#2 - - Hanna Karlsson:

Jag kan bara svara för mig själv och hur jag tänker. På instagram vill jag att det ska se fint ut. Visst kan jag lägga ut klipp som är lite mörka men just det där stökiga vill jag inte ha med. På bloggen däremot kan det däremot vara lite operfekt. På min header som jag har just nu är jag rufsig i håret till exempel. Charmigt, tycker jag.

Svar: Det låter som om du ändå har den förmågan att visa upp hur livet ser ut, från hela spektrat. Det är charmigt och framföra allt ärligt mot dig själv och andra. Jag tror att om man har lättare att acceptera för sig själv att livet inte bara är glamoröst, kan man lättare visa det för andra. Man accepterar att man är människa helt enkelt och visar indirekt för andra att även de får tillåtelse att vara mänskliga. :)
vardagskronikoren.blogg.se

Liknande inlägg

Till top