Veckans vardagskrönika: Vad väntar vi på?

Veckans vardagskrönika / Permalink / 0
Kön på Hemköp har växt sig hela vägen bak till frysdisken. I väntan på att få betala börjar jag plötsligt fundera på om jag kanske ska gräva fram två panpizzor, mest för att skapa någon slags illusion av att den tid jag spenderar i kön inte ska ha varit förgäves. Jag sneglar ner mot matkorgen och låtsats förvånas över att den redan är överfull; jag försöker lura mig själv att jag på allvar trott mig vara i behov av två slappa skolmatspizzor. Ett spontanköp tycks vara vad som krävs för att undkomma den sanning som är att det enda jag just nu gör av min tid är att vänta.

Det är inte väntan i sig som tynger, några minuters stillsamhet kan tvärtom gynna många, istället slås jag av den stress som uppkommer då jag inser att istället för att vänta hade jag kunnat göra någonting betydande. Någonting jag värderar högre än frysmat. Men låt oss inte fastna där; all den stress som pryglar mitt psyke från den sekund jag ställer mig längst bak i kön upphör nämligen när kassabiträdet frågar om jag vill ha kvitto, då hon därmed ger mig tillstånd att avlägsna mig från butiken. Stressen av att behöva vänta är inte bunden till det svenska kösystemet; då hade det varit lättare att avfärda den här texten som hysteriskt trams, för nog får vi enas om att den här typen av väntan på föda är en privilegierad sådan.

För mig är istället väntan påfrestande då jag finner den ständigt närvarande; på ett lömskt vis står den och lurar, ständigt redo att bryta in för att dra ner på min ambitionsnivå. Väntan på tåget som aldrig kommer, väntan på ersättningsbussen som visar sig vara överfull. Mer väntan att vänta. När kommunaltrafiken väl börjar fungera leder den mig bara till en plats jag uppfattar som främmande och där jag spenderar åtta timmar på att stirra på klockan. Var det det här jag väntade på?

Väntan följer med mig hem. Väntan på att pastavattnet ska börja koka. Väntan på ett nytt avsnitt av den där bra serien. Väntan på helgen. Väntan på att någonting spektakulärt ska ske ur ingenting. Sedan finner jag mig liggandes i min säng, väntandes på att få somna. Som om vad än det är jag väntar på är många gånger mer sannolikt att inträffa efter en natts sömn. Den där väntan på morgondagen.

”Jag har medlemskort”, säger kvinnan längst fram i kön. Nåväl, från min position är det omöjligt att urskilja exakt vad hon säger, men vilka andra ord skulle kunna ha frambringat en sådan samstämmig suck som den som nyss letat sig genom hela kön bak till mig vid frysdisken. Mer väntan. Jag tolkar det som ett tecken och börjar rota bland pizzorna. Inte en sekund får gå förlorad.

TYCKER DU OM KRÖNIKAN? KOMMENTERA GÄRNA NEDAN ELLER DELA DEN VIDARE.

 

Veckans gästkrönikör: Monika Chanovian "På jakt efter huvudrätter"

Veckans vardagskrönika / Permalink / 0

Det sägs att barnbarnen är livets efterrätt. Vad det gäller undertecknad har jag hittills blivit belönad med en efterrätt. Däremot har livet belönat mig med fyra huvudrätter. Då borde jag vara nöjd och belåten kan det tyckas. Ja, om det nu vore fullt så enkelt.

Precis som föräldrar har krav på sina barn har även barn krav på föräldrar. Detta tycks gälla i hög grad när föräldrarna blir äldre. Har vi passerat femtio eller mer ska vi rätta mun efter matsäcken. Med andra ord ska vi leva det liv som barnen förväntar sig.

Vad förväntar sig då barnen? Det kan nog vara olika från familj till familj. En sak är dock säker. Du får inte sticka ut. Inte på något sätt. Som mormor eller farmor ska du hålla dig hemma. Inte ge dig ut på äventyr. Absolut inte hitta en ny man när du närmar dig sextio. Om det nu skulle vara nödvändigt bör det vara en snäll farbror. Helst med nordiskt ursprung. Inte en yngre man från mer exotiska trakter av världen. Så ser förväntningarna ut på oss kvinnor när vi blir äldre. Är det inte dags att förändra det?

Alltså sticker jag ut så det slår gnistor om det. Enligt vissa i min omgivning är det ett tecken på att jag inte följer strömmen. Jag går min egen väg. En av mina kollegor kallar mig för normbrytare. I positiv anda vill säga. Andra kallar mig äventyrlig.   Själv tycker jag att jag är rätt normal. Det är så här jag vill leva mitt liv. Det är väl ändå en mänsklig rättighet att få vara glad och nöjd över livet. Att kunna se möjligheterna trots att jag passerat medelåldern och närmar mig pensionsåldern. Det är väl ett friskhetstecken om något? Att vilja leva.

Det är oerhört glädjande att så många vill mig att jag ska leva ett innehållsrikt liv. Varför vill då inte vissa av mina huvudrätter det? Det borde väl vara något positivt att deras förrätt mår bra och njuter de sista ljuva åren. Tydligen inte. Själv har jag aldrig lagt mig i vem de valt till partner. Jag har respekterat deras val. Jag har åtminstone gjort klart för en av mina huvudrätter att det inte är fult att vara passionerad. Det där med att följa sitt hjärta klargjorde jag väldigt tydligt när det begav sig.  Till vilken nytta kan jag tycka flera år senare.

Vad tjänar det till att vara långsint? Det kan jag då rakt inte förstå. Det är definitivt inte något jag eftersträvar. Det klär då rakt inte mig. Som jag ser det, behöver de inte älska allt jag gör. De kan dock kosta på sig att respektera de val jag gör. Det är ju inte så att vi blir livegna med automatik bara för att vi blir äldre. Har jag råkat ut för någon typ av åldersdiskriminering?  Får inte jag precis som de unga ha rätten att bli kär. Leva livet och må bra. Jag har sagt det förr. Jag säger det igen. Min tid är nu. Den här förrätten vill njuta av livets goda. 

Min förhoppning är några av mina huvudrätter ska vakna till sans. Göra skäl för namnet. Huvudrätten ska väl balansera både förrätten och efterrätten?  Det tror jag och det är just det jag hoppas på 2018.

 

Liknande inlägg

Veckans vardagskrönika: Någonting oväntat

Veckans vardagskrönika / Permalink / 0

”Hur mycket har du druckit?” Vakten blänger omotiverat surt på mig. Han ser ut som en karikatyr av en dörrvakt. Om han haft ett horn mellan ögonen hade han obemärkt kunnat smita in i en Rocky-strip bland de andra noshörningarna.
”Två-tre öl”, slänger jag slentrianmässigt ur mig.
”Varför är det alltid två-tre öl”, flinar noshörningen åt sin kollega. Jag ler snett och håller tyst. Stackaren får väl höra det så ofta att orden ”två, tre öl” konstant ekar i hans huvud som någon slags unik variant av tinnitus som bara drabbar dörrvakter.
“Förlåt, jag menar sju järn och fjorton öl!” Jag väntar spänt på att han ska spricka upp i ett leende men möts istället av ett närmast apatiskt ansiktsuttryck.
“Jag skämtade bara”, säger jag skamset.
“Försöker du vara rolig”, frågar han.
“Ja”, tänker jag men tiger.
“Låt bli med det”.
“Okej, sorry”.

Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig för gensvar. Å ena sidan var ju inte kommentaren så pass snärtig att den förtjänat ett asgarv. Men var den verkligen så dålig att vakten kan ha känt sig tvungen att rädda vad han såg som en socialt oumbärlig situation? Ur hans perspektiv var den kanske det? För honom rörde det sig kanske om ett desperat försök att täcka över mitt missanpassade skämt genom att toppa det med ett ännu mer socialt inkapabelt beteende, nämligen att klargöra för mig att det jag sagt inte var roligt och högst olämpligt i en barmiljö. Om så är fallet är jag honom evigt tacksam, för han lärde mig en viktig läxa: bryt aldrig rutinen, utan svara alltid ”två, tre öl”. För att det är vad som förväntas av dig.

Det beteende jag talar om går även att applicera på det som händer efter mötet med vakten, väl inne på krogen. Jag går som på autopilot när bartendern frågar vad jag vill ha. ”En öl!” För att inte tala om vad som föranleder de allra flesta utekvällarna nu för tiden. Ett konstruerat velande kring när och vart vi ska ses, bara för att efter någon timmes knappt existerande funderande komma fram till att vi ska ses på samma bar vid samma tid som förra veckan. Den självstyrande delen av mig som producerar fram orden ”två, tre öl” till diverse dörrvakter har letat sig in i min och mina vänners konversationer. Förslaget att gå vidare och testa en ny bar överröstas av ett ”skål”.

Det var efter ett par veckor med dessa monotona tankebanor som jag och en kompis bestämde oss för att besöka en vän i Nice. För att bryta det vardagsmönster som plötsligt blivit min fritid. Och det funkade! Det slappa ”två, tre öl”-tänket var som bortblåst innan vi ens klivit av flyget och den osynliga kedja som hållit mig fängslad i Stockholm uppenbarade sig för mig, vilket gjorde det möjligt att såga av den. Stämningen var underbar. Vi besökte hipster-barer som julpyntats till den grad att det blev smaklöst och vi nådde någon slags peak av svenskhet då vi försökte få en irländsk musiker att spela Broder Daniel. Det mötet skedde utanför vårt favoritställe, Wayne’s bar, vars grej var något så simpelt som att man dansade på borden snarare än på golvet. Där och då visste jag att helgen därpå i Stockholm aldrig skulle kunna toppa utekvällarna i Nice. Trots detta kände jag inte någon ångest när det väl blev dags att återvända till Sverige. Tvärtom fick jag en nytändning som fick mig att börja se det som en utmaning att återskapa Nice-känslan hemma i Stockholm.

Det jag tar med mig från äventyret i Nice är att ibland krävs det inte så himla mycket för att ersätta veckoslutets kommande glömska med något värt att minnas. Ibland behövs det bara någonting som känns lite obekant. En bar där man dansar på borden, ett nytt trettiokronorshak, en vakt som tillåter sig att bejaka ett skämt om alkohol istället för att tvinga fram en upprördhet. Ibland behövs det bara någonting oväntat.

TYCKER DU OM KRÖNIKAN? KOMMENTERA GÄRNA NEDAN ELLER DELA DEN VIDARE.

 
Till top