Veckans gästkrönikör: John Gimling "En gnutta trygghet"

Veckans gästkrönikör / Internethat, John Gimling / Permalink / 0

Det är en oerhört behaglig känsla att få gehör för en åsikt man brinner för. En åsikt man burit på i åratal utan vetskapen att det hela tiden funnits likasinnade. Att tillslut hitta en plats där inte bara en, utan kanske rent utav tusentals människor delar ens livssyn, måste inge en enorm dos adrenalin, hopp och inte minst trygghet. En trygghet byggd på att alla runtomkring ständigt säger precis samma sak. Ett konstant predikande för kören. Genom internet är det extremt enkelt att söka upp och bekanta sig med dessa likasinnade. Med ett knapptryck eller två går det att hitta hem till en grupp som tycker och tänker precis som en själv. En skara människor som gör en ännu mer övertygad om att åsikten man delar är en objektiv sanning - omöjlig att motbevisa. Man kan äntligen vinka hejdå till den korkade omvärlden och krypa ned i en liten bubbla fylld av sanningssägare, medan dagarna spenderas på att bekräfta varandras världsbild. Det är genomförbart när det inte finns någon konflikt människorna emellan då alla lever efter samma orubbliga lära.

Jakten efter bekräftelse som i sin tur skapar trygghet är något jag tror många kan relatera till. Det är också därför jag snabbt växlar över från vrede till att känna någon slags lönlös tröst för människan som i ett kommentarsfält på Åhléns Facebooksida anklagar klädföretaget för att förstöra våra svenska traditioner då de valt att publicera en bild föreställandes en svart pojke i luciakläder. En kommentar som gillats av sjuttiosex människor jag känner samma lönlösa tröst inför. Det var drygt tre månader sedan Åhléns kampanj med den luciaklädde pojken väckte ett unisont hat i Facebook-gruppen “Ordet är fritt!”. Det är en grupp där snudd på 1500 människor samlats för att de delar samma intresse, samma idé, samma världsbild och där man är på samma jakt efter trygghet. En dag kände en person i den där bubblan att det var dags att sprida vidare budskapet till oliktänkande, vilket illustrerades i en organiserad hatattack mot den luciaklädde pojken och ett hav av rasistiska kommentarer tog plötsligt över Åhléns Facebooksida.

Med mobilen i handen skrollar jag mig neråt i kommentarsfältet bara för att gräva mig djupare och djupare ned i hatet. I takt med att jag skrollar känner jag hur föraktet bara växer. Och det är inte första gången. Det händer mig nästan varje dag att jag fastnar i en tråd på Facebook, läsandes kommentarer som smälter samman i sin idioti. Och idioterna går inte enbart att hitta på Åhlens Facebook-sida. Ibland hittar man dem i kommentarsfältet till en Expressen-artikel om Zlatan. Nästa dag i samband med ett inlägg signerat Lajkat som bär rubriken “sjutton galna grejer du inte visste att du kan göra med en skrivmaskin”, där det visserligen blir svårt att avgöra om det är kommentarerna eller artikeln i sig som väcker min irritation. Jag har till och med sett idioterna inne på Hammarby Fotbolls officiella Facebook-sida, där kommentarerna oftast grundar sig i upprörda känslor kring startelvan eller i att den för stunden sittande tränaren inte avgått än. Sedan har vi ju också valfri Aftonbladet-artikel som rör ämnet invandring, där sjuttiosex människor i kommentarsfältet frågar sig om det ändå inte är dags för lite etnisk rensning snart!

Substansen gör egentligen detsamma, jag fastnar i kommentarsfältet ändå. Det händer när jag sitter på bussen. På tunnelbanan. I soffan. På baren. Så länge jag har mobilen i fickan är jag bara två knapptryck ifrån idioterna. Två knapptryck ifrån att känna en vrede, som snabbt växer sig större till ett genuint hat, men lika snabbt går över till maktlöshet och sorg för en person jag nyss föraktat. En sorg för en person jag inte träffat, och aldrig heller kommer träffa. Sedan skrollar jag vidare till nästa kommentar bara för att genomlida den där repetitiva känsloprocessen en gång till.

Det är svårt att förklara varför jag har ett så starkt behov av att plocka upp mobilen och läsa de hemska kommentarerna, då det enbart bjuder upp till frustration och en eftersmak som inte precis smakar sötma. Allt jag vet är att så länge idioterna fortsätter kommentera kommer min impuls vara att läsa det som skrivits. Irriteras. Förakta. Sörja. Ännu en dag i ovisshet kring huruvida den här rutinen gynnar mig, är på väg att nå sitt slut. Men samtidigt är det ytterligare en dag då jag fått min världsbild bekräftad - världen är full av en himla massa idioter - och i den bekräftelsen finner jag en gnutta trygghet.

 

TYCKER DU OM KRÖNIKAN, KLICKA GÄRNA PÅ GILLA-KNAPPEN NEDAN OCH/ELLER GE RESPONS PÅ TEXTEN I KOMMENTARSFÄLTET!

För att lyssna på krönikan som podcast klicka här (Youtube) eller här (Soundcloud)!
Glöm inte att följa vardagskrönikören på FacebookYoutube och Twitter!

För att driva in lite pengar på hemsidan, gör jag reklam för olika företag. Genom att klicka på länkarna nedan får jag någon krona per klick, och förhoppningsvis får ni lite inspiration. Så kika gärna in någon av länkarna för att bidra till Vardagskrönikören. Självklart behöver ni inte köpa något, det räcker med att klicka på länken.

Länk till Zalando.se: Klicka här

Länk till Hotels.com: Klicka här

Länk till Xbeauty.se: Klicka här

 
 

Veckans gästkrönikör: Isa Diamant "Motsatsen till hemlängtan"

Veckans gästkrönikör / Isa Diamant / Permalink / 0
Det är svårt att beskriva hur det är att flytta utomlands, men en aspekt av det är enklare att sätta ord på. Att känna sig ensam på en söndag med ömmande bihålor och bakfyllan bultande mot pannbenet är liksom någonting alla kan föreställa sig. Samma sak med att känna sig liten, osäker och ångestfylld när bilarna kör snabbt och kylen luktar konstigt utan att man vet varifrån lukten kommer. Alla har väl någon gång saknat vänner och familj när man har varit på olika platser; hemlängtan och ensamhetskänslor kan de flesta relatera till. Det är det där andra, motsatsen till hemlängtan, som är svårare att formulera. Jag tror inte ens att svenskan har ett ord för det.
           Eller har vi det? Har vi ett ord för den där nästan fysiska styrkan man känner när man bevisar för sig själv att man klarar av saker utan hjälp av någon annan? För hur det känns att skriva ett lägenhetskontrakt stödd mot en soptunna i Chueca efter bara några dagar i Madrid? För hur hjärtat slår ett extraslag när datorn känner igen nätverket på biblioteket och kopplar upp sig av sig själv?
           Klockan ringer vid sju och ögonen är grusiga efter rödvinet på La Bicicleta igår. Jag åker till en tunnelbanestation jag aldrig varit vid tidigare och letar mig fram till adressen jag skrivit in i Google Maps. Ställer mig i kön till myndigheten där utlänningar skaffar sig motsvarande ett personnummer i Spanien. Personen bakom mig i kön är spanjor, och tydligen personen bakom honom också. Jag frågar vad de har för ärenden här, de är ju medborgare och har väl redan ett personnummer. De svarar att de är anställda av utlänningar till att fixa papperna åt dem eftersom det är så svårt att tackla Spaniens byråkrati. Jag sväljer en gång och säger okej, ja vi får väl se hur det här går då.
           Klockan nio släpps vi in och jag får blanketter att fylla i, blir skickad till banken i kvarteret bredvid och från banken tillbaka till det första stället igen. Det går som en svag stöt genom kroppen när myndighetspersonalen drar ut en låda och plockar fram en tung, blå stämpel. Ett, två, tre papper stämplar hon och ger tillbaka ett av dem till mig.
           ”Fue todo? Var det allt?”
           ”Sí, fue todo. Ja, det var allt.”
           Jag strålar hela vägen hem, köper en flaska vin och en citronmelissplanta på Supercor med adrenalinet pumpande i ådrorna. Den där motsatsen-till-hemlängtan-känslan bubblar i mig och jag älskar den. Den finns ju där hela tiden men ibland tar den över hela mig, på ett bra sätt. Första gången man byter tunnelbanelinje utan att behöva titta på skyltarna får benen en extra studs upp för rulltrappan, Annika Norlin låter så mjukt när alla runt en pratar på ett språk man inte riktigt behärskar och citronmelissen trivs bra i en gammal kikärtsburk på balkongen.
           Ibland vill chefen inte ge en lön men då kan man boka en guidad tur runt stan, träffa några nya roliga personer och bli eftermiddagstipsy på en torsdag. Ibland får man ögoninflammation efter en kväll på klubben, ringer hem till Sverige berusad och ynklig men på måndagen är doktorn snäll och ögondropparna billiga. Ibland känns det som att man inte hör hemma på smala trottoarer där folk går snabbt med stora paraplyer men ibland går man bredvid någon som tar ens hand. Finns det ett ord för det?
 
 

TYCKER DU OM KRÖNIKAN, KLICKA GÄRNA PÅ GILLA-KNAPPEN NEDAN OCH/ELLER GE RESPONS PÅ TEXTEN I KOMMENTARSFÄLTET!

För att lyssna på krönikan som podcast klicka här (Youtube) eller här (Soundcloud)!
Glöm inte att följa vardagskrönikören på FacebookYoutube och Twitter!

För att driva in lite pengar på hemsidan, gör jag reklam för olika företag. Genom att klicka på länkarna nedan får jag någon krona per klick, och förhoppningsvis får ni lite inspiration. Så kika gärna in någon av länkarna för att bidra till Vardagskrönikören. Självklart behöver ni inte köpa något, det räcker med att klicka på länken.

Länk till Zalando.se: Klicka här

Länk till Hotels.com: Klicka här

Länk till Xbeauty.se: Klicka här

 

Liknande inlägg

Veckans gästkrönikör: Philippa Göranson ”En bibliofils betraktelser”

Veckans gästkrönikör / Bibliofil, Böcker, Philippa Göranson, veckans gästkrönikör / Permalink / 0

Mitt barndomshem var fullt med böcker. Avståndet mellan mig och min faders bibliotek som upptog stora delar av hemmet, var stort. Böckerna var inga pekpinnar som tvingade sig på mig, utan biblioteket tedde sig tyst och tillbakadraget. Hur många barn tar sig egentligen in i de vuxnas bibliotek? Troligen inte så många. Det räcker att läsa baksidan på den franska utgåvan av Jean-Paul Sartres roman ”Orden” för att begripa det. Sartre berättar hur hans liv omges av böcker redan innan han kan läsa och han föreställer sig att han en dag kommer att sluta sitt liv ibland dem. Jag tror inte att han bokstavligt menade att han skulle avlida bland böcker, vilket min far en dag gjorde, utan han såg det snarare som en upphöjd tanke att dö med böckerna nära i medvetandet.

Ibland undrar jag om det är jag som lever med böckerna eller om det är böckerna som lever med mig. Jag kan önska att en bok vore levande och reagerade tillbaka. Att den kunde visa vad den kände och att vi kunde diskutera saker. Men samtidigt är det kanske bra att de är endast är böcker då man inte kommer i konflikt med dem, rent konkret. De är ofarliga. Jag kan stänga en bok när jag vill utan att den blir upprörd, och jag är alltid välkommen tillbaka, när jag vill.

Läsandet är för mig en typ av sökande. Ett sökande som tar vid i läsfåtöljen men samtidigt letar sig in i hela mitt vardagsliv. Man kan säga att jag skapar ett eget universum innanför det vi redan lever i. Med mina böcker, bygger jag en mur mot verkligheten när jag inte står ut med min dagliga tillvaro. Det finns en pendelrörelse mellan att söka livet och en vilja att ta död på det, genom läsningen. Böckerna är oerhört tillåtande. De erbjuder en typ av frånvaro som samtidigt utgör en annan typ av närvaro jag behöver för att ta mig fram i livet.

Mitt förhållande till böcker har samtidigt varit ett sätt att hålla minnet av min far vid liv. Tanken på böcker och honom etsat sig fast eftersom att han, under sitt arbetsliv, i andra vardagar och länder var något av en kultfigur. För att lyckas i affärer på ett kulturellt plan läste han in sig på de olika ländernas skönlitteratur. Han dog tyvärr innan jag hann ställa de rätta frågorna. Detta fick mig att djupdyka i skönlitteraturen. Jag började att likt min far, läsa mig in på författare från världen alla länder. Dessa böcker med alla olika kontraster har sedan blivit en urkälla som fyllt mig med idéer om hur jag vill att min vardag ska se ut. Jag upptäckte att jag kunde använda litteraturen som en kompass i mitt liv.

I min familj är det jag som allra mest förknippas med min bibliofile far. Och det var nog också jag som reagerade starkast när jag såg hans dödsbädd. Han bodde ensam i slutet av sitt liv. Hans dödsbädd bestod av en krans böcker som samlats runt hans kropp. Böckerna var hans sista vänner, de mest trogna. Att plocka fram hans böcker i efterhand har varit en underlig process. Det var något jag kom att göra sent, efter jag byggt upp ett eget hemförråd av böcker. Till min förvåning slogs jag av hur kusligt lika vår boksamling var.

Läsandet är även en längtansprocess för mig, till ett tillstånd av lycka. Ofta längtar jag tillbaka till min tid i Paris när jag studerade filosofi och läste om världsalltet, vetenskapens utveckling och hur världsordningen ställdes på ända. Så, när jag behöver dra igång mig själv igen som ett gammaldags mekaniskt ur, tar jag fram mina gamla böcker och reser tillbaka till en plats jag aldrig borde ha förts bort från. När jag exempelvis läser om den förvetenskapliga tiden är jag återigen på min favoritplats på jorden, i ett klassrum i Paris med en fantastisk lärare, och i ett tillstånd jag önskar jag hade kunnat kapsla in. Böckerna låter mig göra just det. Dessa resor gör att jag uthärdar dagar jag annars inte hade stått ut med. Och om böckerna levde skulle de fascineras över vilken inverkan de har på mitt liv. Utan dem skulle jag inte överleva.

 

TYCKER DU OM KRÖNIKAN, KLICKA GÄRNA PÅ GILLA-KNAPPEN NEDAN OCH/ELLER GE RESPONS PÅ TEXTEN I KOMMENTARSFÄLTET!

För att driva in lite pengar på hemsidan, gör jag reklam för olika företag. Genom att klicka på länkarna nedan får jag någon krona per klick, och förhoppningsvis får ni lite inspiration. Så kika gärna in någon av länkarna för att bidra till Vardagskrönikören. Självklart behöver ni inte köpa något, det räcker med att klicka på länken.

Länk till Zalando.se: Klicka här

Länk till Hotels.com: Klicka här

Länk till Xbeauty.se: Klicka här

 

 

 
Till top