Tävlingsbidrag: Camilla Blomberg ”Sociala medier – ett ovärderligt verktyg för att hålla kontakt med vännerna”

Övriga bidrag / Vänskap / Permalink / 0

Jag träffar sjuksköterskor och läkare på sjukhuset oftare än mina vänner. Så har det tyvärr varit ända sedan jag var åtta år och insjuknade i barnreumatism. Idag är jag 23 år och sociala medier har blivit ett ovärderligt verktyg för att hålla kontakten med vännerna när jag inte kunnat eller orkat träffats på riktigt.

När jag flyttade hemifrån till en etta i centrala Sandviken var 19 år och skulle börja studera, hade jag ingen större glädje av studentlivet. Det kändes som om jag gick miste om en stor del av livet som pågick utanför min lägenhet, i alla fall av mina kurskamraters Facebookflöden att döma. Där cirkulerade statusuppdateringar om kärleksdrama blandat med tentamensångest. Själv kunde jag inte delta i studentlivet eftersom reumatismen förstörde mitt knä och jag blev tvungen att operera mig fem gånger för att ha en chans att lära mig gå igen. Samtidigt blev mina käkleder också mycket dåliga och jag blev tvungen att operera mig ytterligare fem gånger. Alla operationer medförde att jag ofta inte kom upp ur sängen. Jag kunde endast studera på distans och dagarna blev därför oerhört ensamma och långtråkiga. Jag saknade vännerna. Det kunde gå veckor utan att jag såg eller ens pratade med en annan människa. Ibland kom förstås vännerna och hälsade på hemma hos mig. Men även om jag ville och älskade att umgås med vännerna, så orkade jag inte jämt.

Det är inte lätt att vara sjuk och behöva opereras gång efter gång. Men sociala medier var det som gjorde det uthärdligt och till och med fick det att kännas lite bättre. Trots att jag låg hemma kunde jag mejla och skriva till mina vänner, delta i diskussioner i grupper på Facebook med andra unga med lika diagnos som mig och lära känna nya vänner via olika bloggar som delade samma intressen som mig. Helt plötsligt hade jag lärt känna vänner över hela Sverige. Sociala medier gav mig en känsla av gemenskap och samhörighet igen. En kurskamrat från skolan kunde skicka, när jag minst anade det, en selfie på Snapchat där hen testat en ny rolig filterfunktion. De fick mig alltid att skratta högt. Ibland behövs det inte mer än en bild som visas i åtta sekunder för att utplåna känslan av ensamhet.

Det är bekvämt att umgås på sociala medier som Facebook, Instagram, Snapchat, Kik, bloggar och andra medier. Det är så enkelt att skicka en bild, skriva någon textrad som ”Hej, hur mår du? Kram <3” och så har en visat omtanke. På sociala medier kan jag umgås med vännerna när helst på dygnet jag vill och orkar. Det är inte lika ansträngande som att sätta sig på en buss (efter att först kollat tidtabellen att bussen verkligen går) och träffa någon på riktigt. Men det innebär förstås också att det inte blir några skratt ihop, skapa nya minnen eller ge varandra en kram. En missar så mycket som textmeddelanden eller emojis aldrig någonsin kan ersätta, oavsett hur många en skickar.

När jag hade mina svåra operationer framför mig önskade jag att någon hade varit med mig på riktigt, någon som hade kunnat hålla mig i handen och inte via ett hologram på någon av de sociala mediernas plattformar. Elektronik är dessutom inte alltid tillåten på vissa avdelningar på sjukhuset och då bli ensamheten ofrånkomlig om telefon och datorn är avstängd. Men sociala medier är ett utmärkt komplement för den som är sjuk och inte orkar umgås med vännerna i verkliga livet jämt. För mig har de sociala medierna möjliggjort för mig att kunna ha en fortsatt kontakt med vännerna och att kunna skaffa nya vänner. Under en skruttig dag kan en cyberkram från en vän betyda väldigt mycket, om än den inte värmer på riktigt. Jag älskar i alla fall tanken på att vännernas kärleksfulla vänlighet kan färdas oändliga mil genom att bara trycka på "skicka"-knappen. Innan vi vet ordet av det plingar telefonen och allt som var sjukt, ledsamt och ensamt försvinner för en stund.

 

Liknande inlägg

Till top