Veckans gästkrönikör: Anni Svensson "Att ge eller inte ge"

Veckans gästkrönika / Anni svensson / Permalink / 0
Jag känner en man som heter Nicolaj. Det gör nog du också. Eller i alla fall en man, eller en kvinna som är som Nicolaj. En tiggare.
 
En del ser Nicolaj, säger hej och lägger ibland en slant i hans bruna, skrynkliga pappersmugg. Andra vänder bort blicken, går snabbt förbi. Nästan som om han inte fanns.
 
Varje dag sitter Nicolaj på marken, på en bit kartong och en brunrutig pläd utanför en butik i närheten av där jag bor. Alla årets dagar. När vi andra sätter oss vid middagsbordet, kanske tar ett varmt bad eller kryper upp i soffan med tända ljus sitter Nicolaj kvar utanför butiken som stänger klockan tio på kvällen, alla dagar i veckan. Vi äter kanske snacks, dricker gott och somnar i en varm säng. Vad Nicolaj gör efter sina tolvtimmarspass har jag ännu inte frågat.
 
Vad är det som gör att några säger hej, ger en slant och vad är det som gör att andra inte vill se? Det här funderar jag en hel del på varje gång jag möter Nicolaj och förundras över hur det blivit så här. Det finns uppgifter om ligor och människor som skor sig på dessa människors utsatthet. Javisst, säkert är det så, men människan som sitter på marken mitt framför oss, är det inte en människa som behöver hjälp oavsett hur han eller hon hamnat där? Kan det vara så att han, eller hon påminner oss om något vi inte vill bli påminda om. Då borde vi kanske ställa oss frågan – varför? 
 
Han eller hon som sitter där på gatan har alltid ett namn, kanske familj. Oavsett så är det en människa. Och jag tänker att det måste vara svårt, outsägligt svårt och den sista utvägen för de som sitter där på knä med utsträckt hand. Ibland pratar jag med dessa människor (Google translate är ett utmärkt verktyg), frågar vad de heter, försöker hjälpa till på de enda sätt jag kan, genom att prata och skänka en mindre slant, frukt eller mat som jag kan avvara. Varför ska vi inte hjälpa en människa i nöd om vi kan och har möjlighet? Oavsett hur det egentligen är med de där ligorna då som det pratas om. Ja, kanske hamnar en del i fel ficka, och det är något som behöver lösas, men människorna som sitter på gatan behöver akut hjälp. Nu.
 
Det kommer ta tid att förändra levnadsvillkoren för hundratusentals fattiga människor. Många av oss i det här landet har det bättre än miljontals människor på den här planeten. Det ger flera av oss möjlighet att hjälpa en annan människa som befinner sig på absoluta botten.
 
Åter till frågan - att ge eller inte ge? Nicolaj sitter på sin kartong även idag. Om du inte vill ge honom en slant, se honom i ögonen och ge honom åtminstone ett ”hej” och visa att du ser honom. Det kostar inget och för den du ger kommer dagen troligen att te sig lite mindre mörk.
 
Jag tror något sker i hjärteroten hos oss människor när vi ger något utan tanke på egen vinning. Det är inget vi kan ta på, inget som kan ses, men det känns och det växer ju mer vi ger. Kanske kan vara värt att prova?
 
 
 
Vill du läsa mer av vad Anni Svensson har skrivit ska du kika in hennes blogg Annisvensson.com.
 

Veckans gästkrönikör: Miriam Karlsson "Vi som är tillräckligt mycket värda"

Veckans gästkrönika / Permalink / 0

Det plingar till i telefonen. Ett meddelande på facebook från en vän. ”S har fått avslag”. Mitt hjärta faller som en sten till marken. Han har fått avslag på uppehållstillstånd. Igen. För tredje gången.

Jag tänker inte skriva hans namn eftersom han inte vet att jag vet, han har ju skärmat av sig från verkligheten och det går inte riktigt få kontakt med honom. Det spelar ingen roll egentligen vem han är för hans berättelse liknar så många andras. S går första året på gymnasiet, teknikprogrammet har jag för mig, efter två år i Sverige. Alltså, på två år har han kompletterat sina kunskaper och lärt sig svenska språket och lyckats få betyg i de flesta ämnena, teoretiska som praktiska, utifrån samma kriterier som alla andra i den svenska skolan. Bright kid helt enkelt och jag är så imponerad av honom.

Nu har han fått avslag på sin asylansökan och två överklagan, trots att migrationsverket håller med om hans ålder, 17 år, vilket annars kan vara en anledning till avslag. Likt många av de som flydde för sina liv under 2015 så är han afghan men har levt som flykting i Iran. Han har alltså aldrig bott i Afghanistan. Många av de som har kommit hit är dessutom hazarer vilket kan vara en tillräcklig anledning för att bli dödad. Men nu ska han skickas ”hem” till Afghanistan.

Jag känner flera killar (majoriteten är killar men finns många tjejer också), allt från 11 år, som har fått bo med en svensk familj, fått svenska syskon och är som ett barn likt alla andra i familjen. Vissa har antingen tappat bort sin biologiska familj eller fått se dem dödas men de har vågat släppa in en ny. Som vi nu splittrar. Låt mig poängtera att det handlar om barn. Juridiskt, fysiskt och psykologiskt klassade som barn.

Jag vill egentligen rada upp allt som är skevt med detta och allt vi tar ifrån dem men det skulle ta evigheter. Alla får inte ens gå i skolan där. Det är krig och torka. Sveriges regeringen uttrycker att det råder omfattande brister i respekten för mänskliga rättigheter och skriver på sin hemsida att Afghanistan uppvisar ”bland de lägsta humanitära indikatorerna i världen”. Livet är så mycket bättre här med så mycket mer möjligheter, men de får bara vara här på nåder. Tills migrationsverket ändrar sig, eller under de två år av processer när de inte vet, innan de får avslag. Om man är en lyckligt lottad och får stanna, får temporärt uppehållstillstånd, har vi som land även kommunicerat tydligt ”slappna inte av, du sitter aldrig riktigt säker för du kommer få söka snart igen”.

Mitt hjärta blöder för S och alla de som sitter i samma situation. Hur kan vi göra detta? Är Sverige verkligen inte mer humant än såhär? Jag vill förändra, göra något, men istället står jag handfallen inför migrationsverkets beslut att förstöra deras liv. Skammen är stor över att ha varit med att skapa ett samhälle som har så skeva värderingar att alla människors liv inte är lika mycket värda. Jag försöker förstå hur Sverige tänker. Det går inte. Kanske kan jag inte se klart eftersom min blick är färgad av de sorgsna ögonen hos de som fått avslag, ångesten, rädslan, sömnsvårigheterna och desperationen.

Så låt mig bara gråta en stund i all min maktlöshet och försöka tömma ut lite av all frustration och sorg jag bär på, för det gör ont även för oss som blir kvar på svensk mark. Vi som, enligt Sverige, är tillräckligt mycket värda.

 

 

Liknande inlägg

Veckans gästkrönikör: Linus Edander Arvefjord "Jakten på det ljuva livet"

Veckans gästkrönika / Permalink / 0

Som för många andra frankofiler från kyligare breddgrader är Nice ett bekvämt resmål. Näst mest besökta staden efter Paris. Vad frankofiler finner så lockande förutom ljummare väder, muséibesök, och lokala delikatesser måste vara en mental undanflykt från vardagen. Det ljuva livet ”la vie douce”.

Inför den gångna hösten bestämde jag mig att testa vingarna eller finna nya, i denna kulturrika turistort via en språkkurs. Här blev denna semesterstad tillslut en vardag. En vardag kantad av Chèvreost, 1,5 euros-vin, svinsena nätter och otaliga glosförhör.  När jag reste till Nice hade jag med mig ett armbandsur, efter en joggingtur försvann den efter ett snabbt dopp i havet.

Pardon! ..  skriker jag artigt när jag i slalomsprintar lätt förbi en äldre madame.

”Det ljuva livet, Vi kan bara drömma om det” går på repeat i mina hörlurar och Madi Banjas sköra stämma i autotune får mig att öka takten. Joggingturen bär av mot nästa krön mot världskända strandstråket Promenade des Anglais. En mix av frihetskänslor får mig att bli en ”pappa-romantiker”. 

”Njut nu! Fan va fint!”, tänker jag.

Med blicken mot horisonten visar sig solen som tycks aldrig vilja gömma sig.  Det mörkblå medelhavet och turkosa himlen är en bekant kuliss som Rivierabor tar för givet.

I min hast möts jag av fyra patrullerande militärer beväpnade till tänderna för att inge trygghet i en stad där terrorismens hot gör sig påmint. För att avdramatisera det hela tänker jag att de likt slottsvakterna i Stockholm vaktar ett kulturarv. Ett par meter bakom poserar ett gäng turister med sina selfiepinnar bland palmerna. Jag får ett infall och känner att jag själv måste ta en selfie och föreviga denna vackra joggingrunda. Plötsligt når en mild äckelkänsla min kropp. Kan jag inte bara njuta med blotta ögat och koppla bort allt annat nu? Vara mindful och ”carpa” så mycket som det går? Där, i stressen av att försöka fånga denna stund, försvinner så mycket av magin.

Och det är inte alltid så ljuvt som det verkar. Prestationsångesten och stressen gör sig påmint trots solskenet. Det blir som att ett tillfälligt gråfilter täcker den verkliga känslan av drömlivet. Tankar och dagdrömmar snurrar i huvet: ”Juste fan, jag måste läsa, prata, skriva mer, sluttentan är om en vecka. Detta är ingen semester. Och ikväll ska ju vi, gänget med SU-studenter kallat ”rädda svenskar i Nice”, dansa på ”shotbaren”, där det alltid är ball musik och skön stämning”… Tiden verkar knappt räcka till, det blir för kul, för mycket skoj att göra. Även nöjen kan tillslut bli en börda. Pluggets måsten har ett värde i sig, för utan dessa blir det ljuva livet svårfunnet, konstaterar jag. För att jag ska känna mig nöjd måste jag gjort någon nytta innan.

Vid flashiga hotellet Negresco avbryter jag min runda för ett snabbt dopp i havet. Där glömmer jag bort min klocka som går förlorad på stranden. Jag tappar bort tiden, ”den går ju så fort när man har roligt” tänker jag. Just där och då försvinner alla krav, måsten, det enda man måste är att andas. Grammatikläxorna får vänta, nu ska jag leva life. Leva det ljuva livet!

 
 

 

 

 

Till top