Veckans vardagskrönika: Vad väntar vi på?

Veckans vardagskrönika / Permalink / 0
Kön på Hemköp har växt sig hela vägen bak till frysdisken. I väntan på att få betala börjar jag plötsligt fundera på om jag kanske ska gräva fram två panpizzor, mest för att skapa någon slags illusion av att den tid jag spenderar i kön inte ska ha varit förgäves. Jag sneglar ner mot matkorgen och låtsats förvånas över att den redan är överfull; jag försöker lura mig själv att jag på allvar trott mig vara i behov av två slappa skolmatspizzor. Ett spontanköp tycks vara vad som krävs för att undkomma den sanning som är att det enda jag just nu gör av min tid är att vänta.

Det är inte väntan i sig som tynger, några minuters stillsamhet kan tvärtom gynna många, istället slås jag av den stress som uppkommer då jag inser att istället för att vänta hade jag kunnat göra någonting betydande. Någonting jag värderar högre än frysmat. Men låt oss inte fastna där; all den stress som pryglar mitt psyke från den sekund jag ställer mig längst bak i kön upphör nämligen när kassabiträdet frågar om jag vill ha kvitto, då hon därmed ger mig tillstånd att avlägsna mig från butiken. Stressen av att behöva vänta är inte bunden till det svenska kösystemet; då hade det varit lättare att avfärda den här texten som hysteriskt trams, för nog får vi enas om att den här typen av väntan på föda är en privilegierad sådan.

För mig är istället väntan påfrestande då jag finner den ständigt närvarande; på ett lömskt vis står den och lurar, ständigt redo att bryta in för att dra ner på min ambitionsnivå. Väntan på tåget som aldrig kommer, väntan på ersättningsbussen som visar sig vara överfull. Mer väntan att vänta. När kommunaltrafiken väl börjar fungera leder den mig bara till en plats jag uppfattar som främmande och där jag spenderar åtta timmar på att stirra på klockan. Var det det här jag väntade på?

Väntan följer med mig hem. Väntan på att pastavattnet ska börja koka. Väntan på ett nytt avsnitt av den där bra serien. Väntan på helgen. Väntan på att någonting spektakulärt ska ske ur ingenting. Sedan finner jag mig liggandes i min säng, väntandes på att få somna. Som om vad än det är jag väntar på är många gånger mer sannolikt att inträffa efter en natts sömn. Den där väntan på morgondagen.

”Jag har medlemskort”, säger kvinnan längst fram i kön. Nåväl, från min position är det omöjligt att urskilja exakt vad hon säger, men vilka andra ord skulle kunna ha frambringat en sådan samstämmig suck som den som nyss letat sig genom hela kön bak till mig vid frysdisken. Mer väntan. Jag tolkar det som ett tecken och börjar rota bland pizzorna. Inte en sekund får gå förlorad.

TYCKER DU OM KRÖNIKAN? KOMMENTERA GÄRNA NEDAN ELLER DELA DEN VIDARE.

 

Liknande inlägg

Till top