Tävlingsbidrag: Tobias Haglund ”Allt han hade”

Övriga bidrag / Vänskap / Permalink / 0

Jocke somnade igen. Jag förklarade att han jobbat mycket på sistone men mina kollegor bara skrattade. ”Då hjälper det kanske inte att dricka tolv starköl!”
Småpikarna började redan under afterworken. Jockes byxor hade en snusring på bakfickan och mina kollegor bar kostymer. ”Jocke, du behövde inte ta på dig fin-brallorna.” Men Jocke bara skrattade. Inget biter på honom. Han är odödlig. Det är ändå lustigt hur Jocke kunde bli så annorlunda mig. Vi ville väl olika saker, antar jag. Men vi var oskiljaktiga som barn. Under jobbiga stunder bodde han hos oss och min pappa ringde socialen när Jockes pappa var jobbig. Jag vet inte vad som hände med det där och Jocke vill inte prata om det. Vi bara fortsatte som förr. Oskiljaktiga. Men ändå hoppade han av gymnasiet och jag pluggade vidare.

Vakten kom och väckte Jocke och även om Jocke kvicknade till och sa att han kan ta sig hem själv, följde jag med. En gång hade han vaknat upp på slutstationen utan mobil och det var ändå sent för mig.
Dagen efter skämtade kollegorna. ”Ha-ha… Den där Jocke dricker som ett gruvfyllo!”
Jag blev irriterad och under lunchen bad kollegan som betett sig värst om ursäkt. ”Jag vet hur det är. Jag har också en barndomskompis, vi gick i… vi gick i fyran tillsammans och han hade Sega. Så jag var kompis med honom därför. Jag sket väl i honom, jag ville spela Tv-spel… haha eller hur?”
Jag fyllde på kaffet och kollegan nickade. ”Mjo”, sa jag. ”Jockes föräldrar hade inte gott om pengar. Hans mamma fick rikskuponger från jobbet för att äta lunch. För att spara pengar fick Jocke och hans syskon rikskupongerna istället för veckopeng. Mamman åt rester hemifrån och så löste familjen det ekonomiskt under hela Jockes uppväxt. Han kunde ju inte som vi andra köpa godis och läsk. Han skäms än i dag och vill inte att jag berättar.”
Kollegan sa att han förstod. Jocke hade väl haft det tuffare än kollegan och nu var jag grinig. Det var nog bäst att undvika mig. Åtminstone under en period.

Jocke är en bra vän. En riktig vän. Han var speciell redan från början. Det fanns bara två höghus i området vi växte upp i, resten var villor. Mina klasskamrater och jag bodde i villor och vi hade alla egna rum. Min villa hade till och med två vardagsrum. Dessutom hade jag ett Lego-rum och min syster ett marsvin- och kaninrum. Vi hade en matsal, ett datorrum och en vinkällare. Ändå insisterade Jocke att HAN skulle bjuda mig på mat.
Vi gick på billiga restauranger och låtsades vara vuxna, trots att vi inte ens nått puberteten. Servitören spelade med, behandlade oss som vuxna och för en stund kunde vi låtsas vara andra. Jag tror inte Jocke tänker på det, men jag gör det ofta. De där rikskupongerna var allt han hade.
När jag var tolv önskade jag mig en Finlandskryssning med buffé för mig och Jocke. Vi åt allt vad vi orkade på buffén och mamma tog ett foto när vi gjorde grimaser. Sen smög vi in på kasinot utan att spela men vi kände oss tuffa. Tjugo år senare återskapade jag och Jocke bilden. Jag var inte lika blond längre och Jocke hade tappat håret. Då var jag tanig och nu är jag smårund, men annars ser det ut som att vi kvarstått. Som att vi kvarstår.

 

Tävlingsbidrag: Camilla Blomberg ”Sociala medier – ett ovärderligt verktyg för att hålla kontakt med vännerna”

Övriga bidrag / Vänskap / Permalink / 0

Jag träffar sjuksköterskor och läkare på sjukhuset oftare än mina vänner. Så har det tyvärr varit ända sedan jag var åtta år och insjuknade i barnreumatism. Idag är jag 23 år och sociala medier har blivit ett ovärderligt verktyg för att hålla kontakten med vännerna när jag inte kunnat eller orkat träffats på riktigt.

När jag flyttade hemifrån till en etta i centrala Sandviken var 19 år och skulle börja studera, hade jag ingen större glädje av studentlivet. Det kändes som om jag gick miste om en stor del av livet som pågick utanför min lägenhet, i alla fall av mina kurskamraters Facebookflöden att döma. Där cirkulerade statusuppdateringar om kärleksdrama blandat med tentamensångest. Själv kunde jag inte delta i studentlivet eftersom reumatismen förstörde mitt knä och jag blev tvungen att operera mig fem gånger för att ha en chans att lära mig gå igen. Samtidigt blev mina käkleder också mycket dåliga och jag blev tvungen att operera mig ytterligare fem gånger. Alla operationer medförde att jag ofta inte kom upp ur sängen. Jag kunde endast studera på distans och dagarna blev därför oerhört ensamma och långtråkiga. Jag saknade vännerna. Det kunde gå veckor utan att jag såg eller ens pratade med en annan människa. Ibland kom förstås vännerna och hälsade på hemma hos mig. Men även om jag ville och älskade att umgås med vännerna, så orkade jag inte jämt.

Det är inte lätt att vara sjuk och behöva opereras gång efter gång. Men sociala medier var det som gjorde det uthärdligt och till och med fick det att kännas lite bättre. Trots att jag låg hemma kunde jag mejla och skriva till mina vänner, delta i diskussioner i grupper på Facebook med andra unga med lika diagnos som mig och lära känna nya vänner via olika bloggar som delade samma intressen som mig. Helt plötsligt hade jag lärt känna vänner över hela Sverige. Sociala medier gav mig en känsla av gemenskap och samhörighet igen. En kurskamrat från skolan kunde skicka, när jag minst anade det, en selfie på Snapchat där hen testat en ny rolig filterfunktion. De fick mig alltid att skratta högt. Ibland behövs det inte mer än en bild som visas i åtta sekunder för att utplåna känslan av ensamhet.

Det är bekvämt att umgås på sociala medier som Facebook, Instagram, Snapchat, Kik, bloggar och andra medier. Det är så enkelt att skicka en bild, skriva någon textrad som ”Hej, hur mår du? Kram <3” och så har en visat omtanke. På sociala medier kan jag umgås med vännerna när helst på dygnet jag vill och orkar. Det är inte lika ansträngande som att sätta sig på en buss (efter att först kollat tidtabellen att bussen verkligen går) och träffa någon på riktigt. Men det innebär förstås också att det inte blir några skratt ihop, skapa nya minnen eller ge varandra en kram. En missar så mycket som textmeddelanden eller emojis aldrig någonsin kan ersätta, oavsett hur många en skickar.

När jag hade mina svåra operationer framför mig önskade jag att någon hade varit med mig på riktigt, någon som hade kunnat hålla mig i handen och inte via ett hologram på någon av de sociala mediernas plattformar. Elektronik är dessutom inte alltid tillåten på vissa avdelningar på sjukhuset och då bli ensamheten ofrånkomlig om telefon och datorn är avstängd. Men sociala medier är ett utmärkt komplement för den som är sjuk och inte orkar umgås med vännerna i verkliga livet jämt. För mig har de sociala medierna möjliggjort för mig att kunna ha en fortsatt kontakt med vännerna och att kunna skaffa nya vänner. Under en skruttig dag kan en cyberkram från en vän betyda väldigt mycket, om än den inte värmer på riktigt. Jag älskar i alla fall tanken på att vännernas kärleksfulla vänlighet kan färdas oändliga mil genom att bara trycka på "skicka"-knappen. Innan vi vet ordet av det plingar telefonen och allt som var sjukt, ledsamt och ensamt försvinner för en stund.

 

Liknande inlägg

Tävlingsbidrag: Yrja Bly ”Januarisol och brevlådor”

Övriga bidrag / Vänskap / Permalink / 0

Vänskap är som solen i januari. Den strålar trots kyla, regn och svårmod. För mig förknippas vänskap med ett snart förlegat sätt att umgås. Jag tänker på vykort med allahanda motiv, alltifrån hundar, katter och kyrkor till skojfriska citat. Jag tänker på långa brev till väninnan i Danmark. Ser henne framför mig där hon brygger en kanna med te, hur hon drar ut favoritstolen och slår sig ned för att avnjuta mitt sjutton sidor utförliga brev.

Vänskap är också minnen. Som minnet av att jag missade Cornelis Vreeswijks begravning på TV för att få tid till att skriva ett antal vänliga kort till arbetskamrater så de inte skulle glömma mig under min semester hemma hos mor i Småland. De hade inte glömt mig och dessutom tackade flera av dem, en efter en i varandras närvaro, för sitt kort och det hela blev till slut en smula pinsamt.
Det hände för mer än trettio år sedan och då var frimärken, glada dekaler, fina klistermärken, brevpapper av olika kvalitet och en skön penna i handen en viktig del av mitt liv. En ordentlig stol, ett bra bord och god belysning var också av vikt. Och då kunde ingenting gå fel kan det tyckas. Jodå, visst inträffade det missöden. Som den gången jag i tankspriddhet skrev mitt eget postnummer på vykortet istället för mors. Hon fick kortet med tiden men då hade vi talat med varandra via telefonledningen ett antal gånger.
Till mig kom ett vykort, med mitt namn helt riktigt men adressen var skriven sålunda ”Gula husen Gottsunda Uppsala”. Vid ett sådant tillfälle är det bra att vara gudabenådad med ovanliga för och efternamn. Hälsningen kom alltså fram och 
vänskapen höll.

Hur går det numera med mina vänskapsband? Korta sms. Knapphändiga meddelanden på Messenger. För all del, mina budskap i telefonens kontaktlista kan vara nog så långa. Dessutom, att skicka roliga, sorgliga, mysiga och talande dekaler är riktigt underhållande. Både för mig som sänder och för den som tar emot. Dock, se upp. Så kallade virus sprids snabbt som en löpeld så klicka inte på allt som kommer upp på telefonskärmen. På brevlådetiden var det andra virus som var problemet men aldrig att en förkylning kunde bli så svår att inte orken räckte till att vandra iväg med den skrivna brevskörden till en gul låda.
Och så var det den tidens telefon. Inte någon mobil men kanske en svart eller en grå stationär apparat, ägd av televerket. Med sifferskiva och lur. Luren gick bra att klämma in mellan örat och axeln. Inte särskilt bekvämt men vad gjorde det när hemligheter och banaliteter avverkades. Det blev många timmar med luren i handen eller mot axeln och telefonen följde med runt i hemmet tack vare en förlängningsdosa med extra lång sladd. Både strykningen av den rena tvätten och mellanmålet ordnades utan problem och samtalen flödade vidare. Nåja, det där med strykningen är jag inte riktigt säker på. Det låter farligt varmt.

Jag bor inte längre kvar där jag en gång i tiden träffade mina bästa vänner i livet. Faktum är att ingen av oss bor kvar i den fortfarande så beryktade delen av Uppsala. Och kontakten mellan oss är sporadisk, genom facebook för några och inte alls med andra. Och mitt eget avvikande från Uppsala har inte underlättat en djupare kontakt.
Facebook och andra sociala media ger en vision som är sporadisk och summarisk. En idealbild att vännerna är många och att vänskapen är hygglig. Kontaktnätet kan vara stort och det går snabbt att sända ut budskap men hur många människor nås av mina meddelanden. Vilka har läst och vad har de förstått. Det är lätt att trycka tummen upp för andras inlägg och det känns bra att få gillande för sitt eget men hur djupt har mitt inlägg gått in i de som läst. Kanske var det bara en flyktig iakttagelse av mina ord och tummen upp för att i nästa sekund glömmas bort.
Ett brev kan också glömmas bort. Kanske inte ens sprättas upp. Tystnaden av ett icke svarsbrev. Kom brevet någonsin fram. Vart tog mina ord vägen? Kanske hamnade mina tankar, känslor och hemligheter i orätta händer. Det finns ingen säkerhet med någonting. Inte ens i en direktkontakt, öga mot öga. Dock, ansikte mot ansikte är chanserna klart överlägsna att få förståelsen att bli maximal. Känslan i rummet, ljudet av rösterna, gesterna, dofterna, hudens skiftningar. Det är svårt att misstolka.
Verkliga möten i verkliga livet. Att få krama om varandra, känna värmen, få bjuda på något gott att äta. Många timmars samvaro. Känns det bra, då är det bra! Är vännen sann känns flera års tystnad som en givande period, inte som en avgrund.
Skicka kärlek via atmosfären. Skicka vänskap via luften. Rakt ut i rymden. Rakt ut i tomheten. Jag hör inte rösten. Jag saknar klangen och jag har aldrig installerat Skype. Ett brev, med ett lagligt dyrt frimärke på kuvertet tillsammans med en vackert ritad eller påklistrad bild. Ett kuvert som kan öppnas när som helst och skrivna ord som kan läsas om och om igen. Ett vykort kan få en grå dag bli skimrande som januarisolen. Och i den lysande solen blir jag mer och mer inspirerad att sätta mig vid mitt skrivbord och ta fram lådan med vykort och brevpapper.

Telefonen däremot får vara fri från samtal även i fortsättningen. Det roar mig inte längre att tala i timmar. Inte ens i några minuter och telefonen är varken grå eller svart och definitivt inte röd. Det är en guldfärgad mobil som jag sällan talar i men telefonen har mina vänner noterade och det är hög tid att åter knyta an vänskapsbanden.
Med vykort, med brevpapper och frimärket får kosta vad det vill. Nya tider med gamla vanor är här, förhoppningsvis för att stanna. Jag skriver redan i dag och hoppas att vännen som får försändelsen om några dagar, kanske redan i morgon, kommer att bli glad.

 
Till top