Tävlingsbidrag: Tobias Haglund ”Allt han hade”

Övriga bidrag / Vänskap / Permalink / 0

Jocke somnade igen. Jag förklarade att han jobbat mycket på sistone men mina kollegor bara skrattade. ”Då hjälper det kanske inte att dricka tolv starköl!”
Småpikarna började redan under afterworken. Jockes byxor hade en snusring på bakfickan och mina kollegor bar kostymer. ”Jocke, du behövde inte ta på dig fin-brallorna.” Men Jocke bara skrattade. Inget biter på honom. Han är odödlig. Det är ändå lustigt hur Jocke kunde bli så annorlunda mig. Vi ville väl olika saker, antar jag. Men vi var oskiljaktiga som barn. Under jobbiga stunder bodde han hos oss och min pappa ringde socialen när Jockes pappa var jobbig. Jag vet inte vad som hände med det där och Jocke vill inte prata om det. Vi bara fortsatte som förr. Oskiljaktiga. Men ändå hoppade han av gymnasiet och jag pluggade vidare.

Vakten kom och väckte Jocke och även om Jocke kvicknade till och sa att han kan ta sig hem själv, följde jag med. En gång hade han vaknat upp på slutstationen utan mobil och det var ändå sent för mig.
Dagen efter skämtade kollegorna. ”Ha-ha… Den där Jocke dricker som ett gruvfyllo!”
Jag blev irriterad och under lunchen bad kollegan som betett sig värst om ursäkt. ”Jag vet hur det är. Jag har också en barndomskompis, vi gick i… vi gick i fyran tillsammans och han hade Sega. Så jag var kompis med honom därför. Jag sket väl i honom, jag ville spela Tv-spel… haha eller hur?”
Jag fyllde på kaffet och kollegan nickade. ”Mjo”, sa jag. ”Jockes föräldrar hade inte gott om pengar. Hans mamma fick rikskuponger från jobbet för att äta lunch. För att spara pengar fick Jocke och hans syskon rikskupongerna istället för veckopeng. Mamman åt rester hemifrån och så löste familjen det ekonomiskt under hela Jockes uppväxt. Han kunde ju inte som vi andra köpa godis och läsk. Han skäms än i dag och vill inte att jag berättar.”
Kollegan sa att han förstod. Jocke hade väl haft det tuffare än kollegan och nu var jag grinig. Det var nog bäst att undvika mig. Åtminstone under en period.

Jocke är en bra vän. En riktig vän. Han var speciell redan från början. Det fanns bara två höghus i området vi växte upp i, resten var villor. Mina klasskamrater och jag bodde i villor och vi hade alla egna rum. Min villa hade till och med två vardagsrum. Dessutom hade jag ett Lego-rum och min syster ett marsvin- och kaninrum. Vi hade en matsal, ett datorrum och en vinkällare. Ändå insisterade Jocke att HAN skulle bjuda mig på mat.
Vi gick på billiga restauranger och låtsades vara vuxna, trots att vi inte ens nått puberteten. Servitören spelade med, behandlade oss som vuxna och för en stund kunde vi låtsas vara andra. Jag tror inte Jocke tänker på det, men jag gör det ofta. De där rikskupongerna var allt han hade.
När jag var tolv önskade jag mig en Finlandskryssning med buffé för mig och Jocke. Vi åt allt vad vi orkade på buffén och mamma tog ett foto när vi gjorde grimaser. Sen smög vi in på kasinot utan att spela men vi kände oss tuffa. Tjugo år senare återskapade jag och Jocke bilden. Jag var inte lika blond längre och Jocke hade tappat håret. Då var jag tanig och nu är jag smårund, men annars ser det ut som att vi kvarstått. Som att vi kvarstår.

 

Liknande inlägg

Till top