Veckans vardagskrönika: Vad väntar vi på?

Veckans vardagskrönika / Permalink / 0
Kön på Hemköp har växt sig hela vägen bak till frysdisken. I väntan på att få betala börjar jag plötsligt fundera på om jag kanske ska gräva fram två panpizzor, mest för att skapa någon slags illusion av att den tid jag spenderar i kön inte ska ha varit förgäves. Jag sneglar ner mot matkorgen och låtsats förvånas över att den redan är överfull; jag försöker lura mig själv att jag på allvar trott mig vara i behov av två slappa skolmatspizzor. Ett spontanköp tycks vara vad som krävs för att undkomma den sanning som är att det enda jag just nu gör av min tid är att vänta.

Det är inte väntan i sig som tynger, några minuters stillsamhet kan tvärtom gynna många, istället slås jag av den stress som uppkommer då jag inser att istället för att vänta hade jag kunnat göra någonting betydande. Någonting jag värderar högre än frysmat. Men låt oss inte fastna där; all den stress som pryglar mitt psyke från den sekund jag ställer mig längst bak i kön upphör nämligen när kassabiträdet frågar om jag vill ha kvitto, då hon därmed ger mig tillstånd att avlägsna mig från butiken. Stressen av att behöva vänta är inte bunden till det svenska kösystemet; då hade det varit lättare att avfärda den här texten som hysteriskt trams, för nog får vi enas om att den här typen av väntan på föda är en privilegierad sådan.

För mig är istället väntan påfrestande då jag finner den ständigt närvarande; på ett lömskt vis står den och lurar, ständigt redo att bryta in för att dra ner på min ambitionsnivå. Väntan på tåget som aldrig kommer, väntan på ersättningsbussen som visar sig vara överfull. Mer väntan att vänta. När kommunaltrafiken väl börjar fungera leder den mig bara till en plats jag uppfattar som främmande och där jag spenderar åtta timmar på att stirra på klockan. Var det det här jag väntade på?

Väntan följer med mig hem. Väntan på att pastavattnet ska börja koka. Väntan på ett nytt avsnitt av den där bra serien. Väntan på helgen. Väntan på att någonting spektakulärt ska ske ur ingenting. Sedan finner jag mig liggandes i min säng, väntandes på att få somna. Som om vad än det är jag väntar på är många gånger mer sannolikt att inträffa efter en natts sömn. Den där väntan på morgondagen.

”Jag har medlemskort”, säger kvinnan längst fram i kön. Nåväl, från min position är det omöjligt att urskilja exakt vad hon säger, men vilka andra ord skulle kunna ha frambringat en sådan samstämmig suck som den som nyss letat sig genom hela kön bak till mig vid frysdisken. Mer väntan. Jag tolkar det som ett tecken och börjar rota bland pizzorna. Inte en sekund får gå förlorad.

TYCKER DU OM KRÖNIKAN? KOMMENTERA GÄRNA NEDAN ELLER DELA DEN VIDARE.

 

Veckans gästkrönikör: Miriam Karlsson "Vi som är tillräckligt mycket värda"

Veckans gästkrönika / Permalink / 0

Det plingar till i telefonen. Ett meddelande på facebook från en vän. ”S har fått avslag”. Mitt hjärta faller som en sten till marken. Han har fått avslag på uppehållstillstånd. Igen. För tredje gången.

Jag tänker inte skriva hans namn eftersom han inte vet att jag vet, han har ju skärmat av sig från verkligheten och det går inte riktigt få kontakt med honom. Det spelar ingen roll egentligen vem han är för hans berättelse liknar så många andras. S går första året på gymnasiet, teknikprogrammet har jag för mig, efter två år i Sverige. Alltså, på två år har han kompletterat sina kunskaper och lärt sig svenska språket och lyckats få betyg i de flesta ämnena, teoretiska som praktiska, utifrån samma kriterier som alla andra i den svenska skolan. Bright kid helt enkelt och jag är så imponerad av honom.

Nu har han fått avslag på sin asylansökan och två överklagan, trots att migrationsverket håller med om hans ålder, 17 år, vilket annars kan vara en anledning till avslag. Likt många av de som flydde för sina liv under 2015 så är han afghan men har levt som flykting i Iran. Han har alltså aldrig bott i Afghanistan. Många av de som har kommit hit är dessutom hazarer vilket kan vara en tillräcklig anledning för att bli dödad. Men nu ska han skickas ”hem” till Afghanistan.

Jag känner flera killar (majoriteten är killar men finns många tjejer också), allt från 11 år, som har fått bo med en svensk familj, fått svenska syskon och är som ett barn likt alla andra i familjen. Vissa har antingen tappat bort sin biologiska familj eller fått se dem dödas men de har vågat släppa in en ny. Som vi nu splittrar. Låt mig poängtera att det handlar om barn. Juridiskt, fysiskt och psykologiskt klassade som barn.

Jag vill egentligen rada upp allt som är skevt med detta och allt vi tar ifrån dem men det skulle ta evigheter. Alla får inte ens gå i skolan där. Det är krig och torka. Sveriges regeringen uttrycker att det råder omfattande brister i respekten för mänskliga rättigheter och skriver på sin hemsida att Afghanistan uppvisar ”bland de lägsta humanitära indikatorerna i världen”. Livet är så mycket bättre här med så mycket mer möjligheter, men de får bara vara här på nåder. Tills migrationsverket ändrar sig, eller under de två år av processer när de inte vet, innan de får avslag. Om man är en lyckligt lottad och får stanna, får temporärt uppehållstillstånd, har vi som land även kommunicerat tydligt ”slappna inte av, du sitter aldrig riktigt säker för du kommer få söka snart igen”.

Mitt hjärta blöder för S och alla de som sitter i samma situation. Hur kan vi göra detta? Är Sverige verkligen inte mer humant än såhär? Jag vill förändra, göra något, men istället står jag handfallen inför migrationsverkets beslut att förstöra deras liv. Skammen är stor över att ha varit med att skapa ett samhälle som har så skeva värderingar att alla människors liv inte är lika mycket värda. Jag försöker förstå hur Sverige tänker. Det går inte. Kanske kan jag inte se klart eftersom min blick är färgad av de sorgsna ögonen hos de som fått avslag, ångesten, rädslan, sömnsvårigheterna och desperationen.

Så låt mig bara gråta en stund i all min maktlöshet och försöka tömma ut lite av all frustration och sorg jag bär på, för det gör ont även för oss som blir kvar på svensk mark. Vi som, enligt Sverige, är tillräckligt mycket värda.

 

 

Liknande inlägg

Veckans gästkrönikör: Monika Chanovian "På jakt efter huvudrätter"

Veckans gästkrönika / Permalink / 0

Det sägs att barnbarnen är livets efterrätt. Vad det gäller undertecknad har jag hittills blivit belönad med en efterrätt. Däremot har livet belönat mig med fyra huvudrätter. Då borde jag vara nöjd och belåten kan det tyckas. Ja, om det nu vore fullt så enkelt.

Precis som föräldrar har krav på sina barn har även barn krav på föräldrar. Detta tycks gälla i hög grad när föräldrarna blir äldre. Har vi passerat femtio eller mer ska vi rätta mun efter matsäcken. Med andra ord ska vi leva det liv som barnen förväntar sig.

Vad förväntar sig då barnen? Det kan nog vara olika från familj till familj. En sak är dock säker. Du får inte sticka ut. Inte på något sätt. Som mormor eller farmor ska du hålla dig hemma. Inte ge dig ut på äventyr. Absolut inte hitta en ny man när du närmar dig sextio. Om det nu skulle vara nödvändigt bör det vara en snäll farbror. Helst med nordiskt ursprung. Inte en yngre man från mer exotiska trakter av världen. Så ser förväntningarna ut på oss kvinnor när vi blir äldre. Är det inte dags att förändra det?

Alltså sticker jag ut så det slår gnistor om det. Enligt vissa i min omgivning är det ett tecken på att jag inte följer strömmen. Jag går min egen väg. En av mina kollegor kallar mig för normbrytare. I positiv anda vill säga. Andra kallar mig äventyrlig.   Själv tycker jag att jag är rätt normal. Det är så här jag vill leva mitt liv. Det är väl ändå en mänsklig rättighet att få vara glad och nöjd över livet. Att kunna se möjligheterna trots att jag passerat medelåldern och närmar mig pensionsåldern. Det är väl ett friskhetstecken om något? Att vilja leva.

Det är oerhört glädjande att så många vill mig att jag ska leva ett innehållsrikt liv. Varför vill då inte vissa av mina huvudrätter det? Det borde väl vara något positivt att deras förrätt mår bra och njuter de sista ljuva åren. Tydligen inte. Själv har jag aldrig lagt mig i vem de valt till partner. Jag har respekterat deras val. Jag har åtminstone gjort klart för en av mina huvudrätter att det inte är fult att vara passionerad. Det där med att följa sitt hjärta klargjorde jag väldigt tydligt när det begav sig.  Till vilken nytta kan jag tycka flera år senare.

Vad tjänar det till att vara långsint? Det kan jag då rakt inte förstå. Det är definitivt inte något jag eftersträvar. Det klär då rakt inte mig. Som jag ser det, behöver de inte älska allt jag gör. De kan dock kosta på sig att respektera de val jag gör. Det är ju inte så att vi blir livegna med automatik bara för att vi blir äldre. Har jag råkat ut för någon typ av åldersdiskriminering?  Får inte jag precis som de unga ha rätten att bli kär. Leva livet och må bra. Jag har sagt det förr. Jag säger det igen. Min tid är nu. Den här förrätten vill njuta av livets goda. 

Min förhoppning är några av mina huvudrätter ska vakna till sans. Göra skäl för namnet. Huvudrätten ska väl balansera både förrätten och efterrätten?  Det tror jag och det är just det jag hoppas på 2018.

 
Till top